Nr 43. ”Medvetandets mysterium”. Några tankar utifrån första pi-samtalet på Kunskapskanalen.

–

Måndagen den 15 april 2013 var det premiär på Kunskapskanalen för en talkshow om vetenskap med Christer Sturmark som programledare. Samlingsrubriken är pi-samtalen. Konceptet är att forskare, filosofer och andra tänkare i ett antal program ska reflektera kring vetenskap, filosofi och verklighetens natur. Den Lefflerska villan i Djursholm, numera platsen för Mittag-Leffler institutet i matematik och som efter donation ägs av Kungliga Vetenskapsakademin, utgör den vackra och inspirerande ramen. Byggnaden och dess upphovspersoner, Gösta och Signe Mittag-Leffler,  fick en fin presentation av Christer Sturmark i inledningen. Det är ett spännande koncept som jag önskar all lycka till.

–

Rubriken för första programmet var ”Medvetandets mysterium”. Att ge sig på frågan om medvetandets natur i första programmet var modigt. Samtidigt är det det kanske en av de mest utmanande och facinerande frågorna inom nutida vetenskap. Det var spännande och intressant, och samtidigt fanns det en vag frustration när programmet var slut. Det tog några timmar innan jag jag började kunna sätta ord på det. Med två dygns perspektiv så var det två saker jag saknade.

Programmet kan ses på urplay.

Min första invändning är att man helt missade att ställa frågan om relationen mellan ”medvetandet” och vad som kan kallas ”materia­liserade produkter av medvetandet”. Dvs allt från böcker, filmer, bilar och smartphones. Filosofen Karl Popper kallar detta värld 3. Detta gäller detta vardagliga och samtidigt ytterligt märkliga fenomen som skulle kunna kallas ”materialiserat medvetande”. Förutsättningen för den gigantiska kunskapsprocess som möjliggjort utvecklingen av den moderna naturvetenskapen är just detta ”materialiserade medvetande”. Böcker, bilar, datorer, teleskop etc. Den moderna vetenskapliga kunskapsprocessen är resultatet av en fortlöpande dialektik mellan enskilda personers biologiska levande hjärnor och detta materialiserade medvetande som är lagrat i död materia. Kunskap, vetenskapliga teorier, matematiska teorem lagrade i böcker, på hårddiskar etc.!

Det skulle inte löst något om denna kvalitet hos det mänskliga medvetandet (eller vad man vill kalla det) hade kommit upp i samtalet men det skulle synliggjort en viktig kvalitativ skillnad mellan medvetandet hos vår hund och mitt medvetande. Nu blev denna skillnad aldrig riktigt tydlig. Synd!

Det finns ett annat fenomen som skiljer det mänskliga medvetandet från djurens. Det gäller en högst vardagliga styrmekanism för vårt medvetande. Det kan illustreras med följande lek eller experiment med två personer.

Med t.ex. en minuts mellanrum mellan varje punkt säger person 1 till person 2:
a) Föreställ dig en resa med bil, b) Föreställ dig en resa med flyg, c) Föreställ dig en resa med båt, d) Föreställ dig en resa med tåg.

Vad händer i person 2:s medvetande? I nio fall av tio, sannolikt 99 av 100, så kommer person 2 att i tur och ordning föreställas sig en bilresa, flygresa, båtresa och sist en tågresa. Och det är också det vi förväntar oss om vi i samspel gör denna lek – eller detta forskningsexperiment. Varför förväntar vi oss närmast självklart att person 2 utan problem kommer att följa uppmaningen och rikta sitt medvetande på dessa olika sätt att resa? Till detta kommer att vi inte har några problem att föreställa oss att person 1 kan råka vara på ett lite trilskande Monthy Pythonhumör och plötsligt på sista punkten säga ”Jag skiter i ditt tåg, jag vill mycket hellre föreställa mig en skogsvandring”. Dvs att det finns inget tvingande i uppmaningen: ”Föreställ dig!”

Hur ska man se på uppmaningen från person 1 om ”Föreställ dig!”. Vi kan ju först konstatera att det inte finns en neurologisk eller fysikalisk direktkontakt med hjärnan hos person 2. Som det blir om man kopplar in elektroder i hjärnan. Poängen här är att det är väldigt uppenbart att person 1 genom ett förtroendefullt samspel genom sina uppmaningar kan bidra till att rikta och fokusera person 2:s medvetande. På ett plan är det fruktansvärt banalt och självklart. Men vad är det som händer?

Det blir ju då ganska uppenbart att det inte är så enkelt att det är en viss hjärnaktivitet som producerar ett medvetande som en sorts epifenomen. Jag har inget svar! Men det är en fråga som behöver finnas med i problemväven när man diskuterar medvetandets natur.

Man kan säga att detta med språket och materialiserat medvetande (böcker etc) är två viktiga nyckelområden om man ska diskutera det mänskliga medvetandets natur. Och om man vill försöka förstå och reflektera över skillnaden mellan hundens och människans medvetande.

Detta först pi-samtal kom egentligen inte längre än till den form av medvetande som människan delar med alla däggdjur, fåglar, fiskar och kanske sannolikt med alla levande varelser. Vad gäller detta mera grundläggande medvetande är förmågan att känna smärta en central punkt. Och det fick också stor plats. Lite synd att man inte på allvar kom in på skillnaden mellan människans och djurens medvetande.

Har man sett en äskad hund springa i full karriär över stock och sten i skogen brevid en raskt cyklande husse på vägen kan man konstatera att det hundmedvetande som krävs för muskelkordination och den blixtsnabba bedömningen av hinder och vägval är oerhört imponerande. Det är ganska många gånger jag har blundat och tagit mig för pannan. Och i nästa ögonblick bara känt en närmast gränslös beundran. Vad gäller medvetandekvaliteter är det ändå är det en rejäl bit kvar till detta med att tala, skriva böcker och producera bilar. Man kan kanske till och med kan våga tala om ett kvalitativt språng vad gäller medvetandets egenskaper. Vad är det för egenskaper hos den mänskliga hjärnan och medvetandet som skapar denna skillnad visavi djurens medvetande.

Jag blev lite besviken på Åsa Wikforss, filosofiprofessor med bland annat språkfilosofi som en av sina specialiteter, att hon inte förde in detta med språket på ett mera distinkt sätt i frågan om medvetandets natur.

I panelen tycker jag att Sören Holst, kärnfysiker och styrelseledamot i Stockholmshumanisterna, skötte sig bäst. Han har skrivit en bok om tankeexperiment och detta fick en ganska stor plats. Han försvarade också en reduktionistisk syn på ett sant vetenskapligt sätt. Inte som en dogm utan som det mest produktiva sättet att förhålla sig som forskare. Även om jag, precis som Åsa Wikforss, mer lutar åt någon form av kvalitativt språng, att medvetandet är vad som kallas en emergent kvalitet, så har Sören Holst en klar poäng i reduktionismen är mest produktiv ur ett forskningsperspektiv. Det håller frågan levande!

Avslutningsvis är det viktigt att betona att jag utifrån dessa problematiseringar inte på något sätt vill hävda att det mänskliga medvetandet är frågan om något mystiskt eller övernaturligt. Jag tror inte det. Jag står stadigt i ett sekulärt, ateistiskt paradigm. Däremot tycker jag att de aspekter jag  har tagit upp bör finnas med på bordet när man diskuterar det mänskliga medvetandets natur. Det finns fler aspekter, t.ex. det mänskliga medvetandets förmåga att rikta sig mot en icke-existerande framtid, t.ex. att vi kommer att dö. Det skulle inte löst någonting om dessa aspekter av det mänskliga medvetandet funnits med i samtalet. Men problematiken skulle fått mer djup.