Nr 110. Levinas, den Andre och det etiska imperativet. Apropå Filosofiska rummet den 18 november 2018.

 

Jag lyssnade Filosofiska rummet från söndagen den 18 november via hörlurar i mobilen dagen efter att det sändes. Jag har lyssnat ytterligare två gånger under veckan som gått. Rubrik: “Utblick: Emmanuel Levinas och vårt ansvar för varandra”. Det var intressant och ändå på något sätt abstrakt och undflyende. Det handlade om en viktig problematik och en spännande filosof som jag känner till sedan länge, men bara är ytligt bekant med. Det slog an trådar som engagerat mig med stor kraft under många år. Detta gällde tro bortom det övernaturliga och frågan om vad som gör oss till moraliska och etiskt reflekterande varelser. I ingressen och början av presentationen till programmet på webben kan man läsa:

Den Andres ansikte: Den litauisk-franske filosofen Emmanuel Levinas ville inte skapa moralregler, utan var mer intresserad av att lista ut vad det är som får oss att handla etiskt.

”Tro är inte en fråga om existensen eller icke-existensen av Gud. Det är uppfattningen att Kärlek utan belöning är meningsfull.” Så har den judiske litauisk-franske filosofen Emmanuel Levinas (1906-1995) skrivit i en av sina böcker.

Tomas Lunderqvist, producent på Filosofiska rummet, hade rest till Litauen och träffat  filosofen Viktoras Bachmetjevas, som översatt, studerat och skrivit om Levinas. Han arbetar också med att färdigställa ett Levinas-center i filosofens födelse- och uppväxtstad Kaunas. Utifrån intervjun med Viktoras Bachmetjevas samtalade Lars Mogensen med två filosofer på Södertörns högskola som också har ägnat sig åt Levinas tankevärld: Ramona Rat och Carl Cederberg.

Jag fick också  ytterligare några små bitar av Levinas tänkande som jag inte kände till sedan innan.

Ramona Rat gjorde en intressant notering i början av programmet. När det gällde filosoferande om döden så har, enligt henne, de allra flesta filosofer ägnat sig åt att reflektera över den egna döden och detta att vi är medvetna om att vi kommer att dö. I fokus för Levinas var den Andres dödlighet och död. Och det var detta annorlunda perspektiv på döden som hade väckt hennes intresse för Levinas.

En annan intressant detalj som kom upp, om jag förstod Carl Cederberg och Ramona Rat rätt, var att Levinas var mer intresserad av frågan om vad som gör oss till etiskt reflekterande varelser än att sätta upp specifika moralregler.

Ytterligare en detalj som vidgat min syn på Levinas var att han som komplement till “den Andre” också använde begreppet “den Tredje”. Det är Levinas sätt att markera att vi är samhälleliga varelser. Jag berör detta i “Avslutande kommentarer”.

Min filosofisk-teologiska debut som 48-åring 1996 var en artikel som handlade om tro oberoende av det övernaturliga. Jag driver där tesen att det finns en specifik livshållning, delaktighetens livshållning (vars grundsten är vad jag där kallar existentiell tro), som tenderade att utveckla och fördjupa upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron – och som också vidgar vårt moraliska universum. Och att det finns en annan livshållning likgiltighetens livshållning (vars grundsten är vad jag där kallar existentiell otro), som bland annat tenderade att urholka såväl upplevelserna av mening som vårt moraliska universum. Jag tänkte då inte över artikelns tankar om vidgning respektive krympning av vårt moraliska universum i termer av metaetik – tankar om moralens grunder – men det är just vad det är.  (“Har kristen tro en framtid?”, tidskriften Vår Lösen, nr 8/1996).   

Såväl frågan om vad som gör oss till etiska och moraliska varelser som frågan om tro från ett existentiellt och gudlöst perspektiv (se det inledande citatet av Levinas) har engagerat mig med stor kraft under största delen av mitt vuxenliv. Båda frågorna är något av nyckelteman i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?“ (1999, 2014 – finns som nätbok och e-bok). Ett helt kapitel, kapitel 6, handlar om tro från ett existentiellt perspektiv. 

Programmet om Levinas filosofi fick mig att kolla upp en 20 år gammal fotnot från boken om just Levinas. Med en lite stolt förvåning så kunde jag konstatera att den kritiskt reflekterande noten fortfarande håller måttet och har aktualitet.

Noten är skriven mot bakgrund av mitt försök att i kapitel 2 och 3 i boken visa den avgörande betydelsen av att förhålla sig ansvarigt (kapitel 2) respektive existensutforskande (kapitel 3) för att kvaliteter som mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna få fäste och fördjupas. Att förhålla sig ansvarigt betyder mycket summariskt att ta ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ i sin inre värld på allvar. Det innebär att leva med ett speciellt spektra av positiva och smärtsamma känslor knutna till framgångar och nederlag, att våga och inte våga. En viktig del är att erkänna sin feghet och sin skuld när man svikit i detta. Att förhålla sig existensutforskande är att leva med ett öppet och prövande förhållande till frågan om vad det innebär att vara människa. Döden, kroppen, naturen, språket, ensamheten, slumpen mm. Här finns smärtpunkter som vi ofta försöker fly ifrån med konsekvensen att våra liv förytligas och att avståndet till den Andre växer.

Ganska många noter i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” är något av miniessäer med rubriker. Noten om Levinas är en sådan! Här kommer den 20 år gamla fotnoten med samma rubrik som i boken!    

.  

Levinas, den Andre och det etiska imperativet.

Det finns idag en filosofisk reflektion (anm. skrivet med mitten av 1990-talet som horisont) som betonar betydelsen av att se och erkänna den Andre, människan vi möter, som den radikalt Annorlunda och att detta utgör grunden för upplevelsen av ett etiskt ansvar i förhållande till den Andre. Det innebär ett erkännande av att jag inte kan avtäcka, förstå, förklara en annan människas liv och existens oavsett hur sofistikerade begrepp, teorier eller kunskap som jag har till hjälp. Tvärtom utgör varje försök att förstå den andre genom generella begrepp och teorier ett effektivt hinder för att det ska kunna uppstå ett levande möte ansikte mot ansikte. Denna diskussion har sitt främsta upphov hos den fransk-judiske filosofen Emmanuel Lévinas (1906-1995). I “Etik och oändlighet”, (Symposion, 1988) ger Lévinas i intervjuform en kort presentation av några viktiga huvuddrag i sin filosofi.

Utifrån den diskussion som har förts här framträder två kvalitativt helt olika typer av ‘annorlundahet’ som kan träda fram i förhållande till ‘den Andre’.

Den upplevelse av den andre som ‘annorlunda’ som springer fram ur en existensförnekande hållning handlar om avstånd och främlingskap. I existensförnekelsens ‘annorlundahet’ förnekas att grunden i mitt liv är likadan som i varje annan människas liv. Det är en upplevelse av ‘annorlundahet’ som är relationsupplösande och värdeurholkande. När denna ‘annorlundahet’ slår igenom med full kraft i en människas upplevelse av ‘den andre’ så känner hon sig likgiltig i förhållande till ‘den andres’ person, liv och öde. Förutsättningen för att uppleva ett etiskt ansvar är upplöst och utplånat. Den ‘andre’ förvandlas till ett objekt som man, i den mån de yttre omständigheterna tillåter det, kan förfoga över efter eget gottfinnande.

Den upplevelse av den andre som ‘annorlunda’ som växer fram ur en ‘existensutforskande hållning’ har sin grund i den intuitiva eller medvetna insikten att jag och varje annan människa måste möta och förhålla oss till samma sköra och utsatta existensvillkor. Den rymmer också insikten att i mötet mellan våra enskilda personliga livsöden och dessa gemensamma existensvillkor så formas en helt unik person och en helt unik livshistoria.

Upplevelsen av den andra som den radikalt ‘annorlunda’ som har denna grund är relationsskapande och värdeskapande till sin karaktär. Den utgör grunden för en ovillkorlig respekt för den andre. ‘Jag’ vet att en annan människas livsöde med alla dess konkreta händelser, livsomständigheter, förvecklingar, påfrestningar, val etc aldrig kan avtäckas och bli fullt synligt för ‘mina’ ögon. Däremot kan jag alltid berikas i det öppna mötet med den andre. I sin ‘annorlundahet’ skapar den andre nytt ljus över min existens. I min ‘annorlundahet’ skapar jag nytt ljus över den andres existens.

Den respekt för ‘den annorlunda’ som växer fram när en människa förhåller sig existensutforskande skapar ett etiskt imperativ som säger att det är orätt att kränka, förödmjuka och förnedra en annan människa oavsett varje form av konkreta omständigheter. Det säger också att jag inte har rätt att döma ‘människor’ eftersom en annan människas historia och livsöde aldrig kan avtäckas och bli fullt synligt för mina ögon. Jag har bara rätt och ibland skyldighet att döma eller ta avstånd ifrån enskilda handlingar, förhållningssätt, idéer etc. I ett bibliskt språk uttrycks denna insikt i termer av att det inte ankommer på oss som människor att döma, det är Guds sak. Denna insikt finns också i talesättet att man inte ska döma en annan människa förrän man gått en dagsmarsch i hennes skor.

Jag känner inte till Lévinas tänkande tillräckligt för att kunna föra en kritisk diskussion. Lévinas tycks vara inriktad på den ‘annorlundahet’ som har sin grund i vad som här kallas en ‘existensutforskande hållning’. Det enda som kan sägas är att det framstår som viktigt att förstå att det finns en kvalitativt helt annan ‘annorlundahet’ som växer fram i existensförnekelsens hållning och som till sin natur är värdeupplösande.

Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet framstår det också som otvetydigt att den dynamiska grunden till framväxten och fördjupningen av den ena eller andra typen av ‘annorlundahet’ är om vi lever ansvarigt (kapitel 2, ”Ansvar och flykt”) och existensutforskande (kapitel 3, “Utsatthet och transcendens”) eller om vi lever icke-ansvarigt och existensförnekande.

Det innebär att vi inte kan bestämma att betrakta ‘den Andre’ som ‘annorlunda’ på det sätt som är värdeskapande och relationsskapande genom ett enkelt viljebeslut. Vi kan däremot välja att ärligt och efter bästa förmåga leva i ansvarighetens hållning och att försöka utforska och förstå den smärtsamma sidan av våra gemensamma mänskliga existensvillkor, vilket är två grundpelare i vad som i denna bok kallas ‘delaktighetens livshållning’. I denna livshållning kan den värdeskapande ‘annorlundaheten’ i förhållande till den andre växa fram och fördjupas, och då mer som ‘något som sker’ som en inre dynamisk konsekvens av en specifik livshållning, än som något som vi rår över genom vilja och beslut.

Sammantaget innebär detta att vi utifrån en förståelse av att det finns en ‘värdeskapande struktur’ i en typ av upplevelse och erkännande av den andre som ‘helt annorlunda’ inte kan forma ett etiskt imperativ som säger att vi genom ett viljegrundat beslut bör betrakta den andre som annorlunda på detta sätt. Om man formar ett sådant etiskt krav blandar man ihop saker som inte ska blandas ihop. Förståelsen av problematikens natur försvåras.

Anm. Texten är återgiven från not 8 till Kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens”. Ingår i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, 2014)

 

Avslutande kommentar.

Problematiken med två helt olika infallsvinklar till den Andres annorlundahet som diskuteras i ovanstående not berördes inte i programmet. Det kan peka på att jag har rätt i min gissning att Levinas aldrig har berört detta.

Jag skulle också viljat veta i vilken utsträckning Levinas skiljer på den Andre i det konkreta kroppsliga mötet ansikte mot ansikte och den Andre i form av den avlägset Andre. Man kan kanske säga att detta tangerades i den intressanta avslutningen om ‘den tredje’ som handlar om att vi lever i samhällen och därmed också med mer abstrakta relationer när det gäller ansvaret för våra medmänniskor. Men där finns ytterligare en spännande – och viktig! – aspekt som inte berördes. Det gäller den hjälpbehövande som jag inte ser, som jag inte har mer relation till än några bilder och en text – eller en videosnutt. Och som dessutom mer framträder icke-personligt som grupp eller katastrofdrabbad by eller stad. Man kan säga att det är lätt och enkelt att släppa ifrån sig någon hundralapp nu och då för att hjälpa den avlägset Andre – eller snarare de avlägset Andra (pluralis). Men samtidigt är det ett relativt nytt och märkligt fenomen! Vad är det för sida i oss människor som får många att göra detta? Är det uttryck för att vi fortfarande är under utveckling som sociala varelser? Är den växande villigheten att dela med sig till den avlägset andre uttryck för att vi kanske håller på att utveckla ett globalt samvete?

Sedan kan man fråga sig vad det är som gör att vi sätter ganska krassa gränser för hur mycket vi släpper ifrån oss på detta opersonliga sätt. Det fungerar som en frivillig extrabeskattning. Man kan se det som en variant av Levinas metaetiska fråga. Det enda man säkert kan säga är att det inte går att passa in i den människosyn som ligger till grund för de nyliberala ekonomiska teorierena.

Finns det något i vår sakta ökande förmåga att ta in och förhålla oss till den avlägset andre som förebådar utvecklingen av det planetariska samvete hos oss som enskilda människor som sannolikt är en nödvändighet hos en majoritet av jordens befolkning om vi ska kunna lösa de globala ödesfrågor som blir allt svårare att blunda för. Då måste ansvaret vidgas till livsväven och livsbetingelserna för de avlägset andra som kommer att leva på jorden om 100 år, om 500 år, om 1000 år. Det gäller i nuet vårt ansvarstagande för livsväven och att börja syna den långsiktiga hållbarheten i vår konsumtion och livsstil. Och då våga välja och fatta beslut utifrån det vi får syn på! I detta växande ansvar för den avlägset andre i en framtid bortom vår personliga död ingår sannolikt också en växande motivation att påverka såväl andra i vår närhet som politiker utifrån det man tycker sig förstå. Det gäller mest omedelbart våra allt för stora utsläpp av växthusgaser. Men det gäller också ändliga resurser, rimlig fördelning, biologisk mångfald, jorderosion, havs- och vattenmiljö.

 

PS 1. Den 4 mars 2019 hålls ett panelsamtal på Kalmar Stadsbibliotek – mitt i biblioteket – med rubriken: ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga”. I panelen ingår Nina Wormbs, tekn.dr. KTH i Stockholm, Billy Larsson, fil.dr., psykolog, psykoterapeut och författare, Pella Larsdotter Thiel, ordförande för det svenska omställningsnätverket och drivande när det gäller naturens rättigheter. Arrangemanget är ett initiativ av Humanisterna Kalmar och genomförs i nära samarbete med Kalmar Stadsbibliotek och med stöd av det Kalmarbaserade omställningsnätverket Folk och Frö och ABF Östra Småland/Öland. DS.

PS 2. Den 28 november har såväl ingresstexten som avslutande kommentarer bearbetats något. Då har även uppgifterna om arrangemanget den 4 mars kommit på plats. DS.

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i etik, existensvillkor, moral och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s