Nr 106. Viktigt att samtala om meningen med livet. Del 1. Debatt Östra Småland/Nyheterna.

.

Den 6 juli publicerades ett intressant, påläst och välskrivet inlägg om betydelsen av att samtala kring våra existentiella livsfrågor. Den var skriven av två pingstpastorer.  Fredric Crona, föreståndare för Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsens samorganisation. I artikeln refererade man till Cecilia Melder som forskat – och forskar – kring existentiell hälsa, klassikern Viktor Frankl som just betonat betydelsen av att uppleva mening för att klara kriser och svåra påfrestningar. Även Aaron Antonovky nämndes i inlägget. Antonovsky har präglat begreppet KASAM – Känslan Av SAMmanhan som har blivit allt mer viktigt i existentiell/psykologisk forskning om psykisk hälsa/ohälsa.

Men det fanns saker i artikeln som skavde ganska rejält i en gudlös Humanistsjäl. Jag hade inte tid att skriva omedelbart i anslutning till att artikeln publicerades. Mitt skrivarsamvete lättades genom ett svar en vecka senare av Birger Einarsson, okänd för mig till dess. Utifrån sin uppväxt i Pingströrelsen problematiserade han några viktiga saker. Det dröjde till slutet på juli innan jag hade utrymme att sätta mig ner. 

En vecka innan Crona & Alms första artikel hade jag blivit tipsad av en god vän om en krönika i Dagen om just betydelsen av det existentiella samtalet. Den publicerades den 28 juni och var skriven av Ulf Sundkvist. Rubrik: Var tog det existentiella samtalet vägen. När jag läste Fredric Cronas och Daniel Alms debattinlägg i Östra Småland den 6 juli så kände jag direkt igen ansatsen. Vissa avsnitt överensstämde dessutom nästan helt. Och det är helt okej för min del. När man skriver om saker som man upplever som viktiga och vill nå ut så ska man förstås samarbeta och återanvända bra text. Samtidigt visar detta vilken dignitet bärande krafter i frikykosverige – eller den svenska pingströrelsen – tillmäter detta område. Ulf Sundkvist är pastor i Pingstkyrkan i Umeå. 

Inlägg 1: Fredric Crona och Daniel Alm: Lyft in samtalet om meningen med livet. Östra Småland, 7.7.2018.
Inlägg 2:  Birger Einarsson: Vad är det egentligen som ger livet mening? Östra Småland, 10.7.2018.
Inlägg 3:  Carl Gustaf Olofsson: Viktigt att samtala om meningen med livet. Östra Småland, 28.7.2018.

I denna blogg återpubliceras min premiärartikel, inlägg 3, i denna debatt. Debatten fortsätter. Det kommer åtminstone två bloggar ytterligare. Antalet artiklar är i nuläget sammanlagt 7 stycken.


Viktigt att samtala om meningen med livet

Fredrik Crona, församlingsföreståndare i Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsen, utmanar såväl politikerna, samtidens konstnärer, författare och filmare som Humanisterna i en intressant och välskriven debattartikel i Östra Småland/Nyheterna den 6 juli.

Hur är samhällsklimatet egentligen när det gäller de stora existentiella frågorna om mening, livsglädje, skuld, hopp, delaktighet, ansvar för den lokala och globala värld vi lever i? Crona och Alm målar upp en bild av ett sekulärt samhälle som aktivt tränger undan dessa frågor och dessutom försöker marginalisera de religiösa organisationerna som de menar är dessa viktiga frågors främsta företrädare. För att kunna hävda detta måste man blunda för att det finns en rik och mångfacetterad flora av litteratur, film, konst och musik som på olika sätt bearbetar de stora existentiella frågor vi lever med. Det gäller även barnkulturen! Det finns också aktivistiska alternativorganisationer som jobbar för långsiktigt hållbara sätt att leva där dessa frågor är centrala. Om man bara menar att det saknas scener och sammanhang för det levande samtalet öga mot öga kring dessa frågor så håller jag med.

I ett svar den 10 juli på Cronas och Alms artikel fäster Birger Einarsson på ett föredömligt sätt ögonen på en viktig fördold sida i det båda pingstföreträdarnas artikel. De skriver inte ett ord om den del i den ‘stora berättelse’ man företräder som handlar om den dubbla utgången, Jesu återkomst och eviga straff. Birger Einarsson, som har levt med detta in på skinnet som barn, lyfter fram detta. Det är viktigt! För de flesta sekulära humanister och ateister framstår detta tankegods rakt av som mentalt barnplågeri. Jag tycker att alla barn bör slippa att möta dessa föreställningar innan de uppnått alkoholmyndig ålder. Föreställningarna om eviga straff för de otrogna och orättfärdiga är starka även inom islam.

Låt oss pröva tanken att vi lever med en ”existentiell andlig dimension” genom att vi är människor. Den blev en del av våra mänskliga grundvillkor från den stund i historiens gryning när människan blev medveten om sin dödlighet.

Denna existentiella dimension gäller vår medvetenhet om födelse och död; svek, skuld och ansvar; sjukdomar och naturens nyckfullhet; mening, mod och rädsla; längtan och delaktighet. Den gäller också frågorna om varifrån och varthän och orsakerna till det som händer i stort och smått. I vår tid gäller det också en växande medvetenhet om såväl jordens som det demokratiska samhällets skörhet. Det blir allt svårare att blunda för de stora existentiella ödesfrågorna vad gäller klimat, miljö, ändliga resurser och rimlig fördelning.

Konfrontationen med denna dimension kan ge upphov till benådade ögonblick av gränslös förundran, oresonlig livsglädje, hemhörighet i tillvaron som kan tyckas helt oberoende av de tillfälliga livsomständigheterna. Men den kan också vara grunden för förfärliga ögonblick av hopplöshet, mörker, att vara utestängd från livet.

I drömmar och visioner kan det skapas storslagna iscensättningar av dessa teman. De kan utgöra grunden för såväl svåra kriser som djupgående insikter som ibland radikalt kan förändra engagemang och livsinriktning.

Denna existentiella dimension finns som en realitet i våra liv oavsett hur vi tolkar dess grund. Vi kan skärma av eller förneka den med meningsförlust och förytligande av våra liv som följd. Den är lika substantiell oberoende av om vi är krassa, jordbundna ateister eller om vi tror på den ena eller andra formen av övernaturliga makter och ett liv efter döden. Själv tillhör jag de som ’inte tror’ i detta speciella avseende.

Fram till modern tid är det framför allt de religiösa traditionerna som har tolkat och gett uttryck åt denna sida av livet för den breda massan. I vår tid är det vanligare att denna existentiella dimension får djup och skärpa i den sekulära kulturens litteratur, musik, konst och film än inom de etablerade religiösa traditionerna. Inom dessa är det alltför vanligt att man inte kan se och erkänna denna dimension när den formuleras utanför och oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och ett liv efter döden. Alms och Cronas debattartikel bekräftar denna religiösa blindhet. Man bidrar då tyvärr till att osynliggöra de människor som lever och brottas med livets djup och allvar utifrån detta jordbundna perspektiv.

Trots denna bistra kritik så tycker jag att Fredrik Crona och Daniel Alm lyfter fram en viktig problematik i sin debattartikel. Jag ser fram emot ett levande samtal kring dessa frågor. Gärna med avstamp i Lorensbergskyrkan.

Carl Gustaf Olofsson
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar

 

Del 1. Till och med inlägg 3. Mitt första inlägg. Blogg Nr 106 (denna blogg!).
Del 2. Till och med inlägg 5. Mitt andra inlägg. Blogg Nr 107.
Del 3. Till och med inlägg 7. Mitt tredje inlägg. Blogg Nr 108.

 

PS. Blogg Nr 98 Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv har beröringspunkter med denna debatt i Östra Småland. Texten publicerades först i Humanisten nr 1/2018. Texten berör en livsviktig existentiell eller antropologisk  trosproblematik som är märkligt osynlig inom såväl akademiska ämnen som filosofi, teologi och statsvetenskap som i den breda offentliga livsåsådningsdiskussionen. DS. 

PS 2 (juli 2020).  Blogg Nr 113. Om Gud finns. Ateistiska funderingar om Yttersta domen! Bloggen bygger på ett positivt barndomsminne från min fribaptisktiska uppväxtmiljö. Den är en lek med tanken om nu Gud mot all förmodan finns. Vad händer då med mig och andra ateister, gudsförnekare och värsta skurkarna? Teologisk hjärngympa!! Slutsats: Alla kan vara lugna – men visst sympatiskt strul är att vänta för en del. DS, 

 

Publicerat i Existentiell livssyn, Helveteslära, Humanisterna och religion | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 105. Moderniteten från en sjöbod utan el. En prosalyrisk betraktelse.

.

Sjöboden, där detta skrevs i mitten på augusti, ligger på en ö med två bofasta familjer en mil norr om Loftahammar i Tjusts skärgård. Man fick gå 200 meter över berget till såväl utedass som kyl, frys och laddning av mobil och dator. Stor havsdramatik i närtid! Detta och utsikten man fick sig till livs vid varje promenad över berget gav tillsammans med kluckandet under golvet i sjöboden och vyerna från köksbordet oväntade perspektiv på tillvaron.

.

Dåtid, nutid och framtid

En prosalyrisk valbetraktelse.

Veckohyrd sjöbod utan el,
från köksbordet
öppen havshorisont
mellan öar och skär.
Skymning, gryning,
solens vandring, molnskuggor,
Blank vattenspegel, kulingbyar.
Några häftiga regnskurar,
balsam efter månader av torka.
Hav, horisont,
ljusets och vädrets skiftningar,
vattnets kluckande under golvet,
timmar och dagar.

För två veckor sedan
stod moderniteten på grund
och läckte olja i synfältet.

 

 

 

 

 

 

 

Faran är över!
Det som kunde blivit katastrof
för en lång kuststräcka
blev en förtretlighet
som kunde hanteras
utan allvarliga sprickor
i modernitetens fasad.
Flatvarp fick ta den
svarta skiten.

Mulet, lugnt, bara lätta rörelser
i vattenspegeln.
En liten landhöjning,
annars samma öar och skär,
i tusen år, två tusen år!
Nya träd och buskar.

Länkar framåt och bakåt
som ilande molnskuggor.
Segel och rodd,
oxe, häst och vagn,
tjärstickor och oljelampor,
eld för värme och mat
Mannakraft och kvinnokraft,
armar och ben!
Mindre än två hundra år sedan.

Från sjöbodens fönster
samma vy då som nu.
Nu stora områden
med död botten.
Modernitetens osynliga spår,
stör inte synfältet,

Ovarsamhet? Blindhet? Girighet?
Eller mest bara det mänskligt banala
att det är näst intill omöjligt
att fatta att det lilla
plus det lilla
plus det obetydliga
och därtill år efter år efter år
kan förstöra och döda.

De små, små till synes
obetydliga skärvorna,
också det som på ett oväntat
och mirakulöst sätt
kan möjliggöra den
godartade framtid
de flesta av oss
önskar framtidens barn.

Blåstången har börjat
återvända till skärgården.
Kan det invagga oss
i falsk säkerhet
om att läget är under kontroll.

 

 

 

 

 

 

Ögon och själ vilar mot
den öppna horisonten.
Döda bottnar syns inte,
det grundstötta fartyget är borta.
Inget stör, horisonten är fri.

Stråk av oro,
varmare, isen på Arktis
smälter oroväckande snabbt.
Havets nivå?
Hur ser det ut om
två hundra år?
Om tusen år?

Kommer några båtar
att röra sig över fjärden
och längs horisonten?
Kan moderniteten ta kål
på mänskligheten?
Frågan är kanske felställd.
Kan moderniteten plus blindhet
plus kravet på avkastning på
pensionsfonder och
investerat kapital,
föröda jorden och
avbryta mänsklighetens
storslagna, hisnande resa?

Hur kan blinda få synen åter?
Vad är min skärva?

Utöver att vara en betraktelse om den globala civilisationens belägenhet är texten mera omedelbart ett inlägg i valdebatten.

Jag uppmanar alla att rösta på ett parti som tar de globala ödesfrågorna på största allvar. Det gäller klimat, miljö, rimlig fördelning nationellt och globalt, hushållning med ändliga resurser, havs- och vattenmiljö, jorderosion. Till detta ett tydligt värnande av det demokratiska samhällets grundvärderingar om mänskliga rättigheter och människors lika värde. Det finns många mörka moln. Din röst på valdagen och din skärva i vardagen spelar roll.

PS. Den 23 juli gick containerfartyget Makassar Highway på grund mellan tre och fyra km rakt ut från sjöboden. Det uppmärksammades stort i media. Vi kom till sjöboden tio dagar efter att fartyget hade dragits loss från grundet och bogserats till varv i Oskarshamn. DS.

PS 2. Texten är rejält bearbetad och uppdaterad den 1 september. DS.

PS 3. Den 5 september publicerades bloggen i Östra Småland/Nyheterna (4 september på Östrans webb) med rubriken ”Moderniteten betraktad från en sjöbod utan el”.  DS. 

Publicerat i klimat och miljö, prosalyrik | Märkt , | Lämna en kommentar

Nr 104. Finns Gud? Inledning till en debatt i Adventkyrkan i Kalmar hösten 2011.

.

I slutet på augusti 2011 representerade jag Humanisterna Kalmar i en debatt i Adventkyrkan i Kalmar. Dess pastor, Vesa Annala, hade inbjudit Humanisterna till en debatt om guds existens. Jag var ny i Humanisterna Kalmars styrelse. Ingen av de övriga i styrelsen hade möjlighet. Och det var mycket låg prioritet. Med mitt gamla frikyrkoarv tyckte jag det kunde vara en intressant utmaning och erbjöd mig att ställa upp. Och så blev det. Hela arrangemanget har funnits tillgängligt på Youtube sedan hösten 2011. Trots att det hela tiden funnits ett genomarbetat manus har inledningen aldrig publicerats som text. Eftersom mitt grepp skiljer sig en del från de förhärskande ateistiska sätten att diskutera så tycker jag att texten har ett bredare intresse. Den är lätt bearbetad. Nu tillbaka till den 27 augusti 2011.

 

Finns Gud?

I den inbjudan till dagens debatt som finns på Adventskyrkans hemsida så skrivs inledningsvis: ”Frågan om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om gud inte finns, då kan inte heller livet ha någon bestående mening eller värde. Om Gud finns måste han vara grunden för allt annat.”

Citatet ger en tydlig antydan om hur Vesa Annala ser på rubrikfrågans betydelse. Om det inte finns någon gud (eller annan högre makt) då kan ”inte heller livet han någon bestående mening eller värde”.

Denna förskjutning av innebörden i frågan ”Finns Gud?” från något av en naturvetenskaplig sakfråga till en existentiell meningsfråga passar mig. Jag skulle kunna formulera om frågan såhär: Är det möjligt att uppleva mening, livsglädje, hopp, förundran och benådade stunder av hemhörighet i tillvaron utan att tro på gud eller ett liv efter döden?

 

Mening, hopp, livsglädje!

Mitt svar är ett starkt, rungande, otvetydigt ”Ja!” Trots att jag sedan tonåren inte tror på någon gud eller några andra övernaturliga makter eller ett liv efter döden har detta varit så starka grundupplevelser i mitt liv sedan tjugoårsåldern att det på detta personliga plan framstår som en helt otve­tydig sanning.

Slutsats: Möjligheterna att uppleva mening, livsglädje, delaktighet i livet och världen, hopp, förundran är helt oberoende av huruvida vi tror på gud och ett liv efter döden eller inte. I detta är jag inte på något sätt unik, det är också grundsyn inom Humanisterna och viktigast – det är en grunderfarenhet för många sekulära människor i vår tid.

Kring detta finns för min del några viktiga påträngande insikter.
Jag har inte haft kontroll över de processer, kriser, skeenden – framför allt inte i de sena tonåren – som gjorde att kvaliteter som mening, hopp, livsglädje till slut fick övertaget. Jag är oerhört tydligt medveten om att mitt liv skulle kunna tagit en annan vändning. Jag är plågsamt medveten om att långtifrån alla är lika lyckligt lottade som jag i detta.

Detta har lett till en dubbelhet. Den ena sidan är en stor tacksamhet för att mitt liv har fått denna grundton av mening och livsglädje. Den andra är en smärtsam medvetenhet om att vårt enda liv kan fastna i en process av tilltagande inre mörker, främlingskap, meningsupplösning och som i värsta fall kan utvecklas till destruktivitet med starka impulser att underminera och förstöra det goda i andra människors liv för att göra det egna livet mera uthärdligt.

 

En kunskapsfråga.

Dessa erfarenheter har gjort att jag blivit försvuren åt en stor fråga – man kan kanske säga ett frågekomplex.

Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av en grundupplevelse av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och i mötet med döden? Och inte minst viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de klimat- och miljöhot vi lever med – vad behövs för att vi ska kunna bygga ett globalt samhälle i ekologisk balans.

Jag hävdar bestämt att detta är kunskapsfrågor. Det innebär att man kan diskutera och argumentera för och emot olika svar utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’ utifrån de analytiska, vetenskapliga och personliga kunskapsmedel som står oss till buds. Det innebär att vi kan röra oss mot allt större ”sanningslikhet”.

Som Humanist och metodologisk ateist anser jag att det är ett svek och förräderi mot denna oerhört viktiga kunskapsfråga att hävda att alla svaren finns i en helig bok som är dikterad av en högre makt. För mig spelar det ingen roll om man lyfter fram Bibeln, Koranen eller Mormons bok som det gudomliga svaret.

Jag trodde under ett antal år att denna kunskapsfråga var kristen­domens osynliga hjärterot och la ner en väldig möda för att försöka synliggöra detta i ordens värld. Det är grunden för boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som finns på Internet i sin helhet. Det har krävts ett visst mått av naiv blindhet men det har sannolikt varit nödvändigt att ta denna omväg innan jag till slut kunnat släppa alla förhoppningar om att Svenska kyrkan eller andra delar av kristenheten skulle vara beredda att lyfta fram denna kunskapsfråga som själva navet i sin verksamhet.

Denna kunskapsfråga lever i det sekulära samhället. Den är bärande i det främsta av litteratur och konst. Den finns inom delar av psykologi, sociologi, psykodynamisk och existentiell psykoterapi. Frågan är central inom de delar av statskunskap och politisk teori som sysslar med det demokratiska samhället. Inom teologi och religions­vetenskap där den borde vara central och välartikulerad är den i princip frånvarande.

Jag menar att denna kunskapsfråga är bärande inom den interna­tionella Humanistiska rörelsen, men att den är ännu otillräckligt artikulerad.

Efter att ha läst igenom Tro & Lära för svenska Adventkyrkan så kan jag bara konstatera att den är frånvarande där också. Jag kan inte påstå att jag är förvånad, men det finns ett stråk av sorg. Att vi hittar allt bättre svar på denna kunskapsfråga som kan omsättas i praktik ser jag som något av mänsklighetens ödesfråga. Det behövs starka ideella krafter av folkrörelse­karaktär som bär upp och skapar scener för denna kunskapsfråga utifrån en uttalat sekulär grund. Humanisterna är på god väg att utvecklas till en sådan kraft.

 

Lite personlig bakgrund.

Nu kan det vara läge säga lite mer om mig och min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät och varm frikyrkomiljö med tre predikanter, far var en, och ett missionärspar i den närmsta släktkretsen. Jag döptes i höstsvalt hav när jag var tio. Det tog inte mer än ett par år innan min självklara och trygga barnatro började krackelera. Jag har en viktig nyckelupplevelse när jag är tolv; jag avviker från ett förbönsmöte för två unga människor som bestämt sig för att överlämna sig till gud.

Som frälst och döpt förväntades jag självklart att delta. Det hedrar ungdomspastorn som stod vid dörren och tog emot mitt ‘nej’ att han inte insisterade eller hotade eller började fråga en massa. I min strävan efter att höra till och vara en god ung kristen hade jag börjat göra saker som inte riktigt var jag. Resultatet var ett diffust själv­förakt och dovt inre mörker som sakta började växa. Denna handling bröt detta. En grundton av självrespekt och mening kunde börja ta form.

Fotboll och golf blev två världar som hjälpte mig att ställa mig på egna ben. När jag var sexton hade det redan kommit till en tydlig punkt: jag trodde inte på gud, jag trodde inte på ett liv efter döden, jag trodde inte att Jesus har uppstått från döden. Och så har det förblivit. Däremot har de grund­läggande livsåskådningsfrågorna engagerat mig med stor kraft under hela mitt vuxna liv.

När det gäller min bakgrund kan det också sägas att jag i min ungdom läste in en fil.kand i Lund. Trots att jag hoppade av den tilltänkta yrkesbanan som psykolog så var dessa studieår värdefulla. Inte minst för att jag fick lite av grunderna i forsk­ningsmetodik, kunskapsteori och vetenskapsfilosofi.

 

Gud: Frågor och svar.

När man utifrån kristna förtecken ställer frågan ”Finns Gud?” så finns det ett antal underfrågor som närmast är givna. Nu kommer jag att vara lite tråkig. Jag tar dessa frågor lite snabbt och ger i anslutning till varje fråga min egen position.

(1) Finns det en Gud som har en plan och ett syfte med våra personliga liv?
Min övertygelse: ”Nej!”

(2) Finns det en Gud, någon övernaturlig makt, som kan ingripa och handla i världen och i våra personliga livsöden?
Min övertygelse: ”Nej!”

(3) Finns det en Gud som hör bön och ser till mig som liten är?
Min övertygelse: ”Nej!” (Kanske en utvikning senare.)

(4) Finns det en Gud som kan ingripa med mirakulöst helande – få lama att gå, spetälska att bli friska, ge blinda synen åter – som i de bibliska berättelserna?
Min övertygelse: ”Nej!”

(5) Finns det en Gud som har skapat människan, livet, jorden, uni­versum.
Mitt svar: ”Nej”

I ett kristet sammanhang finns finns ytterligare några frågor med en mycket intim förbindelse med fråga ”Finns Gud?”

(6) Har Jesus uppstått från döden?
Min övertygelse: ”Nej!”

Jag har däremot ett engagerat förhållande till passionsdramat som resulterat i en del text. Bland annat en artikel i Svensk Kyrkotidning 1998.

(7) Finns det ett liv efter döden med dom, himmel och helvete (eller evig död) för de ogudaktiga och icke-troende?
Min övertygelse: ”Nej!”

 

En utvikning om Gud och straff.

Här måste jag göra en liten utvikning. Tanken att farbror Nisse, granne, för­tids­pensionerad ofrälst murare och folkbibliotekarie, engagerad social­demo­krat och med ett varmt och gott öga till oss barn skulle bli straffad och hamna i helvetet var orimlig! Samma sak med Carl-Erik Nordgren golftränare, greenkeeper och banbyggare som svor, snusade och kunde ta sig både ett och två glas. Han var varm, generös och en fantastisk historieberättare. Han lånade ut klubbor, gav gratis minilektioner och uppmuntrade tjuvspel! Han såg oss ungar! Tanken att Carl-Erik Nordgren inte skulle komma till himlen var orimlig.

Så småningom ledde det till tanken: Om gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till! Allt annat är fjuttigt förtal av Gud. I min värld så räckte det att tänka på moster Lina – min mormors syster – för att det skulle bli kristallklart att helvete, eviga straff eller evig död för de icke-troende, de orättfärdiga och även för de värsta förbrytare var en orimlighet. Även med min ganska bristfällige predikantfar som måttstock så var det en orimlig tanke.

Slutsats: Om Gud finns så kan det inte finnas något helvete, varken ett evigt eller tidsbegränsat. Och förstås inte heller en evig död för de orättfärdiga som är Adventkyrkans syn. Den himmelska världen måste vara minst lika human och inriktad på rehabilitering som det svenska välfärdssamhället. Och då räknar jag förstås med att Gud är lite smartare så att rehabiliteringen kommer att gå snabbare och inga återfall.

Att först övertygande avskaffa helvetet var ett viktigt steg för att sedan frågan om guds existens skulle tona bort som allt mindre viktig för mitt liv.

 

Konsten att trivialisera bibeltexter.

Åter till frågorna:

(8) Har Gud gett sig tillkänna genom att diktera/inspirera speciella texter. Bibeln, Koranen, Mormons bok, Course of Miracles, Samtal med Gud?
Min övertygelse är ett bestämt ”Nej!”

Här vill jag göra en viktig markering apropå Bibeln. Jag tillhör den västerländska kulturkretsen som vuxit fram utifrån judiska, grekiska och kristna influenser. Jag är uppvuxen i en kristen kultur, jag har dessutom insupit den bibliska världen av berättelser i min frikyrkliga uppväxtmiljö. Det innebär att Bibeln också är min bok, den ingår i mitt arv. Ett exempel: de tre första kapitlen i Bibeln. För mig är detta en vacker existentiell, poetisk berättelse om den gåtfulla punkt i historiens gryning när människan ‘äter av kunskapens träd‘ och då blir medveten om sin ändlighet, att hon har fötts och att hon kommer att dö och därmed också blir medveten om gott och ont. Det är en mytisk berättelse om den punkt där den fantastiska historien om människan börjar.

Att använda denna berättelse för att tala om uppror mot Gud, synd, olydnad, syndens inträde i världen, arvssynd är för mig att å det grövsta trivialisera denna märkliga och fasci­ne­rande berättelse. Det blir för mig en sorts kulturmord. Även en sådan liberal, modern och uppburen teolog som Gustaf Wingren nedlåter sig till detta.

När man i vissa bokstavstroende kretsar dessutom använder dessa tre kapitel som stöd för att vända ryggen åt stora delar av modern vetenskap – astrofysik, palentologi, geologi, evolutionsteori så vänder man ryggen åt den märkliga och gåtfulla kunskapsresa som mänskligheten är indragen i. Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” blir i det perspektivet ytterligare ett uttryck för den ateistiska indoktrinering och propaganda som dominerar kulturen, skolan och de vetenskapliga institutionerna utifrån den syn Vesa Annala ger uttryck för i sin bok ”Ateism – Förnuftet på villovägar” (2011) . För mig var ”Gryning över Kalahari” en underbar bok som gjorde mig varm om hjärtat, där jag blev en del av den oerhörda och märkliga historien om människans och den mänskliga kulturens födelse.

‘Vaffor gor di pa ditta viset??’ Jag kan inte komma förbi en känsla av något sorgligt och tragiskt.
Alltså: Även om jag inte tror på gud eller längre kallar mig kristen så är Bibeln min bok.

 

Slutord.

Jag tror alltså inte att det finns någon gud eller några andra övernaturliga krafter eller makter. Jag tror inte heller att det finns något nytt eller fortsatt personligt liv bortom den fysiska döden. Jag tror inte att Jesus har uppstått från döden. Det innebär att jag varken tror att det finns någon himmel eller något helvete – varken evigt eller tidsbegränsat.

Vesa Annala är av motsatt uppfattning: han tror att det finns en Gud, en Gud som har skapat världen och människan, som kan handla och ingripa i världens gång eller våra personliga liv; som har en plan och avsikt med våra liv, han tror också att människan – åtminstone de rättfärdiga – ska uppstå från döden. Huruvida han tror att det finns ett helvete eller bara evig död för de orättfärdiga vet jag inte.

.

.

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Debatt, Existentiell livssyn, Gud, Helveteslära, Humanisterna, Personligt, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av denna sista betraktelse

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

 

Hopp, livsglädje och kärlek.

Det är en speciell sorts rikedom att finnas i sammanhang där vi upplever att vår omsorg, kompetens och kärlek gör skillnad. Samtidigt är detta inte alla förunnat. Mycket talar för att en upplevelse av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron är basala för att det ska kunna uppstå benådade stunder av livsglädje, rent utav lycka. De flesta av oss är smärtsamt medvetna om att vi inte rår över dessa grundkvaliteter med viljan.  

Men vi kan fundera över om det finns omständigheter i form av val och livshållning som kan öka eller minskar förutsättningarna för kvaliteter som hopp och mening ska få allt större fäste i vår liv.

Jag prövar några tankar kring detta.  Jag har berört detta innan. Jag tror att det har betydelse om vi, i medvetenhet om vår dubbelhet, aktivt bejakar utvecklingen av vår potential till samarbete, omsorg, förnuft. Och samtidigt aktivt arbetar för att hålla vår mörka potential i schack. Och detta utan moralistiska övertoner.

Jag tror också att kvaliteter som hopp, mening, livsglädje får större chans att växa fram om vi aktivt arbetar för mer rättvisa och omsorg i de sociala sammanhang vi ingår i. Idag kommer vi inte undan att vi alla, utöver de mindre och större sociala sammanhangen, också ingår i en global värld. Sak samma om vi aktivt arbetar för en fördjupad förståelse och respekt för den komplicerade och fantastiska livsväv som är grunden för allt liv.

Utan ett engagemang som gäller delaktighet och ansvar för det gemensamma så tenderar alla framgångar vad gäller karriär, skapande, ägodelar, häftiga upplevelser att efterhand tömmas på glädje och mening. Från det sekulärhumanistiska, existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för är alla våra försök till en självcentrerad insnävning av våra liv dömt att efterhand få en frånsida av tomhet, ångest och meningslöshet.

Jag skulle vilja säga såhär. Vi är relationella varelser. Vi lever i relationer till familj, vänner, livspartner. Vi lever i relation till våra kroppar. Vi lever i relationer till älskade husdjur – hundar, katter, hästar. Vi lever i relation till det samhälle vi tillhör – lokalt och globalt. Vi lever i relation till en mängd kunskapsfrågor eftersom vi är frågande och kunskapssökande varelser. Vi lever i relation till allt det som är förutsättningen för våra liv – livsväven, jorden, vattnet, solen – och kosmos! Sist och inte minst, vi lever i relation till ett mångfascetterat kulturellt arv: berättelser, böcker, teknik, konst, musik, föremål, maskiner, kunskap.

Pröva tanken att förutsättningen för att uppleva hopp, mening och livsglädje är att de flesta av dessa  relationer fortsätter att utvecklas och fördjupas. Detta är något som aldrig blir färdigt. När relationer av ett eller annat skäl börjar vittra eller brister mår vi inte bra. Det kan bli djup kris.  Det kan bli så tufft att det känns som att hela ens existens är hotad. Då kan det vara livsviktigt med stödet från människor i ens närhet. Det skulle i sådana situationer också kunna vara värdefullt med sekulära, humanistiska ‘själavårdare’. Men det finns ännu inte. Jag hoppas att Humanisterna på några års sikt kan bidra till att bygga upp en struktur med professionell kompetens på detta område med nationell räckvidd.

Jag ska avsluta med en tankefigur som, för min del, under många år har gett  näring åt en grundupplevelse av hopp och mening.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.  

Det är en vision av en framtida värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsom­ständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster! Jag tror inte att jag är unik i detta. Jag tror att en liknande upplevelse gäller för många människor.

Jag vill avslutningsvis poängtera att denna visions förmåga att generera en upplevelse av hopp och mening är oberoende av hur vi uppfattar sannolikheten för att den kommer att förverkligas. Det avgörande är att jag lever och handlar som om den är möjlig. Det innebär att, oavsett oddsen, fortsätta att bidra med mina små mikroskopiska skärvor.  Men jag vet också att skärva på skärva på skärva – de flesta till synes obetydliga – tillsammans kan skapa den kvalitativa brytpunkt som gör det till synes fullständigt omöjliga möjligt. Berlinmurens fall 1989 är en stark illustration av detta. Så även meto-rörelsen.

 

Några avslutande ord.

Det var spännande att vara en del av detta annorlunda Humanistarrangemang. Musiken skapade ett ordlöst rum för eftertanke. Min personliga känsla var att musiken gjorde att betraktelserna fick större tyngd. I bästa fall kan denna experimentella tillställning öppna dörren för ett flöde av kreativa idéer när det gäller en ny typ av arrangemang inom ramen för den sekulära humanismen som livsåskådning.
Jag tror att det behövs! Jag tror att det är viktigt!

När jag och Jonas Nordström (styrelseledamot i Humanisterna Väst)  började bolla kring upplägget fanns Tage Danielssons “Postilla” från 1965 med på ett hörn. Hans lekfulla och respektlösa lek med språk och religiösa former inspirerar fortfarande efter mer än 60 år. Han var en mästare på att blanda burlesk humor och allvar. Här blev det gravallvarligt och humorlöst. Men jag tror faktiskt att Tage Danielsson skulle gillat denna tillställning.

Med i bollandet fanns även SR P1:s ”Tankar för dagen” som just är allmänmänskliga betraktelser kring livet på mellan 4 och 5 minuter. Även detta med ”predikan” fanns med på ett hörn. Men då utifrån ett tydligt sekulärhumanistiskt perspektiv. Predikan är en fascinerande och speciell form av ordkonst som jag skrivit en blogg om – Nr 45. Predikan – för några år sedan.     

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 (denna blogg).
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Vår dubbelhet som människor.

Som människor bär vi på möjligheten att bli alltmer förnuftiga, samarbetande och ansvarigt delaktiga i väldens väl och ve. Denna medvetna, självreflekterande varelse har också en fantastisk potential till kreativitet i form av lek, dans, musik, måla, dra historier, händernas arbete och att lösa svåra problem.

Vår gemensamma kunskapsresa de senaste århundradena är hisnande. Men också skrämmande genom att vårt handhavande av kunskap och industriell teknik lett fram till att det idag finns allvarliga hot mot livsbetingelserna på jorden.

Men – vi har inte bara en positiv potential. Motsatsen är lika viktig: som människor rymmer vi också möjligheten till hat, tyst feghet, likgiltighet, brutal hänsynslöshet, hämndlystnad, girighet.

Positiva kvaliteter som medkänsla, ansvar och delaktighet kan bli så starka att de ibland kan få människor att våga utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet. Detta är märkligt och gåtfullt.

Att bli behandlad med förakt och nedlåtenhet – i arbete såväl som i nära relationer – kan nagla fast oss vid en mörk känslovärld. Om denhär sidan tar över kan den förgifta såväl det egna livet som närståendes. Det medför ofta en ökad beredvillighet att underblåsa hat, misstro, våld etc i såväl det personliga livet som på samhällsscenen.

En fråga:
Skulle det göra skillnad i den globala kulturen med väl synliga sociala strukturer vars enda uppgift är att stödja människor att medvetet bejaka sina positiva, godartade möjligheter och hålla den mörka sidan i schack? Och detta utan moralism och utan att falla tillbaka på några övernaturliga föreställningar. Skulle sådana strukturer kunna bidra till att stödja utvecklingen av det mod och den kreativitet hos många människor som behövs för att möta de jättelika globala utmaningar vi står inför om mänskligheten ska ha en framtid?

Är det en uppgift för den internationella Humanistiska rörelsen att bidra till detta?

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 (denna blogg).
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1 av 5.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 (denna blogg).
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Partitur för cello.

.

Döden och sorgen. 

Som sekulär humanist och ateist tror jag inte på någon personlig fortsättning bortom döden. Födelse och död! Att vi i ett kosmiskt ögonblick blossar till som medvetet reflekterande liv är märkvärdigt och storslaget. För en liten stund i det kosmiska tidsflödet kan vi skratta, leka, dansa, älska, ställa frågor, förundras, dra historier och vidga kunskapsvyerna. Vi kan också förstöra och ställa till det genom obetänksamhet, kränkningar, våld – såväl för våra närmsta som för samhället – det lokala och det globala.

Det kanske svåraste med döden är inte den egna döden utan när viktiga, närstående människor dör eller ligger för döden. Än mer om dom är mitt i livet. Och värst om det är våra barn. I ett ateistisk perspektiv finns det inte något försonande, inte någon mening, det är att drabbas av en stor, smärtsam förlust. Det gäller oavsett om orsaken är sjukdom, olyckor, våld eller krig. Det är att drabbas av ett svart hål. En närstående och älskad människas självmord är kanske det värsta. Vad vi behöver i sådana situa­tioner är inte människor som gör rätt och säger rätt saker. Jag tror att vi behöver människor som inte blir rädda för oss, som inte drar sig undan, som orkar och kan erkänna sorgen, smärtan, svärtan, det fruktansvärda utan att släta över. Att våga vara nära när människor vi känner som har drabbats är viktigt – och svårt. Vi kan på olika sätt stödja och hjälpa varandra att orka och våga detta.  

Den moderna kosmologin har gett ytterligare en dimension när det gäller vår ändlighet och dödlighet. Oavsett hur lysande eller bedrövligt mänskligheten sköter sig så har det jordiska livet ett slut. Solens ljus och värme är förutsättningen för livet på jorden. Alla stjärnor har en begränsad livslängt, så även solen. I slutet av sin stjärncykel kommer solen att att expandera och sluka jorden. På ett plan är detta förstås obeskrivligt fasansfullt. Det märkvärdiga och storslagna är att vi är den första generationen som genom vetenskapens landvinningar blivit medvetna om detta bistra existensvillkor.

Om man inte tror på någon personlig fortsättning bortom döden är stunden mellan födelse och död det enda vi har. Hur vi förvaltar den stunden blir viktigt. En del av oss lyckas hitta livsspår med starka inslag av mening, förundran, kärlek, livsglädje. Men det är inte givet! Belastningar i form av tufft socialt och psykologiskt arv, kulturella omständigheter och ogynnsamma gener  – kan allvarligt försvåra våra möjligheter. Tillhör man de lyckligt lottade och har ett reflekterat förhållande till detta, så tenderar det att föda stor ödmjukhet visavi de mindre lyckligt lottade.

Om det jordiska livet är det enda som finns blir det angeläget att framtida generationer över hela jorden såväl som mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc ska få möjlighet att leva ett gott och drägligt liv i framtiden när jag är död. Det föder ett ansvar för framtiden.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 (denna blogg).
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, döden, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.
Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 (denna blogg).
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Cello: Pia Enblom
Piano: August Holmgren

.

Delaktighet och mening.

Har det någon betydelse för våra liv om vi medvetet försöker odla en livshållning som handlar om delaktighet och ansvar för det gemensamma? Det gemensamma gäller det lilla livet i familj och närsamhälle – men också att efter bästa förmåga bidra med sin skärva till en godartad framtid för det globala samhälle vi lever i. På detta globala plan gäller det klimat, rimlig fördelning, ansvar för ändliga resurser och för att vårda den komplexa och sköra livsväv som är grunden för våra liv.

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att viktiga kvaliteter som mening, hopp, hemhörighet i tillvaron primärt är knutna till att vi efter bästa förmåga försöker bidra till det gemensamma. Det självcentrerade fixandet med det egna livet för att må bra är i detta perspektiv ett felspår. Låt oss också leka med tanken att framgång i termer av karriär, kändisskap, häftiga upplevelser kan bli som tomma skal om inte grunden i våra liv är en vilja att bidra till det gemensamma.

Finns det något fog för dessa tankar om ett tydligt samband mellan en livshållning präglad av delaktighet visavi upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Avslutningsvis vill jag säga att det här sambandet är möjligt att belysa och utforska genom kreativ vetenskaplig forskning.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 (denna blogg).
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateismfilosofi, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.  

.

Att hålla muntliga betraktelser för publik var en helt ny erfarenhet. Att dessa hölls inom ramen för ett arrangemang av Humanisterna gjorde det dessutom till ett spännande experiment.

Musik för cello och piano varvades med betraktelser. Musiker var Pia Enblom från Göteborgs Symfoniker på cello och frilansmusikern August Holmgren på piano. Initiativet kom från Pia Enblom. Jonas Nordström från styrelsen i Humanisterna Väst tog tag i idéen på ett kreativt sätt och såg till att det blev ett test av en helt ny typ av Humanistarrangemang.

För min del var detta en spännande utmaning. Det värmer att jag fick förtroendet att hålla betraktelserna – och även ta ansvar för ramen med introduktion och avslutning. När jag tillfrågades av Jonas Nordström på Humanisternas kongress i slutet på april kände jag direkt att detta är ett spännande och nyskapande initiativ som jag inte kunde tacka ‘nej’ till. Något över 30 personer hade hittat till lokalen på Konstepidemin i Göteborg söndagen den 10 juni. Reaktionerna var övervägande väldigt positiva. Arrangemanget gav mersmak.

Betraktelserna varierar rejält i längd. De två första är kortast. Den sista är längst. De läggs ut i fem bloggar.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Piano: August Holmgren. Cello: Pia Enblom

 

Livets väv.

Som människor ingår vi tillsammans med allt annat levande i en oerhört komplex och förunderlig livsväv på den lilla blåskimmrande himlakropp i Vintergatan som Jorden är. Vatten, jord, luft och soljus är livsvävens nödvändiga grund. Den moderna teknologiska industrikulturen har i mycket stor utsträckning tappat bort känslan för detta kosmiska mirakel. Och som moderna konsumenter av saker, upplevelser och resor har de flesta av oss i långa stycke också tappat bort detta.

Den vetenskapliga kunskapen är dubbel. Den är motorn i den teknologiska och industriella utvecklingen. Men vetenskapen är också en enastående källa till kunskap och förundran för de oerhört komplexa och sköra beståndsdelarna i livets väv. Bra populärvetenskap, kreativa konstnärer, musiker och författare, djuplodande journalistik och engagerade pedagoger kan ge oss vanliga dödliga kunskapsskärvor och insikter som öppnar våra ögon mot såväl förundran som ökad känslighet för den komplexa livsväv som är grunden för allas våra liv.

Kan en fördjupad respekt och vördnad för livets förunderliga väv göra det lättare för oss som individer och som global civilisation att hitta långsiktigt hållbara sätt att leva?

Jag tänker att det under de närmsta 100 åren kommer att krävas massor av engagerat, kreativt och modigt tänkande, handlande och skapande för att för att hitta nya vägar för en långsiktigt hållbar global civilisation.

 

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1 (denna blogg).
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, betraktelse, Existentiell livssyn, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 98. Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Publicerad i Humanisten nr 1/2018

 

Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv

 

Det har under en längre tid förts en diskussion om tro i Humanisten. Det började i Humanisten nr 4/2016 med artikeln ”Ateisten och den gudstroende sitter i samma båt” av Lars Graf. En fråga har gällt om ateism också är en form av tro. Oavsett position gäller den diskuterade trosproblematiken i stora drag vårt förhållande till vad som kan kallas naturalistiska sakfrågor.

Lars Graf avslutar sin artikel på ett intressant sätt med att vidga perspektivet bortom de naturalistiska sakfrågorna. Han gör det genom att tala om erfarenheter av ”Det Oerhörda”. Det gäller starka och ibland drabbande upplevelser av förundran och fascination inför livets och kosmos gåta och oöverskådliga rikedom. Han betonar där också att ateisten och den gudstroende tolkar grunden för dessa erfarenheter på olika sätt. Han menar att man med öppenhet och respekt borde kunna samtala om dessa erfarenheter över trosgränserna. Jag håller helt med! Det är en viktig och spännande problematik Lars Graf fäster ögonen på.

Jag ska här inte ge mig in i just denna diskussion mer än genom en tydlig personlig deklaration. Jag skriver och tänker utifrån ett ateistiskt paradigm, precis som Lars Graf. Det vill säga att jag inte tror på någon gud eller någon annan bortomvärldslig makt, jag tror inte på ett liv bortom döden eftersom jag tror att våra medvetanden och vår upplevelse av personlig identitet är beroende av en biologiskt fungerande hjärna. Detta är vad en filosof skulle kalla ett metafysiskt grundantagande. Det innebär att den paradigmatiska grunden varken kan bevisas eller motbevisas. Däremot kan man genom analys och argument ge ökad/minskad tyngd och trovärdighet åt den ena eller andra positionen.

 

Existentiell tro.

Utifrån denna paradigmatiska grund ska jag försöka ringa in ett avgränsat och speciellt område av föreställningar som är utanför den naturalistiska sakproblematiken. Det gäller huruvida vi tror att omsorg, förnuft och samarbete kan utvecklas mot allt större bärighet i våra liv och också tror att dessa kvaliteter i bästa fall kan bli överordnade våra rädslor, behov och beroenden.

Låt oss kalla detta existentiell tro. Den handlar om två aspekter: övertygelse och praktik. Övertygelsen – eller tron – gäller att dessa föreställningar är grundade i verkliga förhållanden, dvs på hur vi faktiskt är funtade som människor. Praktiken handlar om att, med mer eller mindre mått av tvivel och kluvenhet, i vardagen leva utifrån denna övertygelse. Och att bejaka utvecklingen av de mänskliga förmågor det handlar om – såväl i det egna livet som i andras.

Icke-tro i denna existentiella mening är att avvisa eller förneka att medkänsla, samarbete och förnuft är reella mänskliga möjligheter. Man menar att dessa sidor bara kommer till uttryck utifrån en förväntan på belöning eller för att undvika straff. Man avvisar föreställningen att dessa kvaliteter är autentiska mänskliga möjligheter.

 

Vad rymmer vi för möjligheter?

Ett annat sätt att närma sig denna existentiella trosproblematik är att säga att det handlar om vår människosyn. På det filosofiska finspråket handlar det om vilken personlig antropologi vi håller oss med. Denna tro kan vara medveten och genomtänkt! Den kan också vara oreflekterad. Men i båda fallen är den levd. Den existentiella tron kan inte vara avskuren från vårt konkreta vardagliga liv.

Vilka möjligheter rymmer vi? Att vi har en stor potential till egoism, hämndlystnad, girighet, hat, destruktivt våld, likgiltighet, manipulation, lögnaktighet är uppenbart. Vittnesmålen i nutid och genom historien är förfärande. Vi har också i varierande grad personliga erfarenheter av denna mörka potential.

I vilken utsträckning rymmer vi dessutom en potential till omsorg, medkänsla, förnuft, samarbete och att ta ansvar för det gemensamma? Och i vår tid, rymmer vi en potential att utveckla ett globalt samvete? Har det någon betydelse att jag bidrar med min skärva till jordens och mänsklighetens långsiktiga framtid vad gäller ekologisk balans och rimliga livsvillkor för alla? Det gäller klimat, rena hav och floder, rimlig fördelning. Det gäller också att förbättra möjligheterna för alla att ta del i såväl diskussionen om det lokala och globala samhällets angelägenheter som frågan meningen med livet och den stora gåtan att vara människa.

Har det någon betydelse hur vi ser på dessa dubbla möjligheter, de godartade och de mörka? Har det någon betydelse om vi fördjupar vår kunskap och medvetenhet om dessa dubbla möjligheter? Kan styrkeförhållandet mellan dessa båda sidor påverkas genom att på olika sätt aktivt odla den godartade sidan? Eller är det bara gener och uppväxtförhållande som bestämmer? Vilket personligt ansvar har jag för vilka kvaliteter som ska förstärkas? I mitt liv – och hos de människor som finns inom mitt påverkansområde?

 

Fyra teser om den existentiella tron.

Tes 1: Alla vuxna människor lever i ett spänningsförhållande mellan existentiell tro respektive existentiell otro. Det finns inget sätt att vara utanför detta. Det ingår i våra mänskliga existensvillkor oavsett i vilken grad vi är medvetna eller omedvetna om det.

Detta är en filosofisk tes. Den kan försvagas eller stärkas genom filosofisk analys och argumentation.

Tes 2: En nödvändig förutsättning för att en grundupplevelse av mening, självrespekt och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att den livshållning som har sin grund i den existentiella tron har övertaget i vår livsprocess.

Tes 3: Förutsättningen för det demokratiska samhällets överlevnad och fördjupning är att den existentiella tron har övertaget i den personliga livsprocessen hos det stora flertalet av samhällets medborgare. Inte minst bland de maktbärande eliterna av politiker, tjänstemän, företagare och mediafolk.

Tes 4: Förutsättningen för att uppleva tillit är att den enskilda människan intuitivt eller medvetet upplever att den existentiella tron har övertaget hos de människor hon möter såväl i privatlivet som hos representanterna för olika samhällsstrukturer.

Tes 2, 3 och 4 är empiribaserade. Det innebär att det är möjligt pröva dessa tesers bärighet genom empirisk forskning.

 

Oberoende av en övernaturlig verklighet.

Den existentiella tron är oberoende av föreställningar om en övernaturlig verklighet – t.ex. tron på en personlig Gud och ett liv efter döden. Vår bedömning av den existentiella trons relevans och giltighet för våra liv är också till största delen oberoende av den naturvetenskapliga kunskap som står oss till buds. Argumenten för och emot formas utifrån personliga erfarenheter, kunskap och forskning inom samhälls- och beteendevetenskap, filosofisk analys, kulturens olika berättelser i form av livsöden, litteratur, film, konst etc.

 

Den existentiella tron och den livshållning den är förbunden med kan formuleras och motiveras inom ramen för olika kulturella föreställningsvärldar – religiösa såväl som sekulära. Den kan också i stor utsträckning vara intuitiv och ordlös. Den kan alltså vara såväl sekulär, humanistisk, ateistisk som t.ex. kristen, buddhistisk, islamsk.

Här kan det vara läge att återknyta till den inledande diskussionen om metafysik och paradigmatiska grundantaganden.

Jag menar att denna analys av tro och tillit stärker det ateistiska paradigmet. Och därmed i samma mån försvagar det teistisk-metafysiska paradigmet när det gäller att förstå mer av de trosfrågor som enligt min mening är avgörande för våra liv.

 

Varför är denna trosproblematik frånvarande?

Detta enkla, viktiga antropologiska trosbegrepp är frånvarande inom akademiska discipliner som filosofi, psykologi, teologi och religionsvetenskap. Det är frånvarande inom statsvetenskap och den politiska diskussionen om demokratins långsiktiga överlevnad. Så även i den breda offentliga diskussionen kring livsåskådningsfrågor. Det är märkligt att denna existentiella, antropologiska trosproblematik inte finns explicit och tydligt närvarande inom det spännande området kring ”existentiell hälsa” som etablerats under senare år.

Beror frånvaron på att vi är så vardagligt och självklart invävda i denna trosproblematik att vi har svårt för att skapa det mått av distans som är nödvändigt för en medveten och systematisk reflektion utifrån filosofiska, psykologiska – eller teologiska utgångspunkter?

Hur som helst, frånvaron innebär att människors brottning med frågorna om tro, tvivel och otro kring den livsviktiga existentiella trosproblematik, som frågan om vår människosyn är, får hanteras i ensamhet och i ett kulturellt vakuum. Sak samma med alla de problematiseringar och nyanseringar som förstås finns. Utan dessa trosfrågors gestaltning i film, konst och litteratur skulle läget vara katastrofalt. Att denna trosproblematik är frånvarande inom såväl akademin och den religiösa världen som i den mera medvetet reflekterande offentliga livsåskådningsdiskussionen är enligt min mening oroväckande för det demokratiska samhällets framtid.

När unga människor tvingas att brottas med dessa tuffa frågor i ensamhet på tonårsrummet är det sorgligt och tragiskt – och ett underbetyg till den samtida kulturen. Och oroväckande för framtiden.

Carl Gustaf Olofsson
ateistisk frilansteolog,
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar.

 

PS. Artikeln publicerades i Humanisten nr 1/2018. Den finns i sin helhet som pdf-fil som kan laddas ner. Artikeln finns på s.17 – 19. DS.

PS 2. Tidigare artiklar av mig i Humanisten.
Döden – en ateistisk betraktelse” (nr 1/2015)
Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron” (nr 4/2015)
Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner” (nr  1/2017)
Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid” (nr 4/2017) DS.

PS 3. Jag har från och till skrivit om om tro från ett existentiellt perspektiv. Ett exempel är blogg Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. Kommentar till boken ”Katedralens hemlighet” av professsor Bengt Kristensson Uggla.  (mars 2016).
Ett bokkapitel i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro? (1999, 2014) ägnas denna existentiella trosproblematik. Där tar jag uttalat spjärn mot en traditionell kristet trosuppfattning där tron på en personlig gud och ett liv efter döden är central. DS.

 

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existentiell tro, Humanisten, religionsfilosofi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 97. Om tro. Plus en tankelek om den tidiga kyrkan. Apropå en debattartikel i Kyrkans Tidning nr 11/2018

.

I senaste numret av Kyrkans Tidning (nr 11/2018) finns en debattartikel med rubriken “Kan man vara kristen bortom Gud”. Den är skriven av Tomas Walch, initiativtagaren till nätverket Kristen Bortom Gud, och kyrkoherde Åke Nordström som i samråd med sin församling upplåtit plats för detta nätverk inom ramen för Gustav Vasa församling i Stockholm.

Debattartikeln har väckt misstroende och kritik från kristet håll. Och en hel del oförstående och raljerande kommentarer från sekulärt, ateistiskt håll. Dessa typer av reaktioner är både förväntade och ingår i spelreglerna. Jag känner sympati och förståelse för båda typerna av reaktioner.

Jag har varit i farten och kommenterat såväl i Kyrkans Tidning som i ett par Facebooktrådar. Det har varit långa kommentarer. På grund av gränsen på 1200 tecken i Kyrkans Tidning blev det två kommentarer där. Jag polemiserar inte. Jag har ägnat mig åt att försöka synliggöra ett perspektiv som jag tror är viktigt. Här kommer en lätt bearbetad variant av de båda kommentarerna på  Kyrkans Tidnings webb. En längre variant är publicerad på Humanisternas debattforum.

PS 2. (29.3.2018) Se sist! Repliker i Kyrkans Tidning nr 13 (29 mars) och olika tolkningar av Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev. DS, 

 

Två övertygelser.

Apropå tro. Jag har två starka övertygelser.

Övertygelse 1): Att vi bär på dubbla möjligheter som människor. Den ena handlar om omsorg, samarbete, medkänsla, förnuft och att ta ansvar för det gemensamma. Den andra handlar om hämndlystnad, att sko sig på andra när tillfälle ges, hat, hot, destruktivitet, likgiltighet etc.

Övertygelse 2): Förutsättningen för att en grundkänsla av mening, hopp, livsglädje och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att vi medvetet eller intuitivt bejakar utvecklingen av den godartade sidan och försöker hålla den mörka sidan i schack.

Detta gäller oavsett vilken livstolkning vi håller oss med. Det gäller i samma utsträckning för kristna, muslimer, judar, buddhister och sekulära ateister. Jag kan ha rätt eller fel i denna övertygelse. Men den är stark!

Jag hävdar också att vårt förhållningssätt till denna “existentiella” trosproblematik är avgörande för hur vår liv kommer att gestalta sig. Vilka livstolkningar och ”bekännelser” vi tyr oss till är utan betydelse. Oavsett vad vi kallar det lever vi alla mitt i denna viktiga trosproblematik. Det ingår i våra existensvillkor som människor.

Har denna “existentiella tro” något att göra med kristen tro???
Eller är det enbart en gudlös människas sekulära, humanistiska tro??

 

En tankelek om den tidiga kyrkan.

Utifrån dessa båda starka övertygelser kan vi göra en tankelek.

Det behövs inte så mycket fantasi för att föreställa sig  att de tidiga kristna församlingarna med kristusberättelser, predikan, nattvard, dop – då vuxendop! – och riter för syndernas förlåtelse, fungerade som ett kraftfullt stöd för att bejaka den godartade sidan av våra dubbla möjligheter.Detta medförde i sin tur att upplevelserna av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron fördjupades hos många, kanske de flesta, av den tidiga kyrkans medlemmar. Dessa erfarenheter, ibland omvälvande, ville man dela med sig av. Det ligger i dess natur. En given följd var att man såg för sig en framtid där denna positiva livsprocess hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften.

Dåtidens tolkningsnycklar för dessa erfarenheter var en personligt handlande Gud, den uppståndne Kristus, Fadern, Sonen och Den helige Ande, den yttersta domen, Kristi återkomst.

Dessa tolkningsnycklar är sedan länge överspelade för denna existentiella trosproblematik.

Walch och Nordström öppnar i sin debattartikel en dörr på glänt mot denna problematik. Jag tycker att det är både viktigt och modigt.

.

PS. Om man vill få mer perspektiv på denna existentiella trosproblematik så finns två texter man kan kolla. En lång från 1999 och en kort från 2016.
Den korta (blogg): Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt.
Den långa (bokkapitel): Existentiell tro (kapitel 6 i boken ”Existentiell livssyn kristen tro” (1999, 2014)) DS. 

PS 2. (29.3.2018). I Kyrkans Tidning nr 13 (29 mars) har det kommit två repliker till Tomas Walch och Åke Nordströms debattartikel. Replikanterna är inte nådiga.
En kampanjateistisk idé som fordar aktiv fördumning” av Åke Stenström.
Det går inte att vara kristen utan Gud” av Mats Skeppström Sundman.

Om man ställer Walch/Nordströms debattartikel brevid Åke Stenströms så är det uppenbart att de tolkar Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev väldigt olika. Denna spännvidd i läsningen och tolkningen av Boenhoffers fängelsebrev  har funnits sedan publiceringen. En liten överblick över spännvidden i dessa väldigt olika tolkningar kan men få genom en lång fotnot till kapitel 1 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”.  DS. 

 

Publicerat i andlighet, ateismfilosofi, ateistisk teologi, existensvillkor, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, sekulär andlighet, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar