Texten är publicerad i Humanisten nr 2/2021 som kom ut strax före midsommar. Numret är ett utmärkt temanummer om döden som rekommenderas varmt. Hela numret kan laddas hem som en pdf-fil. Artikeln finns på s.17-18. Humanisten kommer ut med 4 nummer om året.
.
.
Helvetestron och döden.
.
Paradoxalt och inkonsekvent! Eller kanske inte? Jag tror inte på gud eller några andra övernaturliga makter, jag tror inte på ett liv efter döden. Jag är gudlös ateist och sekulär Humanist. Jag tycker om att leva och för en stund vara en medveten, reflekterande skärva av kosmos. Och jag önskar en godartad framtid för mänskligheten och livsväven som är förutsättningen för våra liv. Huruvida folk tror på gud eller inte engagerar mig inte speciellt. Men att tron på ett evigt helvete fortfarande är stark inom vissa religiösa sammanhang stör mig å det grövsta.
Att som barn och tonåríng växa upp med starka föreställningar om Jesu snara återkomst och eviga straff i helvetet för de ofrälsta och de som inte bekänner Jesus som sin frälsare är enligt min mening en form av grov mental barnmisshandel. Det är föreställningar som man borde vara skyddad ifrån tills man uppnått alkoholmyndig ålder!
Inom kristendomen och islam har tron på eviga straff i helvetet för de i bred mening “icke-troende” och “orättfärdiga” historiskt varit en central föreställning. Inom kristendomen har föreställningen mjukats upp inom en del kyrkor och samfund. Katolska kyrkan uppfann skärselden. Adventkyrkan tog bort helvetet och ersatte det med en evig död för de icke-bekännande. Inom en del samfund, t.ex. Svenska kyrkan, har läran om alltings återställelse växt sig stark de senaste 50 åren. Men det är viktigt att notera att det inte har skapats några nya bekännelsedokument som stadfäster detta som Svenska kyrkans lära. Bekännelsemässigt gäller formellt fortfarande Augsburgska bekännelsen. Läran om eviga straff formuleras i artikel 17.
Det lilla frikyrkosamfund jag växte upp i, fribatistsamfundet, blev uteslutna ur Svenska Baptisktsamfunder 1872 för att man omfattade denna syn. Det innebär kort att i slutändan kommer allt och alla att inneslutas i Guds förlåtande famn. Helvetet fungerar här ungefär som skärselden, det är en tuff, tidsbegränsad korrektionsanstalt. Definitivt inte kul det heller! Och det visade sig att det även här fanns inslag som var djupt upprörande för en ung människas rättskänsla.
Men i den evangelikala delen av svensk kristenhet har läran om eviga straff i helvetet fortfarande en stark ställning. På svensk botten gäller det samfund och församlingar anslutna till SEA, Svenska Evangeliska Alliansen. Där ingår pingströrelsen, “trosrörelsen”, Livets ord, Frälsningsarmen och Evangeliska frikyrkan. Portalgestalter som Evangeliska frikyrkans Stefan Swärd och pingströrelsens ledare Daniel Alm omfattar helvetestron. Man menar att det är en tydlig del av Jesu förkunnelse i evangelierna. Och eftersom Jesus är Gud kan vi inte ändra på detta hur gärna vi än skulle vilja.
Hur läget är inom olika delar av islam när det gäller uppmjukningar i tron att de “otrogna” och orättfärdiga kommer att hamna i ett evigt helvete vet jag inte. Men det skulle vara intressant att få en kunnig bild av nuläget!
Jag har sista året mött ett antal berättelser från personer som brutit upp från pingströrelsen, trosrörelsen, Livets ord och mormonkyrkan. En återkommande smärtpunkt har varit det förfärliga i att ha varit insnärjd i föreställningarna om Jesu snara återkomst, helvetet och eviga straff.
Till detta kommer en kvarvarande smärtpunkt hos många efter att man själv lämnat dessa förfärliga föreställningar. Det gäller relationen till vänner och familj som fortsätter att omfatta den helvetestro de själva lämnat. Dessa tror att de kommer att hamna i helvetet eftersom de inte längre tror på Gud och Jesus som sin frälsare.
Hur kan man vara nära viktiga personer som så grovt misskrediterar den livsväg man med mod och vånda har valt genom sitt uppbrott? Hur kan man fortsätta att ha nära relationer till personer som ser det som sin främsta kärleksgärning att försöka få dom att återvända till “tron” och församlingen och därmed “rädda dom” från helvetet??
Det är svåra och smärtsamma frågor. Och det finns inga enkla svar.
Att utsatta, maktlösa människor genom historien som har kränkts, misshandlats och utnyttjats, som fått nära och kära våldtagna och mördade, som berövats maten till familjen – livligt har fantiserat om “eviga straff” för dessa förövare är en annan sak. Dessa svarta känslor är djupt mänskliga. Och de kan till och med ha bidragit till att förhindra våldsspiraler av hämnd och därmed varit ett bidrag till en långsam historisk civilisationsprocess.
Men idag kan jag för min del bara se såväl personliga som teologiskt uppburna läror om eviga straff i helvetet inom olika kyrkor och samfund, kristna eller islamska, som barbariska! Och ofta uttryck för intellektuell lättja och andlig slapphet.
Jag har i mitt liv från och till lekt med en en enkel, närmast banal tankefigur där det eviga helvetet med en sorts obeveklighet går upp i rök. Så här: Om det finns en Gud måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till eller kan föreställa mig. Allting annat är förtal av denna Gud. Att denna kärleksfulla Gud skulle ha inrättat ett straffsystem brutalare än det som Hitler och Stalin skapade är fullständigt orimligt!
En eventuell korrektionsinrättning bortom döden måste vara inriktad på kärleksfull rehabilitering för att klienterna senare ska kunna välkomnas in i den “riktiga himlen”. Och förstås minst lika human som det bästa inom svensk kriminalvård.
Det enda kriteriet för att slippa en vända i denna korrektionsinrättning är att vi inte medvetet har utnyttjat och skadat andra människor och den livsväv vi alla är beroende av. Vad vi har “trott” eller “inte trott” är totalt ointressant för denna Gud. Så jag är fullständigt trygg inför det osannolika mötet med Gud vid en högst osannolik Yttersta Dom.
Carl Gustaf Olofsson
ateistisk frilansteolog
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar
.
PS 1. Jag har tidigare skrivit om helvetestron i åtminstone två bloggar. En var tankar utifrån en intervju med pingstpastorn Stanley Sjöberg (född 1936) i podden Gudgubbar 2013. Det var väldigt anmärkningsvärt när Stanley Sjöberg i sin roll som en av de mest uppburna pingstpastorerna tog avstånd från helvetesläran i mitten på 1980-talet. Trots två mycket kompetenta intervjuare – eller samtalare – så fanns det uppenbara brister i intervjun.
Nr 35. Gudgubbar 2: Frikyrkopastor Stanley Sjöberg och brytningen med läran om helvete och eviga straff. (15.1.2013)
Blogg Nr 113 är en ateistisk tankelek kring Yttersta Domen utifrån ett oväntat möte mellan Gud och ateisten Olofsson.
PS 2. I kapitel 5 i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” från 1998 försöker jag genom en existentiell analys göra troligt att Jesu förkunnelse om dom och eviga straff berodde på att Jesus – eller evangeliernas berättare – allvarligt misstolkat vissa viktiga existentiella realiteter. Och att detta missförstånd är fatalt. Denna analys görs i avsnitt “5.12 Jesu domsförkunnelse och ‘frälsande tro’”. Denna analys kan med behållning läsas som en enskild text. Boken finns på internet sedan hösten 1998. Den blev genom ett oväntat initiativ av förlaget Alternaliv en fysisk bok i maj 2020. Köp den gärna. Eller låna den på ditt bibliotek.
PS 3. Även inom mormonkyrkan är läran om eviga straff i helvetet stark.
.
.
Gustafs videoblogg 
Tack Gustaf för artikeln. Men lite tunn i argumentationen tycker jag, du kan bättre! Trollen försvinner ju inte bara för att vi kallar dem ”dumma troll” utan för att vi drar ut dem i ljuset. I det här fallet tror jag att det behövs en existensdynamisk tolkning av denna destruktiva helvetestros funktion som kugge i flyktens hållning. Hur den t ex skapar en (falsk) känsla av trygghet och utvaldhet (vi-och-dom). Efter att först ha utnyttjat och förstärkt vår grundläggande känsla av utsatthet. Folk tror inte på sånt här för att de är lurade eller korkade utan för att det svarar mot vissa existensvillkor fast på ett existensförnekande sätt.
Det finns m a o som du vet en härsides, funktionell, förklaring till varför människor propagerar för en sån här teologi och det har inget att göra med om det är teistisk-metafysisk ”sant” eller inte. Även destruktiv teologi och religiös praktik som är livskraftig bär en existentiell betydelse och det är på den nivån vi måste argumentera. Döma trädet på dess frukt helt enkelt. Du och jag förstår ju detta, men mitt intryck är att din målgrupp humanister är rätt dåliga på det, de vill helst argumentera som om det var fakta-mässiga sanningar vi talade om precis som vilken religiös fundamentalist som helst. Och då kommer vi ingenstans.
Jag och Henrik pratar också om det här med ”domen” som svar på en lyssnarfråga i senaste avsnittet av G-ordet faktiskt, vore intressant med din kommentar på det. https://pod.fo/e/d4ff5
Hej Tomas. Artikelns syfte var att göra en markering gentemot helvetestron i svensk kristenhet. Kanske kan det kallas en moralisk markering. Det är en problematik som märkligt nog går under radarn. Jag känner inte till en enda teolog eller religionsvetare som kartlagt läget och tagit strid mot helvetestron. De icke-helvetestroende kristna rösterna bland biskopar, teologer, pastorer vill inte ta en strid mot helvetestron. Det skulle skapa mycket mer uppmärksamhet och reaktioner än när en ateist ute i kulturens yttermarginal piper. Jag vet inte om det kommit något på denna front sedan Ingemar Hedenius ”Helvetesläran” som kom ut 1972.
Du efterlyser en existensdynamisk analys. Och det är viktigt! Mycket viktigt! Men i Humanisten är utrymmet högst begränsat och den djupanalysen kändes inte viktig för att göra den markering jag ville göra.
I ”Existentiell livssyn – kristen tro?” gör jag en, enligt min egen mening, kvalificerad existensdynamisk analys. Om jag skulle försöka mig på en minimalistisk variant av denna analys så skulle det kunna bli såhär:
“Dubbel utgång” är från mitt perspektiv ett existentiellt faktum. Detta handlar INTE om ett liv efter döden! Vi kan dö in ett “ljus” av försoning och förlåtelse och sannolikt också en upplevelse av “upprättade” relationer till livet, närstående och livsväven. Vi kan också dö in i ett “mörker” av ångest och avskurenhet där allt trasas sönder.
Den “ljusa” möjligheten handlar om huruvida vi i våra liv i all vår bräcklighet, med vår feghet, våra svek och snedsteg etc ändå strävat efter att försöka leva med en grundriktning av omsorg, samarbete, ärlighet. Den “mörka” möjligheten kan bli vår lott i mötet med döden om vi levt utifrån en grundriktning av manipulationer, hot, att sko sig på andras bekostnad, att man låtit sig styras av hat och hämndkänslor, av att ,man genom lögner och förtal försökt skada och “krympa” andra människor.
Från mitt gudlösa existentiella perspektiv är det en tragedi med varje människoliv där det “mörka” dominerar scenen vid mötet med döden.
När detta existentiella faktum tolkas i termer av ett faktist liv efter döden med “himmel” eller “helvete” blir det väldigt, VÄLDIGT fel!! Historiskt har såvitt jag förstår den helt övervägande majoriteten av människor trott på någon form av liv efter döden. Och då kommer denna existentiella realitet med “dubbel utgång” nästan givet att tolkas i termer av någon form av “himmel” och “helvete” efter döden. Men samtidigt blir något väldigt fel med denna konkreta tolkning. Och än mer fel och direkt destruktivt blir det när präster och pastorer använder hoten och föreställningarna om helvetet för att skapa rättning i leden.
I “Existentiell livssyn – kristen tro?” gör jag den existensdynamiska analys du efterfrågar av dessa “dubbla möjligheter”. Det görs i Kapitel 5, avsnitt “5.12. Jesu domsförkunnelse och ‘frälsande tro’” (länk finns i PS 2 ovan). Det är spännande och nyttigt att försöka skriva en riktigt kort variant.
Den “härsides, funktionell, förklaring till varför människor propagerar för en sån här teologi” du nämner, känner jag inte till. Min mera omedelbara känsla är att den möjligheten sannolikt finns. Men den täcker inte in de som ärligt misstolkat och blandat ihop “dubbel utgång” med ett faktiskt existerande himmel och helvete. Jag gissar att Jesus var en av dom som ärligt gjorde denna misstolkning.
Men jag blir nyfiken på “den funktionella” förklaring som du nämner. Du får gärna berätta mer!
Jag listar några exempel på funktionella förklaringar av varför man upprätthåller en helveteslära i stycket innan. Att en sådan teologi t ex skapar en känsla av att vara utvald för in-gruppen. Den skapar en känsla av trygghet, av att vara ”framme” och ”räddad”. Teologin och tron blir ett effektivt verktyg för flyktens hållning. Och det är _därför_ helvetesläran lever och predikas. Alla religiösa föreställningar har en existentiell funktion, även dom destruktiva.