Nr 121. Sekulär tro visavi existentiell tro. Kommentarer till Del 1 av Martin Hägglunds ”Vårt enda liv”.

.

Detta har blivit en lång blogg. För överblickens skull finns det därför en sammanställning av bloggens underrubriker.

En liten varning är också motiverad. Bloggens grundtema är att sätta centrala tankar i första delen av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” (oktober 2020) i relation till tankegodset i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (maj 2020, nätbok 1999). Rubriken på bokens första del är , ”Sekulär tro”. Bloggen innehåller framför allt rejält med problematiseringar visavi begrepp och analyser som Martin Hägglund gör i denna första del av ”Vårt enda liv”.

1. Preludium 1.
2. Preludium 2.
3. Sekulär tro visavi religiös tro.
4. Sekulär tro visavi existentiell tro.
5. Sekulär tro visavi existensvillkorstesen.
6. Religiös tro visavi religion och religiös.
7. Kastar jag sten i glashus? 
8. Vittnesbörd visavi filosofiska påståenden.
9. Vår uppgift är detta enda – att mogna!
10. Avslutning

 

.

Preludium 1.

Den 27 juli 2019 trädde Martin Hägglund in i mitt liv. Det var genom en kort uppskattande notis på DN Kultur av Rebecka Kärde. Den gällde hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” som hade kommit ut i USA några månader tidigare. Min reaktion var: “Äntligen!”. Jag anade en genomarbetad sekulär, ateistisk och existentiell livsåskådning. Samma område som jag själv hade ägnat så mycket tanke- och skrivarmöda. Jag blev väldigt upprymd av denna korta notis. Inte minst för att det så tydligt framgick att boken fått stor och uppskattande internationell uppmärksamhet. Notisen väckte tanken om att tidsandan kanske hade förändrats så pass att det nu på allvar började bli läge för det breda offentligt samtal om den sekulära, existentiella livsåskådningsproblematik som jag hade sett för min inre blick i över 40 år. Att Martin Hägglund dessutom var svensk var spännande. Jag anade direkt att han var en person som var djupt engagerad i ett sekulärt, existentiellt livsåskådningsprojekt närbesläktat med mitt eget.   

Jag läste några uppskattande engelska recensioner och köpte boken. Det var uppenbart att Martin Hägglund rörde sig på samma sekulära, existentiella livsåskådningsområde som hade engagerat mig med sådan kraft under nästan hela mitt vuxenliv. När jag snabbkollade anade jag att det fanns en hel del “skav” och olikheter. Och då blev min dåliga engelska ett problem. För att gå in i en seriös dialog skulle jag behöva lusläsa med lexikon. Och det tog emot! Boken blev liggande oläst! Jag gissade att den tids nog skulle översättas till svenska. Jag blev väldigt glad när jag runt nyår förstod att en översättning till svenska var på gång. 

Jag följde med stor nyfikenhet det svenska mottagandet hösten 2019 som kom med en rejäl eftersläpning visavi det internationella. Med början i september den gångna hösten kom det först recensioner i tidskrifterna Humanisten och Axess. Som aktiv Humanist är jag lite stolt över att Humanisten var så tidigt ute. I november kom ett samtal, inspelat i NewYork, i Filosofiska rummet och en vecka senare en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter. Runt nyår kom det recensioner i först Svenska Dagbladet och några veckor senare i Dagens Nyheter. Detta var visavi den engelska utgåvan. Och det gäller vad som hamnade i mitt synfält. Det resulterade i mitten på januari i en blogg: Nr 115. Sekulär andlighet – finns den. Videofilmat föredrag från 2013 som fått aktualitet genom Martin Hägglund. 

Den 1 oktober kom den svensk översättningen med titeln: “Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet”. Då exploderade uppmärksamheten i Sverige. Recensioner, intervjuer, reportage, panelsamtal! 

Det dröjde till slutet på oktober innan jag hade läst första delen – “Sekulär tro”. Denna del gäller en tankedomän där jag har lagt ner mycket tanke- och skrivarmöda. Det har känts viktigt att, innan jag ger mig på Del 2, “Andlig frihet”, försöka skriva en blogg där jag reflekterar över relationen mellan Martin Hägglunds sätt att bena upp denna tankedomän kring “tro” visavi hur den benas upp i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Trots engagerad läsning och fullklottrade marginaler har det varit svårt att komma igång att skriva. 

I den andra delen av “Vårt enda liv” som har rubriken “Andlig frihet” formulerar Martin Hägglund en socialistisk samhällsvision. Där ger han sig in på ett område där jag har väldigt lite på fötterna vad gäller de ekonomiska, marxistiska och statsvetenskapliga aspekterna. Däremot har jag funderat en hel del över relationen mellan å ena sidan människosyn och å andra sidan samhällsorganisation och samhällsvisioner. Dom “ögonen” är redo att ta sig an Del 2 när denna blogg är klar.  

.

Preludium 2. 

Innan jag går vidare vill jag säga att det har varit oupphörligt intressant med Martin Hägglunds närläsningar av Augustinus, CS Lewis, Knausgaard och Kierkegaard i bokens första del. Och han skriver väldigt bra. Jag uppskattar också hans självklara sätt att återbörda ord som “tro”, “andlig”, “själ” till en sekulär “härsidig” värld. För mig var det viktigt att han i sitt Sommar i P1 på ett tydligt sätt tog upp klimatkrisen. Både som en högst konkret “materiell” fråga för hela det globala samhället och som en central existentiell fråga. 

Martin Hägglunds läsning av Kierkegaard i kapitel 3, “Ansvar”, har varit värdefullt för mig på ett personligt sätt. Han får mig att ytterligare lite bättre förstå mitt knepiga och reserverade förhållande till Kierkegaard. I blogg “Nr 55. Kierkegaardhädelser” (januari 2014) så formulerar jag en del av mina livslånga frustrationer visavi Kierkegaard. Bloggen var till en del en sorts bekännelsetext kring något skämmigt. Med mitt djupa och livslånga engagemang i våra  existentiella livsfrågor så “borde” jag vara kunnig, påläst och uppskattande gentemot Kierkegaard. Så var det inte! Det kändes som en befrielse att publicera denna Kierkegaardblogg. 

Martin Hägglund fäster ögonen på “det religiösa” hos Kierkegaard. Det gäller Kierkegaards tro på en personligt handlande och ingripande gud och ett evighetsliv bortom den kroppsliga döden. Han utgår i första hand från “Fruktan och bävan” där Kierkegaard skriver om den bibliska berättelsen om Abraham som av Gud fått befallningen att offra sin son Isak. Martin Hägglund analyserar denna sida hos Kierkegaard på ett för mig övertygande sätt. 

Ett av mina problem när jag i min ungdom sökte hjälp hos Kierkegaard för att hantera mitt liv var att han inte gav mig tydliga verktyg för att skilja på det “religiösa” och det existentiellt allmängiltiga. Med ett tidigt uppbrott från min kristna barndomsvärld så blev detta förvirrande. Så även detta med pseudonymerna. Däremot fick jag värdefull hjälp av den tunna boken “Existentialism” (1965) skriven av den danske Kierkegaardexperten Johannes Sløk, filosof, idéhistoriker och professor i systematisk teologi. 

.

3. Sekulär tro visavi religiös tro. 

Detta var lite bakgrund. Nu börjar det svåra. 

I första delen av “Vårt enda liv” utvecklar Martin Hägglund ett sekulärt trosbegrepp genom analyser i tre kapitel med rubrikerna “Tro”, “Kärlek” och “Ansvar”. Han ger det benämningen “sekulär tro”. Han formulerar detta i kontrast till vad han kallar “religiös tro”. “Sekulär tro” är att inse, acceptera och bejaka att våra personliga liv obevekligt tar slut med vår kroppsliga död. I nästa tankeled hävdar Martin Hägglund att denna sekulära tro är en förutsättning för omsorg, moraliska åtaganden visavi medmänniskor, att verkligen bry sig om “andra” och världen. 

“Religiös tro” är utifrån Martin Hägglunds definition olika sätt att släta över eller komma undan den utsatthet, smärta och lidande som är förbunden med att vara medveten om att vi är sköra, dödliga varelser som endast har detta enda liv. Denna religiösa flykt kan enligt Martin Hägglund ske genom föreställningar om det personliga livets fortsättning bortom döden (kristendom, islam) eller genom föreställningen att man genom meditation och andliga övningar kan överskrida och frigöra sig från det ändliga livets utsatthet och lidande (buddhismen). 

I boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” utvecklas också ett sekulärt, existentiellt trosbegrepp. Det har där benämningen “existentiell tro”. Det finns ett släktskap med Martin Hägglunds begrepp  “sekulär tro”. Men skillnaderna är stora. Motsatsen till “existentiell tro” är “existentiell otro” i den analys som görs. Grunden är huruvida vi tror att vi som människor på ett autentiskt sätt rymmer möjligheten att fördjupa kvaliteter som medkänsla, omsorg, samarbete, ansvar för det gemensamma. ”Existentiell tro”! Eller om vi tror att vi enbart är egoister som bara förmår se till sitt eget och sina närmaste bästa. ”Existentiell otro”! Det hävdas att spänningen mellan “existentiell tro” och “existentiell otro” är en existentiell realitet i våra liv oavsett om vår övergripande livstolkning är sekulär, gudlös, ateistisk eller religiös i en eller annan form. Jag återkommer till detta. 

I Martin Hägglunds trosanalys finns inte begreppet “sekulär otro”. Motpolen till “sekulär tro”, otron, blir den “religiösa tron”. Att det finns hänsynslöshet, manipulationer, hat, våld, dvs radikal brist på omsorg hos människor som är fullt övertygade om att detta liv är det enda vi har är en självklarhet i min värld. Det är det säkert för Martin Hägglund också. Men var hamnar dessa människors livshållning i Martin Hägglunds trosanalys?  

Martin Hägglund driver tesen att vårt erkännande av vår ändlighet, dvs  att det inte finns någon fortsättning på våra liv bortom döden, är en förutsättning för att vi ska känna omsorg om såväl våra närmaste som andra. Och för att vi ska bry oss om och ta ansvar för såväl samhället som livsbetingelserna för framtida generationer. Men det är också grunden för att leva medvetet och ta ansvar för hur man använder sin tid och tar tillvara sin stund på jorden. 

Det Martin Hägglund kallar “religiös tro” blir i hans trosanalys ett sätt att försöka befria sig från det ändliga livets utsatthet och smärta genom att tro på en personlig evighetsvärld bortom döden befriad från lidande (de abrahamitiska religionerna) eller föreställningen att det är möjligt att slita sig loss från det ändliga livets lidande, utsatthet och smärta genom disciplinerade andliga övningar (buddhismen). 

Jag är själv starkt övertygad om att allas våra personliga liv upphör med den fysiska döden. För min del är det också uppenbart att det inte skrämmer. Åtminstone inte ännu vid fyllda 72! Det ger i stället mitt korta lilla liv som en medveten reflekterande aspekt av kosmos en märklig poetisk lyster. Detta kan jag konstatera som ett faktum. Utifrån det kan jag med emfas hävda att det är möjligt att som gudlös ateist leva med en stark upplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. 

Det har hänt ett antal gånger i mitt liv att jag i ett spännande och djuplodande samtal med en traditionellt troende person har mötts av orden “Men för mig tror du på Gud”. Det har då oftast kommit i ett läge där det av ett eller annat skäl blivit viktigt för mig att vara tydlig med att jag inte tror på en personlig gud som kan handla och ingripa i våra liv. Är orden en uppskattning eller en kränkning? Är de ett uttryck för att personen “ser” eller för hen “blundar”? 

Jag funderar på om Martin Hägglund gör något liknande, fast tvärtom. Han närmast definierar “religiös tro” som just en flykt undan det livets allvar som insikten om det ändliga livet innebär – och som i hans trosanalys är grunden för omsorg, mening, att bry sig om samtiden och framtiden på jorden. Det är den “sekulära tron” som är grunden för personligt djup, omsorg etc. Hur ska man förhålla sig när det blir tydligt att en viss djupt “religiös” människa visar mer av djup, omsorg, bry sig om etc än som är rimligt utifrån den teoretiska trosanalysen? Man kan hävda att den “religiösa” människan i fråga är mer “sekulärt troende” och mindre “religiöst troende” än vad hon själv tänker sig. Här är det något som skaver! 

.

4. “Sekulär tro” visavi “existentiell tro”

Man kan jämföra “sekulär tro” med “existentiell tro” (“Existentiell livssyn – kristen tro?”, kapitel 6). De båda begreppe försöker ringa in delvis samma område, men gör det på olika sätt. Martin Hägglund använder två trosbegrepp: “sekulär tro” respektive “religiös tro”. 

I “Existentiell livssyn – kristen tro?” används också två trosbegrepp. Men båda har en form av “otro” som motpol. Det innebär att man får fyra trosbegrepp. Det gäller “existentiell tro” visavi “existentiell otro”. Och det gäller “teistisk-metafysisk tro” visavi “teistisk-metafysisk otro”. 

Ytterligare en komplikation är att en viktig del av det Martin Hägglund ringar in med begreppet “sekulär tro” ligger nära det som i kapitel 3 i “Existentiell livssyn – kristen tro?” ringas in med “existenvillkorstesen”.  Det handlar om betydelsen av att  ärligt sträva efter att allt bättre försöka förstå och acceptera den smärtsamma sidan av våra gemensamma existensvillkor. Kärnan i denna analys är att denna “existensutforskande” hållning har avgörande betydelse för att kvaliteter som omsorg, medkänsla och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv. Att vara en sekulär ateist är en bra utgångspunkt. Men det är ingen som helst garanti för att fördjupa en “existensutforskande” hållning. Jag återkommer till “existensvillkorstesen”. 

Begreppet “existentiell tro” lyfter fram vår personliga människosyn som själva knutpunkten i en livsavgörande trosproblematik. Tror jag att jag – vi alla – som människor rymmer möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, samarbetande varelser med en potential att ta allt större ansvar för det gemensamma? Eller tror jag att människan enbart är en egoistisk varelse som bara kan bidra till det gemensamma inför hoppet om belöningar; tror jag att människan i grunden alltid är beredd att manipulera och sko sig på andras bekostnad; tror jag att det bara är hotet om upptäckt eller rädsla för straff, härsides eller hinsides, som kan hålla vår “naturgivna” egoism och hänsynslöshet i schack. 

I analysen argumenteras för att det är ett existentiellt grundvillkor för oss som människor att leva med spänningen mellan “existentiell tro” och “existentiell otro”. Det är två väsensskilda synsätt på mina – och människans – grundläggande möjligheter. Det gäller frågan om vad vi är för sorts varelser. Det argumenteras för att vi lever i spänningen mellan dessa båda synsätt på människan oavsett om vi är medvetna om det eller ej, oberoende om vi är kristna, judar, muslimer eller sekulära ateister. Om denna existentiella analys är riktig så finns det inget sätt att träda utanför detta spänningsförhållande. Det är utanför och oberoende av våra livstolkningar och psykologiska förklaringsmodeller. 

Utifrån denna trosanalys i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” drivs också tesen att en grundförutsättning för att kvaliteter som mening, tillit, hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att den existentiella tron har övertaget i vår livsprocess. 

När man utgår från trosanalysen i “Existentiell livssyn – kristen tro?” (primärt kapitel 6) så kan en människa vara troende i existentiell betydelse men icke-troende i teistiskt-metafysiskt avseende. Människor med en stark teistisk-metafysik tro kan vara djupt troende i existentiell mening. Men hon kan också vara otroende i existentiell mening. Man kan använda begreppen teistisk-metafysisk tro/otro respektive existentiell tro/otro som två axlar i en fyrfältstabell. Man fångar då in fyra olika viktiga livshållningar som kan hjälpa oss att se lite bättre. Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” och “religiös tro” har inte kraft att bidra med denna ‘siktförbättring’. 

Det är lite besvärande att Martin Hägglund och jag utifrån ett engagerat sekulärt grundperspektiv använder begreppet tro för att försöker ringa in delvis olika sidor av vår existentiella verklighet. Vad som är bättre eller sämre när det gäller att hitta ett pregnant och bärkraftigt sekulärt språk för våra djupaste livsangelägenheter är sedan en annan fråga. Men dock en viktig fråga! Hur vi ringar in och definierar viktiga begrepp är att formge tankeverktyg som kan vara bättre eller sämre hjälp för att fördjupa vår förståelse för det erfarenhetsområde det gäller. Utöver att vara tankeverktyg för att hjälpa oss att förstå kan de i bästa fall också bli “livsverktyg” som hjälper oss att leva och ”hålla oss på spåret”. Man kan inte tala om vertyg i termer av fel eller rätt; sant eller falskt! Verktyg kan vara mer eller mindre funktionella visavi sitt användningsområde. Utvecklingen av bra – och allt bättre –  “tankeverktyg” och “livsverktyg” – på detta område är livsviktigt. 

.

5. “Sekulär tro” visavi “existensvillkorstesen”. 

Jag har kort berört att Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” till en viktig del handlar om vad som i “Existentiell livssyn – kristen tro?” (kapitel 3.) fått benämningen “existensvillkorstesen”. 

Existensvillkorstesen är ett antagande om att en “existensutforskande” grundhållning är en förutsättning för att kvaliteter som omsorg, medkänsla, förnuft ska kunna fördjupas i våra personliga liv. En existensutforskande hållning innebär en ärlig strävan efter att allt bättre förstå och acceptera den utsatthet, smärta, ovisshet och existentiella ensamhet som är ovillkorligt förbundet med att vara människa. 

En viktig skillnad här visavi Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” är att det inte finns något givet motsatsförhållande visavi religiösa föreställningar om en evighetsvärld bortom den personliga döden. Många religiösa läror är även från mitt perspektiv, en flykt undan insikten om den smärtsamma sidan av våra existensvillkor. Men från de små utkikspunkter som finns i mitt liv är det också uppenbart att en personlig tro på en evighetsvärld och att tillhöra en gemenskap som bär detta ibland tycks fungera som stöd för att se och acceptera den svåra och smärtsamma sidan i att vara människa. 

Ytterligare en viktig notering. Att vi är fullt och fast förvissade om att detta liv är det enda vi har, att döden är det ovillkorliga slutet på våra personliga liv, är ingen som helst garanti för att kvaliteter som omsorg och ansvarstagande för det gemensamma ska utvecklas och fördjupas. Våra möjligheter att som helt sekulära människor blunda och fly från den smärtsamma sidan av våra existensvillkor är i det närmaste oändliga. 

Jag tycker att det är viktigt att försöka förstå allt mer av dessa flyktmekanismer. Religiösa såväl som sekulära! Och det är viktigt att förstå dessa flyktmekanismer på såväl ett personligt plan som på ett kulturellt. Det kan hjälpa oss att lite bättre förstå vår belägenhet som global civilisation. Att denna övergripande flyktproblematik är frånvarande i “Vårt enda liv” är märklig. Det gäller så här långt bokens första del: “Sekulär tro”. 

.

6. “Religiös tro” visavi religion och religiositet. 

Begreppen “religion” och “religiositet” är svåra och knepiga ord. Det gäller såväl hur de används i det folkliga vardagsspråket som i religionsvetenskapliga texter. Och nu gör Martin Hägglund det än mer komplicerat genom hur han definierar begreppet “religiös tro”. 

“Kristen tro” är ett väletablerat ord. Men vad gäller dess innehåll finns inte någon kristen enighet. Det finns inte ens en enighet mellan olika teologiska strömningar inom Svenska Kyrkan. Och då förstås än mindre visavi olika kyrkor och frikyrkor. Det framgår inte i vilken utsträckning begreppet “religiös tro” är filosofiskt och/eller religionsvetenskapligt förankrat. 

Jag har själv tumlat runt i denna väldigt osäkra och flytande begreppsvärld och försökt blanda mig i diskussionen. Dels i flera bloggar. Och dels i kapitel 1 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. I detta bokkapitel introduceras begreppet “existentiell religiositet”. Det är en “religiositet” som i sin “axiomatiska” utgångspunkt avvisar alla föreställningar om övernaturliga makter och krafter och ett liv bortom döden. Man kan säga att det utgår från den etymologiska grundbetydelsen “att binda samman”. För mig är det självklart att man kan odla en livshållning med en tydlig strävan att “binda samman”, att förstå bättre. Det gäller allt från blommor och bin till stjärnor, galaxer och svarta hål; från atomer och kvarkar till den inre världen av känslor och känsloförändringar, till erfarenheten av kärlek, hat, kränkningar och svek. Dvs ALLT! 

Om det finns en samhällelig struktur – organisation – som växt fram för att ge stöd i denna personliga hållning så är det en “religion” utifrån detta synsätt. Det är far-off så att det skriker om det. Men det är en spännande tanke! 

Men det slår mig just i skrivandets stund att när den engelske filosofen Alain de Botton skrev den uppmärksammade boken “Religion för ateister” (svenska 2013) så var det just det sekulära religionsbegrepp som jag antytt ovan som han använde. Det bokkapitel i “Existentiell livssyn – kristen tro?” där det sekulära och gudlösa begreppet “existentiell religiositet” presenterades kom på plats på Internet sommaren 1998. 

Utifrån mitt sekulära grundperspektiv ingår det då också för min del i denna strävan “att binda samman”, att försöka förstå, varför föreställningar om en övernaturlig verklighet har en så viktig plats i många människors liv. Denna strävan finns som ett viktigt stråk i “Existentiell livssyn – kristen tro?”

Under de 22 år som gått sedan detta bokkapitel först publicerades på Internet har jag flera gånger pendlat mellan uppfattningen att detta försök att prägla en sekulär, existentiell innebörd i ordet “religiös” var väldigt naivt och blåögt – till att tycka att det var djärvt och framsynt. I nuläget har det lite överraskande börjat väga över mot det senare. Men det går inte att harmoniera med Martin Hägglunds definition av “religiös tro”. I trosanalyserna i “Vårt enda liv” står “religiös tro” snarare för något som hindrar “att binda samman”.  

Martin Hägglund lyckas på ett snyggt sätt få in buddhismens föreställning att det är möjligt att genom disciplin och andliga övningar bryta banden till det ändliga livets utsatthet och lidande under beteckningen “religiös tro”. Han ger ord åt mitt eget närmast intuitiva “skav” visavi buddhismen. Men samtidigt gör denna kritiska analys av buddhismen den övergripande definitionen av “religiös tro” än mer problematisk. 

När buddhismen dras in som ett konkret exempel på “religiös tro” så blir begreppet inte längre begränsat till att omfatta en övernaturlig föreställningsvärld med en evig personlig fortvaro utan smärta och lidande. Kontentan blir närmast att “religiös tro” är att omfatta en föreställningsvärld som förnekar livets ändlighet och den ovisshet, utsatthet och smärta detta ändliga liv ovillkorligen är förbundet med. Eller kort och gott: “religiös tro” är flykt. Eller ett “opium för folket”. 

Enligt denna definition kan det förstås inte finnas någon “religiös tro” som kan ge människor stöd att allt bättre acceptera livets smärta, utsatthet och ändlighet. Det kan inte finnas en “religiös tro” som stödjer en personlig mognadsprocess. När Martin Hägglund ska förstå förekomsten av dessa positiva kvaliteter när de visar sig i religionens värld så är hans förklaring att det finns ett större inslag av “sekulär tro” än den “troende” är medvetna om eller vill erkänna. 

.

7. Kastar jag sten i glashus? 

Här måste jag fundera över om jag kastar sten i glashus. När det i “Existentiell livssyn – kristen tro?” görs en tydlig åtskillnad mellan “existentiell tro” respektive “teistisk-metafysisk tro” så är det inte direkt oskyldigt det heller. Det finns likheter. Men också viktiga skillnader. Grovt kan man säga att en stark “existentiell tro” kan ingå i en helt naturalistisk livsåskådning. Men en stark “existentiell tro” kan också ingå i en livstolkning med starka teistisk-metafysiska övertygelser. Men värt att notera, i denna tankemodell kan även en uttalad “existentiell otro” finnas tillsammans med starka teistisk-metafysiska övertygelser. 

I “Existentiell livssyn – kristen tro” drivs också den kontroversiella tesen att kristendomens födelse var knutet till att man utifrån de första kristnas erfarenheter och insikter lyckades skapa en konkret väv av riter, berättelser, själavård och predikan som fungerade som ett redskap för att fördjupa den existentiella tron. Och att detta ökade sannolikheten för bärande upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron mitt i det utsatta och svåra att vara människa. Utifrån denna tes, “den existentiella kristendomstesen”, tolkade man dock det viktiga som hände i en teistisk-metafysik ram. Detta var den förståelseform som stod till buds när det gällde viktiga och omdanande personliga upplevelser.   

Jag kommer inte ifrån ett rejält skav när det gäller hur Martin Hägglund ger innehåll åt begreppet “religiös tro”. Och då är det värt att notera att jag själv är ateist och sedan länge lämnat alla föreställningar om en gud och en fortsatt existens bortom den personliga döden.

.

8. Vittnesbörd visavi filosofiska påståenden.

Martin Hägglund vill gärna slå fast hur det förhåller sig. Han närmast slår fast att ju starkare föreställningar en människa har om en personlig evighetsvärld bortom döden desto mindre är hon förmögen att bry sig och handla utifrån en förpliktigande omsorg om medmänniskor, samhälle och långsiktiga livsbetingelser. 

Jag tror denna tes är fel. Det gäller sannolikt ganska ofta. Men som generell tes – “nej!”. Detta tror jag trots att jag själv är en gudlös ateist som är fullt och fast övertygad om att jag bara har detta enda liv. 

Jag tycker mig ana att relationen mellan en “evighetstro” och förmågan till omsorg och att ta ansvar för det bräckliga och ändliga är rejält mer komplicerad än den bild som Martin Hägglund manar fram. Jag har till och med fått bilden av att evighetstron ibland, för vissa människor, underlättar att acceptera och försonas med det smärtsamma, bräckliga, sköra och ovissa i våra jordbundna kroppsliga liv. 

Jag är nyfiken på om det finns religionsvetenskaplig forskning som försökt belysa skillnaden mellan evighetstro som flykt respektive som stöd för acceptans, mognad och en starkare förankring i det “ändliga livet”. 

Det är stort nog att som personligt vittnesbörd kunna slå fast att det är fullt möjligt att som gudlös ateist uppleva mening, känna hemhörighet i tillvaron, att på djupet bry sig om andra människor, samhället, livsväven och en godartad framtid för mänskligheten. Om man en gång har varit invävd i en viss sorts religiös föreställningsvärld där detta inte var möjligt så är det nästan ett mirakel att kunna konstatera detta. Detta kan såväl jag som Martin Hägglund konstatera med emfas. Och många med oss! Och det är på ett fundamentalt plan viktigare än alla mer eller mindre sofistikerade och bristfälliga teorier kring detta. 

Det finns ytterligare en faktor som komplicerar bilden rejält. Att inte tro på någon personlig evighetsvärld är ingen som helst garanti för att förmågan till omsorg och ansvar ska fördjupas.  

.

9. Vår uppgift är detta enda – att mogna! 

Min far, Olof Persson, dog i december 2004. Ålfiskare, möbelsnickare och predikant. I kvarlevorna fanns en “börs”, en vältummad, fet gammal ålfiskarplånbok. Ingen av mina syskon ville ha den så jag tog hand om den. Utöver lite kvitto, sedlar och en hel del mynt fanns där en del små lappar med anteckningar. En diktstrof, ett citat eller några tänkvärda ord. Sådana noteringar gjorde han lite varstans. Han lärde sig nästan alltid dess noteringar utantill. Det kunde sedan bli en del av en hälsning på ett vykort. Eller stomme i en kort betraktelse. Till exempel för en förbipasserande sommargäst när han stod och sydde nät utanför ålaboden. När jag kollar igenom börsen hajar jag till rejält när jag får ögonen på ett citat av Hermann Hesse. Min reaktion gällde både namnet och innehållet i det korta citatet. Hermann Hesse fick nobelpriset i litteratur 1946. Han föddes 1877 och dog 1962. Jag hade själv läst flera böcker av honom. 

Innan jag fortsätter måste jag berätta en pinsamhet! Denna börs och detta fantastiska Hessecitat försvann. När jag skulle kolla efter ett par veckor så hittade jag inte. Och efter snart 16 år är börs och citat fortfarande försvunna. 

Jag kan alltså inte återge hela det nedtecknade Hessecitatet från papperslappen i fars börs.  Första delen av citatet är att ‘vår uppgift är inte “detta” och inte “detta” och inte “detta” och sedan som avslutning: “Vår enda uppgift är detta enda – att mogna”.  Det stod bara Hermann Hesse efter. Ingen uppgift om var citatet var hämtat. När jag läste citatet var jag 56 år. Far hade just fyllt 87 när han dog. Det var som att far över dödens tröskel delade med sig av en viktig insikt om det gåtfulla, svåra och storslagna i att vara människa. Jag bugade tyst! Och jag bugar i denna skrivandets stund! 

Citatet fäster ögonen på ett problem i Martin Hägglunds text. Jag uppskattar att han betonar allvaret i att ta ansvar för hur vi använder den begränsade tid vi har i “vårt ändliga liv”. I detta ingår också den ovisshet som är invävd i vår mänskliga liv. Vi vet inget säkert om slutpunkten för “mitt liv” eller mina viktigaste människor. Jag kan dö i en olycka i morgon. Jag kan få en elakartad cancer som bara behöver några månader för att göra slut på mitt liv. 

Utöver detta finns en ton hos Martin Hägglund av betydelsen av målmedvetenhet, vara trogen sina projekt mm. Jag kommer inte riktigt ifrån att det finns en stressad aura kring betydelsen av att inte slösa bort någon tid på ovidkommande saker. Jag säger hmm… och ja … och samtidigt är det en del av mig som protesterar. Först är det lite vagt och otydligt. Spela golf, segla, renovera en gammal segelbåt, kela med hunden? Jag som så länge varit invävd i ett stort livsprojekt som krävt massor av tid och engagemang borde hålla med. Men efterhand visar det sig att det gör jag inte. 

Jag skulle vilja säga ungefär såhär: Det är helt okej att bara leva på utan några stora drömmar och visioner, utan någon uttalad målmedvetenhet om att förverkliga det ena projektet eller det andra. Det som är viktigt är att leva på med en öppenhet och ärlighet visavi det som möter av glädje, sorg, svårigheter, förvecklingar, misslyckanden och nederlag. Det handlar om en strävan efter ärlighet och öppenhet inåt mot våra inre världar, om vad det innebär att vara människa, visavi livspartner, barn, närstående. Men också visavi samhället och framtiden. Då befinner man sig i den märkliga livsprocess som handlar om “att mogna”. Trots alla de svåra smärtpunkter som kan finnas är denna “mognandets livsprocess” poetisk, vacker, meningsskapande. Och i detta kan det råka hända saker eller födas idéer som ställer anspråk på ansvar och handling. Jag är också övertygad om att ju fler människor i världen som befinner sig i denna rörelse – “att mogna” – desto större är hoppet om en godartad framtid. 

Jag har formulerat detta som en sorts opposition gentemot en ganska tydlig underton i första delen av “Vårt enda liv”. Men samtidigt finns ytterligare ett skikt eller en ton som får mig att tro att Martin Hägglund skulle hålla med mig. 

.

10. Avslutning. 

När blogg Nr 115 skrevs i januari (2020), den första bloggen som inspirerades av Martin Hägglund, fanns det ännu inte på kartan att “Existentiell livssyn – kristen tro?” skulle finnas som tryckt bok i slutet på maj efter närmre 22 år som nätbok. Det var ett helt oväntat initiativ från det lilla förlaget Alternaliv. Det innebär att den yttre ramen för att ta upp en kritisk dialog visavi Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” har blivit rejält annorlunda. 

Samtigt måste man konstatera att svenska är ett provinsiellt språk. Med en översättning till engelska skulle ”Existentiell livssyn – kristen tro?” i bästa fall kunna bidra till det internationella samtalet om våra mest angelägna existentiella livsfrågor från ett sekulärt, gudlöst perspektiv. Fel eller rätt, men jag är för min del djupt övertygad om att en breddning och fördjupning av detta existentiella samtal bortom olika former av traditionell religiositet blir allt mer angeläget för varje dag som går. Och då tänker jag globalt! Det är kul att tankeleka med detta högst osannolika framtidsscenario. Men å andra sidan – att ett litet okänt förlag skulle ta initiativet till en fysisk bok på svenska var totalt osannolikt i min föreställningsvärld för ett år sedan.

Jag måste erkänna att det var tufft att efterhand bli varse att första delen av ”Vårt enda liv” väckte så mycket frågor och kritik. Det har funnits ett tydligt motstånd mot att försöka bena upp och formulera mina problematiseringar och min kritik.

Men ett överraskande resultat av denna kritiska djupdykning är en växande känsla av att Martin Hägglund och jag sitter i samma båt. Det är en varm och famnande känsla! 

.

Slut!

PS. (23.1.2021).
Jag har hittat två mycket läsvärda artiklar som är både uppskattande och kritiska visvi Martin Hägglund utifrån liknande utgångspunkter som formuleras i denna blogg. En är skriven av idéhistorikern Anton Jansson och publicerad i Ord & Bild. Den andra är skriven av David Eklind Kloo, författare och redaktör, och publicerad på Dagens Arena.
David Eklund Kloo: ”Vårt enda liv”. Dagens Arena den 26 september 2020.
Anton Jansson: ”Kritik: This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom.” Ord & Bild, 13 mars 2020.

En kristen och teologisk kritik av Martin Hägglunds begreppspar ”sekulär tro” respektive ”religiös tro” formuleras i Dagens Nyheter av av Petra Carlsson, fil.dr och lektor i systematisk teologi och av Joel Halldorf, fil dr. och lektor i kyrkohistoria, i tidskriften Axess.
Petra Carlsson: ”Därför är motsättningen mellan sekulär tro och kristen vision falsk”. DN, 30 januari 2020.
Joel Halldorf: ”Jag vill tacka livet”, Axess nr 7/2019.

Länkar på internet är numera ett osäkert kapitel. Betalväggar blir allt vanligare. Om man är nyfiken och inte kommer åt så finns bibliotek. Eller kanske vänner som har tillgång.
DS.

.