På hemresan från Åhus den 27 december lyssnade jag på Teologiska rummet från den 5 november: “Återställelsens glädje”. Jag lyssnade en gång när programmet var färskt. Jag tyckte det var intressant, men det väckte också mycket frågor, kritik och synpunkter från mitt existentiella, ‘sekulärandliga’ perspektiv. Tanken på att skriva en blogg fanns, men det fanns inte tid då.
Om inte en vän i Humanisterna Kalmar hade påmint mig om programmet i slutet av november hade jag nog tappat bort det. Han tyckte det var ett ovanligt intressant Teologiska rummet och att det nog borde kunna intressera mig apropå temat andlighet. Jag hade då två veckor tidigare, inom ramen för Humanisterna Kalmar, varit huvudansvarig för arrangemanget “Sekulär andlighet – nonsens eller något viktigt” med den norska filosofen Cathrine Felix.
En liten programresumé.
Som vanligt var Peter Sandberg programledare. Med sig i studion hade han Ylva Eggehorn, författare och poet med starka kristna rottrådar, Owe Wikström, professor emeritus i religionspsykologi och präst i botten, och John Sjögren, ung författare, kulturskribent i bland annat Svenska Dagbladet och katolik med rötter i pingstkyrkan. John Sjögren har under året kommit ut med boken “Återställelsens glädje – en essä om att komma hem” (Artos, 2017). Programmet hade olika teman i boken som utgångspunkt.
Jag lyssnade igenom programmet tre gånger (!!!) under bilfärden! Ändå hade jag svårt att sätta ord på mina tankar. Det var ett ovanligt mångfacetterat program med flera olika var för sig intressanta teman. Peter Sandberg skötte växlingarna smidigt.
Ett handlade om hemkomst utifrån den bibliska berättelsen om den förlorade sonen. Ett annat handlade om begär och längtan med bland annat Augustinus som utgångspunkt. Man rörde vid något viktigt, men det blev tunt och outvecklat. Avsnittet om andlighet och barnasinnet var intressant – och ändå utan riktigt djup. Temat om begäret respektive om barnasinnet och andlighet skulle var för sig kunna vara utgångspunkt för två bloggar.
Jag uppskattade att Ylva Eggehorn tydligt markerade att hon, vad gällde andlighet, hade svårt att skilja på sekulärt och religiöst på det nästa självklara sätt som de andra i programmet gjorde. Hon sa till och med att hon inte ville göra denna uppdelning, att hon var obekväm med den.
Slutet av programmet handlar om musik. Såväl intressant som problematiskt för en, som jag, som inte tror på någon övernaturlig verklighet. Och inte tror på existensen av en andlighet oberoende av en fungerande biologisk hjärna. Samtidigt är frågan om hur vi berörs och påverkas av olika sorter musik oerhört intressant!
Ett viktigt tema kring återställelse saknas i programmet! Utan min sambos vakenhet och påpekande två dagar efter att jag lyssnat hade jag nog missat detta uppenbara och självklara. Återställelse av jorden! Det gäller klimat, återställelse av levande och mångsidiga skogsbiotoper, återställelsen av rena hav, sjöar och floder, läkning av såren efter rovdrift av naturresurser. Jag vet inte om detta tema finns med i ”Återställelsens glädje” av John Sjögren. Jag hoppas det!
Lyssna: ”Återställelsens glädje”. Teologiska rummet den 5 november 2017.
Vad gjorde Jesus på korset enligt
John Sjögren och Hans Urs von Balthasar?
Innan den avslutande musikdelen var ett kort avsnitt på ca tre minuter (börjar vid 37:16) om det kristna passionsdramat med Jesu död på korset. Från första gången jag lyssnade kände jag starka protester mot den tolkningen av Jesu plågsamma och förnedrande död som formuleras i detta avsnitt. Det är detta korta avsnitt om passionsdramat som är temat för denna blogg.
Direkt till aktuellt avsnitt – från 37:14.
https://sverigesradio.se/embed/episode/970455?start=2235
Avsnittet börjar med att Peter Sandberg utifrån ordet ‘hemlöshet’ kommer in på passionsdramat och Jesu ord på korset “Min Gud, min Gud, varför har du övergivet mig?” (Mark 15.34; Matt 27:46). Avsnittet börjar vid 37:16. Peter Sandberg säger “Jag tror vi måste prata lite teologi här”. Han tar upp en passage i “Återställelsen glädje”, John Sjögrens bok. Jag återger rakt av det som sägs under dessa knappt tre minuter.
Peter Sandberg (37:25): “Det finns en väldigt stark bild i boken John. Jesus den inkarnerade guden, hans egen hemlöshet. Som sann människa var Jesus tvungen att bli syndare och därför kapa banden till fadern. Hemlös och övergiven, min Gud, min Gud, varför har du övergivet mig? Alltså Jesus delar också hemlösheten med människan. Det är intressant.” (37:44)
John Sjögren (37:45): “Precis det! Jag följer en teolog som heter Hans Urs von Balthasar ganska nära. Han skriver om påskmysteriet och påskdagarna. Vad är det som egentligen händer de här dagarna, vad är det Jesus gör på korset? Jo, det som händer är att Fadern skickar Sonen hela vägen ner, ända in i den absoluta gudsövergivenheten, ända in i döden, dödens tystnad. Varför? Jo, för att han ska kunna ta hem alla dom som har sprungit ifrån fadern, flytt ifrån fadern, alla dessa förlorade söner. (38:25) Så att när människan springer ifrån fadern springer de i själva verket rakt in i armarna på sonen. Det är så att säga Guds geniala frälsningsplan. Och på korset identifierar sig Jesus helt och hållet med syndaren. Jesus blir synden i sig säger Hans Urs von Balthasar. Och blir då på samma gång .. när han hänger där på korset blir han domare och också den som blir dömd. Subjektet och objektet.”
(anm. Hans Urs von Balthasar är en tungviktig katolsk 1900-talsteolog. Han föddes 1905 och dog 1988)
Peter Sandberg: “Det är en fantastisk bild. Även om vi springer så långt bort vi kan från fadern, ända in i gudsövergivenheten, så springer vi i själva verket rakt in i armarna på sonen.”
Owe Wiksröm (39:06): “Jag tycker det är så suveränt vad Jesus säger … det är paradoxen i kvadrat. Som varande själv Gud när han säger ‘min gud, min gud, varför har du övergivet mig’. Alltså, man har ju en solidaritet i den upplevelsen att man ibland känner sig fullständigt övergiven av gud, att även vår Herre var övergiven av sig själv. Då är vi tillbaks i paradoxen så att säga. Det är suveränt på något sätt; ett estetiskt, teologiskt och psykologiskt fenomen.
Anm. Owe Wikström reciterar här från de båda slutverserna av Psalm 144 ”O huvud blodigt, sårat” (1986 års Psalmbok)
När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
……
……
Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Sådan kan man ju sjunga, men jag tror det har en våldsam existentiell potential för att dränera ångest inför det absolut svåraste.“
Protester!
Här tar avsnittet om passionsdramat slut. Jag har återgett det som sägs under knappa tre minuter. Storslaget, poetiskt, vackert – och kanske med en “våldsam existentiell potential” som Owe Wikström säger?? Jag kan ana det perspektivet.
Men jag reagerar helt annorlunda. Varje gång jag har lyssnat får jag rysningar och starka känslor av förfäran inför denna tolkning av passionsdramat. Och detta har inte mildrats vid omlyssningarna. Tvärtom!
Jag är först överraskad och förbryllad av min starkt negativa känsloreaktion. Jag har genom åren läst en hel del tolkningar av passionsdramat med ett snarlikt innehåll. Så rent innehållsmässigt är detta egentligen inte nytt för mig.
Det slår mig efter något dygn att jag aldrig har hört detta formuleras i ett allvarligt, engagerat samtal. Just detta är nytt för mig! Denna allvarliga, engagerade utläggning med varma levande röster gör orden mer drabbande. Jag reagerar men en djup och intensiv protest!
Noterbart är att Ylva Eggehorn inte säger något alls under detta avsnitt. Kanske var det så att hon inte kunde instämma med samma engagemang för John Sjögrens Balthasarinfluerade tolkning av passionsdramat som Peter Sandberg och Owe Wikström. Och då valde hon att hålla tyst. Jag vet förstås inte. Men det är frestande att leka med tanken.
Konsten att erkänna och samtidigt förneka!
Från mitt gudlösa, existentiella perspektiv är John Sjögrens utläggning – och Hans Urs von Balthasars – en radikal förnekelse av Jesu lidande och totala utsatthet. Att tala om detta som “Guds geniala frälsningsplan” är från detta perspektiv ett hån mot Jesus och det brutala slut på hans liv och livsgärning som han inte kunde komma undan. Han var fastspikad för att dö långsamt och plågsamt. Att tänka sig att det finns en fristående transcendent makt, gud, som med vett och vilja iscensätter detta är vämjelig. Om det finns en älskande Gud så kan jag bara uppfatta det som ett förtal av denna Gud. Allting i mig uppreser sig mot varje tanke på en bakomliggande högre vilja som iscensätter korsdramat som en frälsningsplan.
Man kan fråga sig om min reaktion beror på att jag är totalt andligt okänslig, tondöv analfabet vad gäller religiositet, att jag är radikalt oförmögen att förstå kristendomens djup, det stora mysteriet, paradoxen i kvadrat som Owe Wikström säger, att jag är vingklippt in i mina djupaste själsskikt av en sekulär, rationalistisk, ateistisk kultur?
En gudlös kristologi.
Eller är det bara så enkelt att jag är obrottsligt lojal mot människan Jesus vars engagerade och i många stycken banbrytande förkunnelse och gränsöverskridande sätt att möta människor fick ett så fruktansvärt och brutalt slut.
Det märkliga och enastående – det stora miraklet, det stora mysteriet – är utifrån den existensdynamiska teologin att de banbrytande och gränsöverskridande delarna av Jesu förkunnelse och hans sätt att relatera till andra människor i kombination med det vidriga och förfärliga slutet på korset föder Kristusikonen: bilden av den fullt ut älskande, rättrådiga, modiga människan. Födelsen av Kristusikonen – eller Kristusmemen – kan ses som ett kulturellt och evolutionärt mirakel i nivå med livets tillblivelse i jordens historia. För Jesus var det ett brutalt och helt förfärligt slut! Och han fick aldrig veta vads som hände sedan!! Han fick aldrig veta att hans liv, förkunnelse och förfärliga död ledde till Kristusikonens födelse!
Jesu liv och död bar på ett paradoxalt och fullständigt oväntat sätt frukt som var helt bortanför Jesu egen horisont. Han dog en plågsam och förnedrande död – och har förblivit död sedan dess. Men utifrån den existensdynamiska teologin är det storslagna och ytterligt märkliga att Kristusikonen föddes, inkarnerade, tog form och fick kulturell kraft genom detta drama. Detta är synbart från vår horisont – förutsatt att vi lägger ner allt tal om Gud och frälsningsplaner och ser Jesus som enbart människa. Jag tycker allt tal om om en storslagen, genial gudomlig plan är direkt osmakligt när det sägs i vår tid!
När detta förfärliga drama utspelade sig för två tusen år sedan var det en självklart del av den mänskliga föreställningsvärlden att det fanns en personligt handlande Gud. Och då blev det också nödvändigt att på ett eller annat sätt få ihop det förfärliga dramat och dess mirakulösa konsekvenser med just en personligt handlande Gud. Det är både självklart och oundvikligt. Och så har det varit i stort sett fram till 1800-talet.
När man i vår tid håller fast detta med en personligt handlande gud som agerar utifrån en frälsningsplan så bidrar man på ett kraftfullt sätt att urholka, och närmast förstöra, Jesu liv och verk och miraklet med Kristusikonens födelse, inkarnering. Man krymper den universella sidan av passionsdramat och gör Kristusikonen alltmer partikulär.
Samtidigt är det ett banalt faktum att om man tror på en personligt handlande Gud så måste man, om man är en reflekterande kristen, ägna massor av möda åt att få ihop Jesu brutala död på korset med en allsmäktig, kärleksfull Gud. Så ser det ut från mitt krassa, gudlösa, ateistiska perspektiv.
Dessutom bidrar man med denna typ av mer eller mindre sofistikerade övernaturliga tolkning av passionsdramat till att osynliggöra vad som skulle kunna kallas den eskatologiska kraften i att våga följa samvetets och hjärtats röster i svåra och utsatta situationer. I detta ryms att dessa handlingar, även när de till synes bara resulterat i ensamhet, mobbing, mörker, kanske till fängelse, tortyr och död, kan bidra till att så viktiga frön för en godartad framtid. I det eskatologiska ingår att vi inte överblickar denna framtid, kanske bortom vår död. Ändå är vi på ett gåtfullt sätt förbundna med denna framtid när vi utifrån ett personligt engagemang för rättvisa, sanning och medmänsklighet vågar ta ställning och handla och göra det som situationen tycks kräva av oss.
Vad är en sekulärt, genomskådande profetisk blick? Vad är en gudlös och ateistisk blicks totala okänslighet för det storartade mysteriet i passionsdramat och Guds frälsningsplan? Den frågan överlämnar jag med varm hand till läsaren att grubbla över.
PS 1. Om man vill fördjupa sig i den gudlösa kristologi som antytts så finns det några texter man kan gå vidare med.
(1) ”Kristus är uppstånden!” (Svensk Kyrkotidning nr 16/1998)
(2) ”Kristusseende och kallelse” (Kapitel 5 i ”Existentiell livssyn – kristen tro”, 1999).
”En existentiell och icke-teistisk tolkning av Jesu uppståndelse, korsets
mysterium, frälsande tro, kristen eskatologi och Jesu domsförkunnelse.”
(3) ”Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat” (Blogg 2014, live 2011)
PS 2. Apropå avsnittet om begär och längtan: I Kapitel 2 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” utvecklas en existentiell teori om begär och längtan och hur de förhåller sig till religiös längtan. Detta görs i Kapitel 2.II “Persongrunden och religiös längtan” och då mest explicit i avsnittet “Religiös längtan och begär” (II.4). Om man är nyfiken är det förstås ingen nackdel att läsa Kapitel 2 från början. DS.
Gustafs videoblogg 
Hej – vet inte hur jag hamnade här, men jag läste hela inlägget. En fråga jag funderar på är vad det skulle spela för roll om Gud ”existerar” eller inte , då man ju egentligen inte kan säga att han existerar, eftersom man väl ändå kan säga att han är oskapad.
Mvh Henrik Ekman