Nr 87. Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron. Publicerad i Humanisten nr 4/2015

Mystik och medvetenhet

Om förundran inför vår plats i tillvaron. Vad finns det för relation mellan transformerande djuperfarenheter och detta religionsvetarna talar om i termer av mystik. Kan förundran rädda världen? Perspektivet är ateistiskt.

PS. Info om texten. Se i slutet!

 

humanisten-4-2015-mystik-medvetenhet-rubrik-text-sJag tror inte på någon form av transcendent makt eller kraft som existerar utanför och oberoende av människan. Jag tror inte att någon form av personligt medvetande kan existera utan en biologiskt fungerande hjärna. Jag tror att döden är slutpunkten för våra personliga liv.

Trots detta är jag intresserad av mystik som är starkt förknippat med en religiös erfarenhetsvärld.

Detta mitt intresse för mystik beror inte heller på att jag är speciellt intresserad av starka upplevelser eller av förändrade medvetandetillstånd genom meditation eller droger, som till exempel Sam Harris i ”Waking up. A guide to spirituality without religion” (2014, på svenska 2016). Däremot är jag sedan sen ungdom djupt intresserad av den form av avgränsade, ibland nästan punktuella upplevelser som kan ändra riktningen på en människas liv från uppgivenhet, utanförskap och egoistisk självcentrering till engagemang och delaktighet. Intresset gäller erfarenheter med kraft att fördjupa såväl en grundkänsla av mening och hemhörighet i tillvaron som av respekt och vördnad för livets oerhörda komplexitet.

Jag är också intresserad av i vilken utsträckning denna typ av erfarenheter kan bidra till livsval som handlar om att efter bästa förmåga försöka bidra till en godartad utveckling för samhället, lokalt och globalt, och som i förlängningen kan ge upphov till ett engagemang som politiker, lärare eller biståndsarbetare eller genom ideellt arbete. Det innebär att jag också är intresserad av vad som kan utlösa denna typ av viktiga transformerande, livsförändrande upplevelser.

Här är det viktigt att poängtera att delaktighet, ansvar för det gemensamma, engagemang i samtidens viktiga frågor och så vidare kan växa fram utan den form av avgränsade insikter och erfarenheter som jag är ute efter här.

Jag ska här ägna mig åt förundran och hur den kan hänga samman med vetenskaplig kunskap och existentiella insikter.

 

Två sorters mystik

Ordet ”mystik” är ett laddat och svårt begrepp. Det används gärna av sofistikerade kristna som exempel på religiösa erfarenheter bortom ordens värld. Ibland har ordet mystik använts för att peka på upplevelser som lett till en kallelse att bidra till människans och världens välgång. De flesta forskare lyfter fram att de mystika erfarenheterna är likartade inom olika religioner.

De mystika erfarenheterna beskrivs som så annorlunda att de inte kan beskrivas med ord. Samtidigt har de flesta som blivit kända som mystiker – åtminstone vad gäller västerländsk kristen tradition – varit flitiga författare; Mäster Eckhardt, Johannes av Korset, Theresa av Avila med flera.Teologer, religionsfilosofer och religionspsykologer har sedan skrivit hyllmeter om mystik och den mystika erfarenheten.

Det är motiverat att säga några ord om två typer av mystik. Det gäller det som Nathan Söderblom (1866- 1931), svensk teolog och ärkebiskop, kallade “oändlighetsmystik” (unio mystica, enhetsmystik) respektive “personlighetsmystik”. Oändlighetsmystiken betecknar upplevelser av en förening med Gud, att bli ett med alltet. Personlighetsmystiken handlar om upplevelsen av en omvälvande relation till Gud, till Kristus, till tillvaron. Med den judiske filosofen Martin Bubers ord handlar det om en jag-du-relation. Nyckelorden är ”uppgå i” respektive ”relation till”.

För en ateist finns här inget som riktigt passar. Samtidigt har jag helt klart varit mest befryndad med det som beskrivs som personlighetsmystik. I starka upplevelser av förundran, utifrån såväl en religiös som en uttalat sekulär referensram, finns det enligt min mening ett släktskap med personlighetsmystiken.

När det gäller sådant som faller under oändlighetsmystiken, de stora ”enhetsupplevelserna”, är jag reserverad. Inte mot upplevelserna i sig. Reservationen gäller det mesta av analyser och tal om dessa upplevelsers fundamentala betydelse. Med rätt eller orätt har jag ofta läst in en hållning där man tenderar att släta över eller förneka den smärtsamma och utsatta sidan av våra existensvillkor; av att min kropp är min kropp, min smärta är min smärta, att min död är min död. Då hör det till saken att jag menar att just konfrontationen med och accepterande av den smärtsamma sidan av våra existensvillkor ofta fungerar som en avgörande hävstång för viktiga erfarenheter och insikter. Vid dessa smärtsamma brytpunkter som alltid är djupt personliga – ensamheten, tillfälligheterna, döden, utsattheten, alltings skörhet och obeständighet – kan gränserna till våra medmänniskor och tillvaron mjukna och momentant upphävas på ett paradoxalt sätt.

 

Det stora och det lilla

Jag ska närma mig de mystika erfarenheterna genom att inte prata om mystik.

I stället vill jag ta upp medvetenhetsaspekten och vår moderna kunskap om makrokosmos och mikrokosmos. Det ”stora” gäller stjärnor, planeter, galaxer, svarta hål och detta med stjärnexplosioner som skapat de grundämnen som är nödvändiga för liv. Det ”lilla” handlar om vår moderna kunskap om celler, celldelning, gener, hormoner, transmittorsubstanser. Och ytterst om atomer, elektroner, kvarkar etc, som är grundstenarna för såväl jord och stjärnor som för allt liv, våra mänskliga kroppar och vår förmåga att tänka.

När vi drabbas av insikterna om makrokosmos och mikrokosmos som en förutsättning för att jag – vi – finns och kan uppleva och tänka kan det väcka intensiva känslor av mirakel och förundran kring livet och att våra kroppar och vår hjärna faktiskt fungerar i all sin oerhörda komplexitet.

humanisten-4-2015-mystik-medvetenhet-illustration-s20-2Att drabbas av insikten om de årmiljarder som behövts för att jag – människan – ska finnas till och kunna fundera över livet, universum och meningen kan ge svindel och skaka om på djupet. Detta kan också förstärkas av en samtidig medvetenhet om att ett människoliv bara är ett mikroskopiskt ögonblick i detta kosmiska tidsflöde – och samtidigt så långt att döden känns oändligt avlägsen största delen av våra liv. Man kan på ett omtumlande sätt bli medveten om den enorma mångfalden av livsformer som finns – och där människan bara är en. Det handlar också om en medvetenhet om att vi trots all teknik är helt beroende av den livsväv, som omger oss och som vi är en del av.

Denna medvetenhet kan föda en stark, övergripande vördnad för livet och naturen. I vår tid kan man samtidigt uppleva en sorgsen medvetenhet om hur människan på ett dramatiskt sätt håller på att ändra balans och betingelser för livets väv.

 

Vår dubbelhet som människor

Det är en medvetenhet om att vi rymmer möjligheten till såväl gott som ont och att det har betydelse i våra liv om vi väljer att efter bästa förmåga försöka odla de godartade sidorna. Det är en medvetenhet om att vi å ena sidan rymmer möjligheten till medkänsla, förnuft, omsorg, samarbete och ansvar för det gemensamma – och att vi å andra sidan också rymmer möjligheten till destruktivitet, manipulation, egocentrisk blindhet, tanklös flockmentalitet, besinningslöst våld etc. I destruktiva rörelser är det inte ovanligt med bevekelsegrunder som talar om sanning och rättvisa. Insikten om detta visar på nödvändigheten av en fortlöpande etisk reflektion.

Medvetenheten om att slump och tillfälligheter är realiteter i våra liv kan också vara stark och drabbande. Det kan gälla insikten om att den genuppsättning som jag fått med mig inte är något jag rår över. Det är samma sak med de svåra eller godartade sociala omständigheter jag vuxit upp i. Till detta kommer räckan av små eller större tillfälligheter som på avgörande sätt bestämt utvecklingen av mitt liv. Det kan gälla hur jag träffat min livspartner och andra viktiga människor, böcker som haft betydelse för mitt liv, jobb, olyckor, viktiga möten. När denna medvetenhet slår till med full kraft tenderar den att föda en stark känsla av ödmjukhet både inför det egna livet och andra människors livsöden. Om man tillhör de mera lyckligt lottade tenderar det att föda ett ansvar visavi de mindre lyckligt lottade.

Frågan om det mänskliga medvetandets natur är en av de största och mest spännande utmaningarna inom dagens vetenskap.

 

Våra gemensamma existensvillkor

Som ateist måste man betrakta möjligheten till förundran som en mänsklig grundpotential. En central aspekt är att dessa upplevelser tenderar att stärka insikten om att jag delar grundläggande mänskliga existensvillkor med alla andra människor. Detta tenderar i sin tur att skapa en grundupplevelse av att höra samman med alla andra. Inte bara med alla nu levande utan också med de ännu inte födda och de döda som levt före oss! Och med livet! Och tillvaron!

Skillnader i språk, kultur, ålder, kön, sexuell läggning, klass och etnicitet mjuknar i kanterna och tenderar att lösas upp. Upplevelserna – drabbande och omtumlande eller som undanglidande aningar – blir då ett stöd för att ta sig an de utmaningar och svårigheter livet och samtiden ställer i ens väg. De ger näring åt ett engagemang i människans och världens välgång.

Den moderna vetenskapen har bidragit till att fördjupa medvetenheten på flera av de punkter som jag har berört. Jag vill även hävda att de medvetenhetsaspekter jag tagit upp är mer utvecklade i ett brett, folkligt medvetande i dag än någonsin tidigare i historien.

Det innebär också att det finns goda skäl att anta att sannolikheten för att den här typen av sekulära, transformerande djuperfarenheter ska ta form är större än någonsin. Detta beror på tre moderna fenomen: den vetenskapliga kunskapsutvecklingen, mediernas förmåga att förmedla erfarenheter och kunskap, och inte minst att det finns fler välutbildade pedagoger och lärare än någonsin tidigare i historien.

Jag tror inte att vetenskap och teknik i sig kan lösa de svåra globala problem med klimat, miljö, resurser och en rimlig fördelning som är akuta hot mot mänsklighetens framtid. Men om vi som global kultur på ett genomtänkt sätt lyckas utnyttja den medvetandehöjande kraften i den vetenskapliga kunskapen kan förutsättningarna för en godartad utveckling bli dramatiskt mycket bättre. God populärvetenskap och engagerade, duktiga pedagoger/lärare är ovärderliga i detta.

 

Och vad har detta med mystik att göra?

Här är det dags att återknyta till ordet mystik. Hur förhåller sig detta komplex av medvetenhet och erfarenheter till begrepp som mystik, den mystika erfarenheten, upplevelser av det heliga, av bävan? Vad finns det för koppling till de två huvudtyper av mystik erfarenhet som fått beteckningarna personlighetsmystik respektive oändlighetsmystik?

Att det finns ett släktskap mellan de transformerande djuperfarenheter jag har försökt beskriva och åtminstone en del av de erfarenheter den religionsvetenskapliga forskningen försöker ringa in med ordet mystik, tycker jag är uppenbart. Däremot betraktar jag det som ett ovedersägligt faktum att det komplex av erfarenheter – transformerande och sammanbindande – som jag har tagit upp, inte förutsätter några föreställningar om en gud eller annan högre makt. Att de ibland kan få så- dana konsekvenser hos enskilda individer är en annan sak. För femhundra år sedan var det nästan givet att de förstärkte – eller gav upphov till – föreställningar om en handlande gud eller en fristående transcendent verklighet. Men så är det inte längre!

Jag menar att det behövs både forskning och samtal om transformerande djuperfarenheter, där förundran är en del, helt utanför de teologiska och religiösa sammanhangen. Det är förutsättningen för att få djup och bredd i det offentliga samtalet kring ett viktigt område av mänskliga erfarenheter.

Den internationella humanistiska rörelsen är en organisatorisk kraft som kan bidra till detta.

 

* * * * * * * * * * * * * * *

 

humanisten-4-2015-omslag

PS. Denna text publicerades i Humanisten nr 4/2015. Om du inte har papperstidningen så fråga efter den på ditt bibliotek. Om dom inte har den bland tidskrifterna kan din fråga bidra till att dom kompletterar sitt utbud.

Hela tidningen finns som pdf-fil. Artikeln börjar på s.19.

Artikeln återpubliceras här för att den ska vara lättare att hitta och för att jag vid behov ska kunna länka till den.

I Humanisten nr 1/2015:
Nr 86. Döden. En ateistisk betraktelse

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i andlighet, ateism, ateismfilosofi, Humanisten, medvetandet, Mystik, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nr 87. Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron. Publicerad i Humanisten nr 4/2015

  1. John E Ottosson skriver:

    Äpplet faller inte långt från trädet.😊

    • Så sant! Jag blir positivt överraskad av att denna association blir extra stark när temat är förundran. Det kanske tillhörde fars finaste sidor att han i sina bästa ögonblick kunde förmedla något av sin egen förundran över tillvaron.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s