Sam Harris bok ”Upplyst meditation” kom ut på svenska i början på sommaren på Fri Tanke Förlag. Den kom ut i USA 2014 med titeln ”Waking up. A Guide to Spirituality Without Religion”. Jag köpte den engelska utgåvan så fort jag hade noterat dess existens våren 2015 genom ett tips på Humanisternas Facebooksida. Trots att boken tar upp frågor som på olika sätt engagerat mig i hela mitt vuxenliv blev den liggande knappt halvläst. Min engelska är inte av det bättre slaget. Läsintrycken var att boken var intressant, på många sätt sympatisk men att jag också var rejält kritisk på viktiga punkter. Jag insåg att om jag ville gå in i en seriös diskussion så skulle jag behöva lusläsa med lexikon i hand. Och det blev inte av. Därför blev jag glad när jag såg att den översatts till svenska – och köpte omedelbart ett nytt exemplar av boken.
I förra bloggen finns en kort presentation av Sam Harris.
Preludium.
I den första bloggen utifrån ”Upplyst meditation” kritiserar jag Sam Harris sätt att definiera ”andlighet” och ”andlig utveckling”. I denna andra blogg ska jag diskutera kring transcendenserfarenheter och transformerande djuperfarenheter och problematisera ett av Sam Harris återkommande nyckelpåståenden: att självet är en illusion, att känslan av att ha ett ”själv” eller ett ”jag” är en illusion.
Under mitt frustrerade sökande efter ord för min kritik har jag vilat hjärnan på lite olika sätt. Skrapat fönster, plockat björnbär, klippt gräs – och lyssnat på några Sommar i P1 via det fantastiska poddkonceptet som gör det möjligt att lyssna när man vill. Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv med att undra hur Kerstin Ekman, Maja Hagerman och Klas Östergren skulle reagera på Sam Harris bok ”Upplyst meditation”. Samtliga är kreativa, kloka personer med stor integritet!
Innan jag går in i denna diskussion vill jag nämna att jag är både fascinerad och imponerad över Sam Harris starka, livslånga ‘commitment’ när det gäller meditation, att söka meditationslärare som han litar på, deltagandet i långa retreater och många och långa resor till Indien och Nepal. Så långt jag förstår saken är jag också överens med Sam Harris i hans syn på medvetandet som han ägnar ett helt kapitel åt: medvetandet är en kvalitet som inte kan reduceras till ”bara hjärnprocesser” samtidigt som medvetandet är helt beroende av en fungerande, levande hjärna. (kapitel 2 ”Medvetandets mysterium”). I den internationella diskussionen kring medvetandet finns det flera namnkunniga personer som menar att medvetandet är en illusion. Daniel Dennett, en av ”The foure horsemen”, är kanske den mest kända. (anm PS 1)
Självet är en illusion visavi upplevelsen
av att vara en avgränsad person.
Mycket talar för att jag djupt oense med Sam Harris om vad som är illusioner i synen på ”jaget”, ”självet”, ”att vara en avgränsad person”. Jag tycker dock att det är svårt att förstå vad han menar med sitt nyckelpåstående som upprepas och upprepas genom hela boken: ”självet är en illusion”, ”känslan av att ha ett själv är en illusion”.
Jag är medveten om att språket är lurigt. När Sam Harris gång på gång upprepar påståendet att ”självet är en illusion” respektive ”att känslan av att ha ett själv är en illusion” (alt. ”jaget”) så manar han fram dels (1) bilden det finns en allmänt vedertagen uppfattning om vad ”känslan av att ha ett själv” innebär och att det (2) innefattar att man har något form av föreställning om en speciell entitet i hjärnan som är specifikt lokaliserad. Jag har ytterligt svårt att relatera till denna tanke. Sam Harris menar med emfas att en sådan entitet inte finns och att känslan av att det finns en sådan entitet är en illusion. På ett plan kan jag hålla med, jag tror inte heller att någon sådan entitet finns. Det är besläktad med vissa diskussioner om huruvida människan har en själ – och Decartes idé att den var lokaliserad i tallkottskörteln. Men om det bara skulle var detta Sam Harris menar så blir det närmast banalt, mycket väsen för lite ull.
I förra bloggen skrev jag att jag för egen del har jag en grundupplevelse av att vara en egen, tydligt avgränsad person – i termer av kropp, sinnesorgan, känslor, upplevelsecentrum, minnen, medvetande, relationer och livsförståelse. Hur förhåller sig denna grundupplevelser till den typ av självupplevelse som Sam Harris mycket bestämt menar är en illusion. Menar han att min tydliga grundupplevelse av att vara en avgränsad person är en illusion och att jag med viss sannolikhet skulle inse detta om jag mediterade regelbundet i några år enligt den metod han förordar? Jag tolkar boken som att hans svar är ”ja”! Och jag menar i så fall bestämt att han har fel. Jag ska försöka motivera varför.
Sam Harris skulle kunnat underlätta för läsaren genom att diskutera vad han menar visavi väl etablerat samtida filosofiskt och psykologiskt tänkande. Jag skulle behöva få veta hur han ser på sin grundtes visavi existentiell tänkande om autencitet, ansvar, val, främlingskap. Det skulle också varit värdefullt om han hade diskuterat sin nyckeltes visavi vad man inom jagpsykologin talar om i termer av ett svagt respektive starkt ”jag” (Erich Fromm, Humburger Ericson, Karen Horney m.fl) och vad man inom självpsykologin (Kohut) talar om i termer av ett autentiskt respektive falskt själv.
Risken för onödiga missförstånd skulle minskat om han diskuterat sin nyckeltes visavi den speciella form av existentiell särskildhet som kommer sig av att vara en kroppslig, social och livstolkande varelse medveten om sin egen existens. Vi kan bli allt mer medvetna om våra existensvillkor (t.ex. medvetenheten om att vi kommer att dö, att smärtan i min kropp kan bara jag känna) och vi kan på olika sätt blunda och försöka förneka dessa villkor – och med negativa konsekvenser för oss själva och vår omvärld. (Detta är ett område som jag själv har lagt ner en hel del möda på att försöka bena upp och förstå – se ”Utsatthet och transcendens” (1999, 2014)).
Att Sam Harris överhuvudtaget inte berör detta gör mig brydd – och mycket undrande. Kan det vara så att Sam Harris helt enkelt inte ser och uppfattar vad som från mitt perspektiv är avgörande insikter i en existentiell mognadsprocess – eller med andra ord – i en andlig mognadsprocess?
Transcendenserfarenheter.
Sam Harris och jag är överens om att det finns transcendenserfarenheter och att dom är ett viktigt inslag i många människors liv och att de kan ha kraft att förändra oss på viktiga sätt (dvs att de kan ha en transformerande kvalitet om man uttrycker sig på akademiskt finspråk). Vi är också överens om att det är viktigt att kunna diskutera sakligt kring dessa erfarenheter utifrån ett sekulärt, icke-religiöst perspektiv. Jag tror också att Sam Harris i princip skulle instämma i nedanstående existentiella beskrivning av transcendenserfareheter:
En upplevelse av transcendens innebär ”att de särskiljande gränserna i förhållande till andra människor och kulturer, i förhållande till livet och skapelsen överskrides eller upplöses. Den vanliga självcentreringen bryts upp och sätts ur spel. Det är erfarenheter som rymmer upplevelser av att vara varmt innesluten i skapelsen, att hela tillvaron är ett hem som omsluter min bräckliga existens; att vara intensivt och villkorslöst förbunden med alla människor, av djup samhörighet med allt levande, av att vara inordnad i en räcka av liv och död där de människor vars livskamp är avslutad blir en del av min existens. Det är upplevelser som på ett eller annat sätt också innesluter såväl det egna personliga livsödet med dess prövningar som den egna personen med dess bräcklighet, svek och tillkortakommanden.” (Olofsson: ”Existentiell livssyn – kristen tro?”, Kapitel 3.7 ”Transcendenserfarenheter och tolkning” (slutdelen av avsnittet).
Momentant visavi förblivande.
Men sedan menar Sam Harris uppenbarligen att transcendenserfarenheterna konkret och handfast visar att känslan av ett seperat själv (av att vara en avgränsad person??) är en illusion. Jag menar att den slutsatsen är både förhastad och fel! Jag menar att det enda transcendenserfarenheterna visar är att grundupplevelsen av att vara ett seperat själv, att vara en avgränsad person momentant kan upphöra. Och det är märkvärdigt och storslaget i sig.
Utan att det sägs i klartext tycks Sam Harris till och med gå så långt som att mena att förutsättningen för transcendenserfarenheternas existens, dvs att de är verkliga fenomen, är att det inte finns någon seperat person, något seperat själv och att våra vardagliga föreställningar om detta därför är en illusion. Jag menar att det är lika förhastat – och felaktigt – som de traditionellt religiösa tolkningar som hävdar att förutsättningarna för transcendenserfareheter är existensen av en självständig, övernaturlig transcendent verklighet. Bådadera tenderar att dölja transcendenserfarenheternas egenart.
Jag menar att dessa upplevelser just är momentana. Detta gör dom inte mindre viktiga när det gäller att vidga och fördjupa perspektivet på tillvaron och ge energi för fördjupat engagemang i medmänniskans och världens väl och ve. Jag vill dessutom hävda att förutsättningarna för dessa momentana, ‘lyckosamma’ transcendenserfarenheter är bättre ju stabilare och tydligare grundupplevelse en människa har av i det vardagliga normaltillståndet vara en egen avgränsad person. Och även tvärtom, lyckosamma transcendenserfarenheter tenderar att bidra till att stärka grundupplevelsen av att vara en egen avgränsad person och att samtidigt mjuka upp de avståndsskapande gränserna i förhållande till andra människor.
Transcendenserfarenheter kan uppstå som resultatet av meditation, droger, kontemplation – men kanske vanligast spontant i samband med livskriser, barnafödande, förälskelse, svår sjukdom, olyckshändelser där det invanda livet ställs på ända. Jag skriver om ‘lyckosamma’ transcendenserfarenheter därför att jag är medveten om att de också kan sätta igång svårhanterliga och plågsamma psykiska skeenden.
Jag är däremot helt ense med Sam Harris att dessa erfarenheter kan diskuteras i rationella termer utifrån en sekulär referensram. Och att det dessutom är viktigt för att fördjupa det offentliga samtalet om denna typ av viktiga och ofta livsförändrande upplevelser.
Transcendenstillstånd visavi normaltillstånd.
Sam Harris tycks mena att man genom diciplinerad meditation kan förvandla transcendenstillståndet till normaltillstånd. Detta tycks också vara Sam Harris syn på vad buddhismen menar med upplysning. Oavsett vad som är en riktig tolkning av buddhismens syn på upplysning så tror jag inte att det är möjligt att förvandla transcendenstillståndet till normaltillstånd. Jag tycker inte heller att det är önskvärt. Det är däremot ytterligt intressant att ställa frågan hur transcendenserfarenheter kan påverka normaltillståndet.
Jag skulle vilja säga att det intressanta och viktiga med transcendenserfarenheter inte är dessa erfarenheter i sig utan just deras kraft att på viktiga och ibland avgörande sätt påverka normaltillståndet. Dessa erfarenheter kan vara storslagna, blommiga och mindblowing men ändå inte speciellt intressanta i sig. Däremot är det ytterligt intressant hur de påverkar normaltillståndet, dvs hur de påverkar en människas ordinära, vardagliga liv i form av t.ex. livsstämning, livshållning och engagemang.
Min grundtes är att transcendenserfarenheter ofta stärker en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron, stärker känslan av delaktighet och ansvar för världens väl och ve, ökar chanserna för kreativt engagemang i samtidens stora och små frågor, gör att andra människor allt mer tenderar att upplevas som bröder och systrar trots olikheter i form av kön, språk, kultur, religion, ålder etc.
Här finns ett spännande och outforskat område för kreativ forskning.
Det är avslutningsvis motiverat att ställa en viktig fråga. Är den till synes stora skillnaden mellan Sam Harris och mig uttryck för verkliga skillnader i synen på verkligheten eller är de bara uttryck för språkförbistring?
PS. Preludium. Frågan om medvetandets natur är en av den samtida filosofins och vetenskapens mest utmanande och spännande frågor. Mitt engagemang kring denna problematik låg bakom initiativet till arrangemanget ”Språk, medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv” hösten 2015 med professorerna Åsa Wikforss (teoretisk filosofi), Ulf Danielsson (teoretisk fysik, kosmologi) och Ingvar Johansson (teoretisk filosofi). Arrangemanget var ett samarbete mellan Humanisterna Kalmar och Kalmar Stadsbibliotek. Professor Ingvar Johanssons inledning, som finns på videoinspelningen, ger en god bild av det både spännande och splittrade debattläget på den internationella scenen. Se vidare!
Ingvar Johanssons inledning är även publicerad i Humanisten nr 1/2016 under rubriken ”Medvetandefenomen och den sekulära humanismen”. Den finns på s.22 – 23. Humanisten finns som pdf-fil som kan laddas ner här!
PS 2. Den 15 juli var det en artikel på Insidan i Dagens Nyheter om Sam Harris och boken ”Upplyst meditation”. Den är skriven av Peter Letmark och har rubriken ”Religion i vägen för andlighet”. DS.
Två bloggar om Sam Harris bok ”Upplyst meditation”.
Nr 83. Vad betyder ”andlig” och ”andlig utveckling”? Kritiska kommentarer (del 1) till Sam Harris bok ”Upplyst meditation”.
Nr 84. Transcendenserfarenheter och illusioner. Kritiska kommentarer (del 2) till Sam Harris bok ”Upplyst meditation”. (denna blogg)
Några bloggar och texter av mig som har anknytning till de problem Sam Harris diskuterar i ”Upplyst meditation”.
Föredrag: ”Sekulär andlighet – finns den?” (föredrag i mars 2013 i Humanisterna Stockholms regi).
Blogg: ”Nr 48. Boken ”Mystik och andlighet”. Några läskommentarer”.
Blogg: ”Nr 55. Kierkegaardhädelser. Apropå en föreläsning av Ted Harris”.
Artikel: ”Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron” (Humanisten nr 4/2015. Länken går till tidningens pdf-upplaga. Se sidan 18-21.)
Bokkapitel: ”Utsatthet och transcendens”. Ingår som kapitel 3 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014)
Gustafs videoblogg 