Nr 81. Katedralens hemlighet – ett existentiell perspektiv. Kommentarer (4 av 4) till boken ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristesson Uggla.

»Endast en kristen kan vara en sann ateist och endast en ateist kan vara en sant kristen.»

Detta förbryllande och utmanande citat är från ”Atheism in Christianity” (tyska 1967, eng. 1972) av den marxistiske filosofen Ernst Bloch (1885 – 1977). Citatet är plockat från en kunnig och välskriven essä om Ernst Bloch av David Karlsson som jag hittade på internet för något år sedan. När jag stötte på detta citat appellerade det direkt till mina egna tanke- och skrivarmödor. Citatet får ange grundackordet för denna blogg.

Oj, vad det har varit svårt att få utrymme för att skriva vidare. Det har nu gått mer än tre veckor sedan jag i snabb följd la ut tre bloggar med tankespånor från läsningen av professor Bengt Kristenssons Ugglas bok ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (Artos, 2015). Det har varit en paradoxal upplevelse att läsa denna bok. Det har varit uppiggande, stimulerande och samtidigt väldigt frustrerande. Bengt Kristensson Uggla berör i långa stycken de frågor i gränslandet mellan religiositet, kristendom, ateism och existentiell livssyn som jag själv ägnat mycket tanke- och skrivarmöda åt sedan början av 1990-talet. Samtidigt är vi långt ifrån varandra. Han lyfter fram Gustaf Wingren som något av en ledstjärna i detta landskap. Från mitt perspektiv är Wingren ett vackert irrbloss. Det är hårt att säga och det är verkligen att svära i den liberalteologiska kyrkan.

Jag har tidigare aviserat en eventuell blogg där jag skulle ta upp det som från mitt perspektiv är problematiskt med Gustaf Wingrens teologi. Tidsbrist gör att det inte blir någon Wingrenblogg den närmsta tiden. Och det är därmed ovisst om och när.   

Det är en förfärligt lång blogg. Jag börjar med Bengt Kristenssons Ugglas diskussion av Eskil Franck, välkänd teolog för de inomkyrkliga kretsarna, och vår världskända filmare Ingemar Bergman. Han använder dessa båda som avstamp för att sedan utveckla sin syn på ”katedralens hemlighet”. Jag gör likadant.  Eskil Franck och Ingemar Bergman är även utmärkta utgångspunkter för min syn på vad som kan utgöra ”katedralens hemlighet”. Och som skiljer sig rejält från Bengt Kristenssons Ugglas. Men innan jag kommer fram till min syn gör jag en utvikning om ordet Gud, ”inkarnationens mysterium”, en viktig kunskapsfråga och tankar kring kristendomens födelse. 

PS: ”Katedralens hemlighet” finns att köpa hos såväl Adlibris som Bokus!

 

Prolog: Ordlöst talande!

Trosläror, trosbekännelser, katekeser, teologier och predikan handlar om tolkningar av kristen tro i ordens värld. En nyckeltanke i ”Katedralens hemlighet” är att kyrkobyggnaden genom själva sin existens men också med dess utsmyckningar och bilder bär en ordlös tolkning av kristen tro. Och att det därmed finns en ‘kyrkobyggnadens teologi’. Det är detta ‘ordlösa talande’ som är ‘katedralens hemlighet’ och som kan fortsätta att ‘tala’ även när predikningar, katekeser, trosläror blivit stumma och livlösa för gemene man. I bokens tredje del: ”C Teologiska orienteringsförsök” (s.159 ff) ägnar sig Bengt Kristensson Uggla åt att försöka ringa in denna hemlighet, detta kyrkobyggnadens ordlösa talande. Detta är en viktig och intressant problematik som jag själv ägnat en del tankemöda åt i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (Se Kapitel 6: 6 ff). Jag uppskattar att Bengt Kristensson Uggla lyfter in detta som en central problematik i sina ‘teologiska orienteringsförsök’.

 

Eskil Franck och kristendomens sanningsfrågor.

Bengt Kristensson Uggla börjar tredje delen i boken (s.162 – 163) med en analys av Eskil Francks bok ”Giv mig, min son, ditt hjärta” (Fri Tanke, 2013) (Eskil Franck: se blogg Nr 51). Utan att ta upp en ordentlig sakdiskussion sågar han raljant den långa brottning med sanningsfrågan som till slut gjorde att Eskil Franck efter en lång framgångsrik kyrklig och teologisk karriär avsade sig prästämbetet. Den sista punkten i denna karriär var att han ställde upp i valet till ärkebiskop 1997, samma val som KG Hammar vann. Dessförinnan var han under sju år rektor för Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala.

För Kristensson Uggla är Francks bok ”en iskall uppgörelse med ett faderskomplex där faderns ansikte i prästgården och Guds ansikte i himlen smälter samman …..” och där han en mening längre fram skriver ”För mig låter det groteskt likt den där Monthy Python-sketchen i Meningen med livet , där sjukvårdspersonal kommer hem till en person för att genomföra en organdonation – trots att personen i fråga är livs levande och protesterar för sitt liv, bokstavligt talat.” (s.162).

I min läsning tycker jag att den brottning med sin tro och sitt kristna arv som Eskil Franck redovisar i boken är ärlig, öppen, varm, levande. Den berör! Jag känner att det har varit en svår väg och där de avgörande besluten kostat på. Eskil Franck kan inte släppa den tidiga kristendomens föreställningar om Jesu snara återkomst, att Jesus kroppsligen uppstått från döden och att vi alla ska återuppstå efter döden är konstituerande för kristen tro. Boken handlar om att han till slut kommer till vägs ände när det gäller hans egna och olika teologers försök komma runt dessa föreställ­ningar som oviktiga för kristen tro. Och där kommer han till den kritiska och svåra punkt när han känner att han inte längre kan bära upp prästämbetet med integritet och ärlighet.

För Bengt Kristensson Uggla blir Eskil Francks uppgörelse ”en på samma gång förfärande och entydig bild av vad kristen tro måste sägas vara – och som han sedan kan ta avstånd ifrån”. I stället för att ta upp en saklig, eftertänksam diskussion kring vad Eskil Franck kallar ”sanningsfrågan” och vad han uppfattar som ofrånkomliga grundelement i kristen tro så blir det ett avfärdande.

I min läsning så slår inte Eskil Franck fast en generell tolkning av kristen tro. Han säger dock med eftertryck att ‘så här ser tolkningslandskapet ut för hans del’ – och det är utifrån den personliga positionen han brottas med sitt samvete och till slut måste ta ställning och handla. Om Bengt Kristensson Uggla hade respekterat detta fullt ut och bemött det det med skärpa och kunnighet utifrån sin egen personliga position kunde det eventuellt blivit intressant. Eskil Franck har under ett mångårigt arbete med tolkningen av kristen tro försökt hitta för honom bärande vägar, omtolkningar, runt de saker han inte längre kunde tro på. Men till slut bar det inte längre – för honom! Eskil Francks syn på kristendomens sanningsfrågor är uppenbarligen så irrelevanta för Bengt Kristensson Uggla att de bara kan avfärdas. Min fråga till Bengt Kristensson Uggla är om det finns någon form av sanningsfrågor kring kristen tro som enligt honom är relevanta och viktiga att diskutera?

 

Ingemar Bergman och den krackelerade gudstron.

Omedelbart efter sågningen av Eskil Franck lyfter Bengt Kristensson Uggla fram Ingemar Bergman som närmast en modern teolog, och en beundransvärd sådan. Bergmanfilmernas återkommande teman med guds frånvaro och tystnad mot fonden av kyrkklockor, präster, kors, altare, nattvard blir i Kristensson Ugglas tolkning en form av negativ troserfarenhet, erfarenheten av gudsfrånvaron och som enligt hans teologi är en form av gudserfarenhet.

För mig gestaltar Bergman den moderna övergångssituation där de traditionella föreställningarna om en personlig gud som ser, handlar, ger riktning och mening åt våra liv krackelerar. Men där det visar sig att något avgörande finns kvar. Svek, skuld, ensamhet, sökandet efter mening, ansvar, dom oväntade ljusglimtarna, behovet av försoning och inte minst döden, det ovillkorliga slutet för våra liv! Dessa saker försvann inte när vi slutade tro på gud och ett liv efter döden.

Men hur fan gör vi med detta (en Bergmansk svordom) när den traditionella religiösa föreställningarna blivit obsoleta och där man mest vill hålla för öronen inför den trosvissa prästens eller frikyrkopredikantens fromma ordsvada. Och samtidigt erfarenheten av detta märkliga att kyrkbyggnaden, symbolerna, berättelserna, riten ändå tycks tala i denna gudsfrånvaro. Att gestalta detta med en skärpa som bitvis går in i märg och ben är från mitt perspektiv Ingemar Bermans storhet utan att jag på något sätt är en Bergmankännare. Det är samma landskap jag själv har lagt ner så mycket skriv- och tankemöda för att försöka förstå. Men med en tydlighet inåt och utåt att jag försöker förstå detta utan några föreställningar om någon gud eller ett liv efter döden. Jag tycker nog att Kristensson Uggla krånglar till tolkningen av Ingemar Bergman rejält.

 

Katedralens hemlighet á la Kristensson Uggla.

Vad är det för ordlös hemlighet katedralen bär enligt Bengt Kristensson Uggla? Han använder Gustaf Wingren (1910 – 2000), Einar Billing (1871 – 1939) – svensk folkyrkoteolog – och Eberhard Jüngel (f.1934) som teologiska resurser (som man säger på ‘teologiska’). Dessa har på olika sätt formulerat tankar om att själva kyrkobyggnaden förkunnar evangelium, bär en ordlös teologi. Jag reagerar med att bli irriterad på hur samtliga dessa tre teologer plus Bengt Kristensson Uggla binder frågan om katedralens ordlösa talande till ett tradi­tionellt kristet språk där ordet ”Gud” är helt centralt. Det räcker för min del inte med att, som Kristensson Uggla, spola alla föreställningar om en allsmäktig Gud, såväl dess mörka sida med hot och straff som dess ljusa sida som handlar om trygghet och tillit och att på olika sätt hävda att Gud är kärlek, självutgivande kärlek eller att ”Gud definierar sig själv genom identifikationen med den korsfäste Jesus” (citat från Eberhard Jüngel, s.195).

Jag känner sympati för Bengt Kristensson Ugglas ambition att försöka bygga broar och kanske få oss gudlösa att ana kyrkorummets och kyrkobyggnadens ”talande” och kristendomens ‘hjärtesak’ bortom orden. Men genom att hålla fast ordet ”Gud” och ägna sig åt avancerade teologiska utläggningar om hur detta ord bör förstås så bidrar han i stället till att stänga dörren till katedralen för mig och mina gudlösa själsfränder. I sitt språkval förmedlar Kristensson Uggla en oreserverad lojalitet med de som är bundna av en traditionell teistisk-metafysisk språkvärld. Han ställer inga större krav på de traditionella kristna ‘språkbärarna’ än en icke-förpliktigande önskan att de ska inse att kristen tro kräver en genuin öppen, prövande, självkritisk reflektion. Det är möjligt att detta räcker för att stilla samvetet hos de liberala teologer och radikala kristna som anar att kristendomen kanske rymmer något mer och något viktigare än det som ryms i trosbekännelser, katekeser, prästlöften och tvåtusenåriga bibelord. Men dessa samveten bör enligt min mening inte stillas.

 

Släng ordet Gud på soptippen!

Nu ett helt annat perspektiv på vad som eventuellt kan vara katedralens hemlighet, dess fortfarande ordlösa talande för den del av oss gudlösa som i likhet med Ingemar Bergman genom arv och modersmjölk fortfarande kan ana något bortom alla traditionella trosföreställningar.

Glöm ordet ”Gud”, gräv ner det, släng det på soptippen. Sluta använda det! Jag kan höra det lätt desperata och provokativa i mina ord. Det otåliga och lätt desperata tonfallet har sin grund i min övertygelse  om att vi skulle få en oerhört mycket mer intressant och produktiv diskussion kring våra djupaste livsangelägenheter om teologerna resolut ställde in Gud i garderoben, och i stället ägnade sina tankemödor åt det stora mysterium vi faktiskt lever i: att det tycks som att vi som människor bär möjligheten att bli alltmer förnuftiga, medkännande, älskande, samarbetande och ansvarigt delaktiga i väldens väl och ve bortom de omedelbara nära relationerna av familj, släkt och klan. Och inte att förglömma motsatsen: att vi också rymmer möjligheten till blind egoism, manipulativa maktbegär, hat, hämndlystnad, girighet, egocentrisk självhävdelse, destruktivitet, besinningslöst våld.

Jag noterar med en lätt förvåning att jag uppenbarligen fortfarande har någon sorts klockartro, på att det finns potentiella, kreativa krafter på de teologiska och religionsvetenskapliga institutionerna som skulle kunna bidra med något djupt angeläget om dom klarar av att utmana tryggheten och innanförvärmen.

Det är storslaget och märkvärdigt att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, älskande, samarbetande och ansvarigt delaktiga i att försöka göra världen bättre. Även om våra mörka sidor allt för ofta tar över scenen och blir bestämmande för val, handlingar och livsväg – och idag utgör ett hot mot vår globala överlevnad – så kvarstår det märkvärdiga och enastående: att vi rymmer de positiva möjligheterna. Denna övertygelse är för min del så stark att jag har svårt att tänka mig de argument eller fakta som skulle kunna ändra på det.

 

Inkarnationens mysterium!

Om jag för ett ögonblick tillåter mig att tala teologiska utifrån ett gudlöst och ateistisk perspektiv kan man kalla detta faktum att våra godartade potentiella möjligheter finns som en realitet för ”inkarnationens mysterium”. Något som var inneslutet som en möjlighet efter att naturkonstanterna fixerats i big bang börjar vid en sen punkt i kosmos och livets utveckling ta form, bli kött, bli substantiell verklighet. Förnuft, medkänsla, kärlek, ansvar för vår gemensamma framtid. Att dessa kvaliteter dessutom kan bli så starka att de kan få människor att utmana och åsidosätta mera näraliggande behov av gemenskap, trygghet, tillhörighet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt.

 

En storslagen kunskapsfråga.

I den stund vi accepterar att vi som människor rymmer dessa dubbla möjligheter så uppstår två frågor. (1) Har det någon betydelse vilken av dessa dubbla möjligheter vi aktivt bejakar hos oss själva och hos våra medmänniskor? och den stora frågan (2) Vad stödjer utvecklingen av den godartade sidan och vad håller den mörka sidan i schack.

Fråga (2) är en vittfamnande kunskapsfråga. Det innebär att olika idéer, teser, hypoteser kan analyseras och diskuteras utifrån kategorier som sant och falskt, sanningslikhet och sannolikheter. Det går att bedriva regelrätt forskning kring denna fråga inom en rad olika akademiska discipliner. Det bör sägas att denna fråga finns som en inte fullt artikulerad underström inom en rad akademiska discipliner. Utifrån min gudlösa och ateistiska tolkning av kristen tro borde den vara en väl artikulerad huvudfråga inom teologin. Den borde även vara en huvudfråga inom filosofin med dess uppgift att stå för en övergripande reflektion över kunskapsmål, kunskapsanspråk och vetenskaplig metod.

Jag kan inte låta bli att leka med tanken om vad som skulle kunna hända på detta kunskapsområde inom t.ex. en 20-årsperiod om bara hälften av alla resurser och forskningsanslag inom teologi och filosofi var öronmärkta för denna övergripande kunskapsfråga. Detta skulle i sin tur stimulera forskningen inom en rad andra akademiska discipliner. Jag drömmer ibland om hela universitet där denna kunskapsfråga fungerar som den övergripande kunskapsfrågan för alla akademiska ämnen.

 

Kristendomens födelse.

Efter denna lilla utvikning kring ”kunskapsfråga” och ”inkarnationens mysterium” är det dags att återvända till frågan om det kan finnas ett ordlöst talande i kyrkobyggnaden, kyrkorummets bilder och utsmyckningar och kanske även i liturgi och rit. Men jag måste börja med lite spekulationer kring kristendomens födelse.

Den existentiella kristendomstesen (som jag närmre berört i blogg Nr 78) utgår från tanken att kristendomen från begynnelsen har bestått av två sidor – en existentiell och en teistisk-metafysisk. Kärnan i denna tes, detta antagande, är att den existentiella sidan från början varit den viktiga och att den teistisk-metafysiska sidan (dogmer, trosbekännelser, teologier) var ett sätt att tolka och förstå kristendomens kärna och de erfarenheter som ledde till kristendomens födelse. Den existentiella sidan handlar mycket summariskt om mening, skuld, försoning, hopp, ansvar, delaktighet.

Utifrån denna tes kan man leka med tanken att första kristna lyckades forma något som i dåtidens värld gav en avgörande och nyskapande kulturimpuls för att stödja utvecklingen och fördjupningen av den positiva, godartade möjlighet vi bär som människor. Detta skedde genom en väv av berättelser med Kristusikonen, föreställningen om den fullt ut älskande, rättrådiga människan som nav (se blogg Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat) och till detta en stödjande gemenskap med dopet och nattvarden som bärande riter.

Utifrån den existentiella livssyn jag gör mig till tolk för (boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014) handlar om detta) så ökar förutsättningarna för att uppleva mening, livsglädje, hopp när vi aktivt bejakar utvecklingen av de godartade möjligheter vi bär på och medvetet försöker hålla de mörka sidorna i schack. Detta ökar i sin tur vår vilja och benägenhet att ta ansvar för det gemensamma bortom familj, släkt och klan. Det ökar vår vilja att bidra med vår skärva till att skapa en bättre, rättvisare värld och i vår tid en önskan och vilja att försöka bidra till hantera de alltmer påträngande globala överlevnadsfrågorna.

Åter till den tidiga kristendomen. Vi kan leka med tanken att de första kristna gjorde den handfasta erfarenheten att Kristusikonen, berättelserna, dopet, nattvarden och stödet av församlingsgemenskapen på ett påtagligt sätt fördjupade upplevelserna av mening, hopp, förundran, livsglädje. Denna erfarenhet ville man dela med sig av, det ligger i dess natur. För min del ligger det sedan nära till hands att föreställa mig att de första kristna som en inre given konsekvens av dessa erfarenheter också i förlängningen såg för sig en värld där dessa positiva kvaliteter hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften.

Den teistisk-metafysiska tolkningen av dessa erfarenheter och kraften i berättelserna, kristusikonen, dopet, nattvarden var sannolikt oundviklig, kanske nödvändig, i dåtidens kultur. Den fungerade hyfsat som bärare och behållare i början. Men de hårda lärostriderna redan i fornkyrkan visar att de tidigt också blev problematiska. Splittringar och lärostrider in i modern tid understryker detta.

Jag är fullt medveten om att denna syn på den tidiga kristendomen kan vara både väldigt naiv och felaktig. Men inte desto mindre är det tankar som tagit form med stor skärpa. Och det är en vacker, nästan poetisk bild.

 

Katedralens hemlighet á la Olofsson.

Med denna bakgrund så blir det ganska uppenbart för den vakne läsaren vad jag ”hör” när kyrkobyggnaden, missionshuset, kyrkorummet får ”tala utan ord”, utan att avbrytas av predikningar och teologiskt tal om Gud, Guds människoblivande, Fader, Sonen och den Helige Anden, dom, himmel, Guds gränslösa kärlek.

Gudlöst och existentiellt säger ”detta tal utan ord” att det är storslaget och märkvärdigt att vara människa, att vara en medveten självreflekterande del av kosmos. Den ”säger” att livet är på allvar, att vi rymmer möjligheten att bli alltmer förnuftiga, älskande, ansvariga, samarbetande varelser. Den säger att dessa kvaliteter kan bli så starka att det blir möjligt för en människa att utmana sina mera näraliggande behov av gemenskap, bekräftelse, tillhörighet – till och med att riskera livet, när viktiga värden står på spel. Den säger att det är av avgörande betydelse för våra möjligheter att uppleva mening, hopp och livsglädje att vi efter bästa förmåga försöker bejaka våra positiva möjligheter. Den ”säger” att det är svårt att vara människa, den säger att det finns en väg tillbaka till självrespekt och värdighet när vi på ett eller annat sätt har förbrutit oss och svikit. Den säger att det alltid finns en väg tillbaka hur djupt vi än fastnat i de mörka destruktiva möjligheter vi också bär på. Kyrkväggarna är också inpyrda av generationers sorg och livsglädje, av brottning med utsatthet, skuld, svek, sjukdom, farsoter, katastofer, krig.

Kanske kan ”endast en ateist kan vara en sant kristen” som Ernst Bloch säger i slutdelen av det inledande citatet. Det är inte en orimlig tanke. Om den existentiella kristendomstesen skulle visa sig ha bärighet och om det ‘ordlösa talande’ från katedralen jag tycker mig ”höra” har fog för sig så är det inte bara en rimlig tanke. I så fall har Ernst Bloch rätt. Man skulle då kunna säga att kristendomen måste bli ateistisk för att i vår tid kunna bli sant kristen. Detta ger i sin tur en ny och annorlunda infallsvinkel till kristendomens ”sanningsfråga”. Och det skulle förstås vara intressant att höra såväl Eskil Francks som Bengt Kristensson Ugglas syn på denna lite annorlunda sanningsfråga.

När det gäller första delen av citatet av Ernst Bloch: ”Endast en kristen kan vara en sann ateist” så har jag fått något att bita i. Det finns en hel del resonemang i slutdelen av ”Katedralens hemlighet” som får mig att tänka att det är möjligt att Bengt Kristensson Uggla skulle kunna hålla med.

Det är viktigt att komma ihåg att katedralerna och de stor kyrkorna bär också en mörk sida. Och det är att de väldigt ofta, i större eller mindre utsträckning, är handfasta manifestationer av makt. Ofta ett samspel mellan den kyrkliga och världsliga makten. Det är lätt att måla upp en alltför idealiserande bild om man tappar bort denna allvarliga komplikation. Det enkla kapellet eller missionshuset har inte just denna komplikation.

Avslutningsvis vill jag betona att jag anser att den existentiella problematik, med våra dubbla möjligheter, som jag har lyft fram är viktig – livsviktig! – oavsett vad man eventuellt kan läsa in den kristna traditionen. Denna existentiella problematik behöver scener och sammanhang. Vi behöver fördjupad kunskap om våra dubbla möjligheter, vi behöver sammanhang som med inlevelse, medkänsla och fantasi stödjer våra godartade möjligheter. Och detta utan utan moralism! Att de existentiella livsfrågorna har sekulariserats, lösgjorts från tron på gud och ett liv efter döden, är enligt min mening ett kulturellt framsteg. Samtidigt är det en stor kulturell utmaning för fantasi, skapande och kunskapssökande att hitta former för att stödja och fördjupa den existentiella livs- och mognadsprocess detta handlar om. Ibland tror jag att en bred och mångfasseterad utveckling på detta område är avgörande för att stödja mobiliseringen av det mod, engagemang och kreativitet hos många människor som behövs för att möta och lösa de globala utmaningar vi står inför om mänskligheten ska ha en framtid.

–

Bloggar om ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” av Bengt Kristensson Uggla.

Nr 78. Den existentiella kristendomstesen. Bortom ateism och religion. (4.3.2016)
Nr 79. Trivialisering visavi existentiellt allvar. (4.3.2016)
Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. (4.3.2016)
Nr 81. Katedralens hemlighet. Ett existentiellt perspektiv. (31.3.2016) – denna

Bloggar om ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell.

Nr 71. Vad betyder religiös? (16.6.2015)
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. (16.6.2015)
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. (24.6.2015)
Nr 74. Vad betyder religion? (28.6.2015)
Nr 75. Tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur (30.7.2015)

Ett par bloggtips.

Nr 4. 4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson. (24.1.2011)
Nr 76. Fd. ärkebiskop KG Hammars senaste bok gör mig ledsen. (17.11.2015)
Nr 55. Kierkegaardhädelser. (11.1.2014)
Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat (9.11.2014)

 

PS. Boken finns på Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/katedralens-hemlighet-sekularisering-och-religios-overtygelse-9789175807409
och på Bokus: https://www.bokus.com/bok/9789175807409/katedralens-hemlighet-sekularisering-och-religios-overtygelse/https://www.bokus.com/bok/9789175807409/katedralens-hemlighet-sekularisering-och-religios-overtygelse/