Jag har läst ut ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (Artos, 2015) av Bengt Kristensson Uggla. Han är professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Jag tror inte att han protesterar om jag säger att han är en luthersk teolog med Paul Ricoeurs hermeneutik och Gustaf Wingrens teologi som specialiteter.
Detta är den andra bloggen. I den tredje, Nr 80, tar jag upp två artskilda typer av tro och tvivel: ett naturalistiskt och ett existentiellt. I en fjärde blogg, Nr 81, tänker jag ge mitt perspektiv på ”katedralens hemlighet”. Den lär dröja någon vecka.
Trivialisering visavi existentiellt allvar.
På s.149 i ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” återger Bengt Kristensson Uggla ett resonemang i David Thurfjells bok ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (Molin & Sorgenfrei, 2015). Thurfjell lyfter fram att svenskarna inte ser sig som religiösa eller kristna samtidigt som de lever liv som på många sätt genomsyras av kristna praktiker. Han exemplifierar med att de firar jul och påsk, gifter och begraver sig i kyrkan, ger sina barn kristna namn som Maria och Peter. Och när de flesta trots dessa ”praktiker” inte ser sig som kristna eller religiösa så blir de betraktade som okunniga om kristen tradition av David Thurfjell – och av Bengt Kristensson Uggla som refererar instämmande och okritiskt.
Detta resonemang fungerar som ett förstoringsglas kring en ytterligt viktig problematik som såväl Thurfjell som Kristensson Uggla tycks helt omedvetna om. Det som tas upp av Thurfejll och Kristessons Uggla här är ytfenomen utifrån det perspektiv jag gör mig till tolk för! Utifrån den existentiella kristendomstesen om kristendomens tudelning som diskuterats i förra bloggen är det uppenbart att när dessa intervjupersoner uppfattar sig som icke-religiösa och icke-kristna så är det ett ”nej” till kristendomens teistisk-metafysiska sida. Precis som jag själv! Man tror inte på någon Gud som kan ingripa i våra liv, man tror inte på ett liv efter döden, man erkänner inte heliga skrifter med en gudomlig auktoritet. Då hör det till saken att de allra flesta företrädare för teologi och kristen tro betraktar denna teistisk-metafysiska sida som en oundgänglig grund för att kunna tala om kristen tro. Denna sida utgör kristendomens ”primära karakteristiska” som det uttrycktes av teologiprofessorn Werner Jeanrond (”Kyrkans budskap och samtidens krav”, 1996). Det minimalistiska uttrycket för lojaliteten med denna teistisk-metafysiska sida och det traditionella ”trosspråket” är att kunna säga ”Jag tror på Gud”, oavsett vad man sedan menar med detta.
Kyrkbröllop visavi ansvar för det gemensamma.
Ytligheten i detta resonemang om ”kristna praktiker” blir blixtrande tydligt om man kontrasterar dom mot en tydlig psykologisk-existentiell problematik. Det är nästan pinsamt symtomatiskt att Kristensson Uggla inte tar upp gemene mans förhållande till kvaliteter som ansvar och delaktighet visavi den lilla och stora världen, betydelsen av ärlighet, kompetens och gedigenhet när det gäller sitt yrkesvärv, allt från hantverkare och forskare till tjänstemän, politiker och mediafolk, betydelsen av autencitet och öppenhet i viktiga relationer, betydelsen av intellektuell redbarhet och sanningssträvan, betydelsen av att lyssna på sitt samvete och försöka följa det.
Frågor som täcker in denna psykologiska och existentiella problematik borde självklart funnits med i bland intervjufrågorna i David Thurfjells material (underlag till såväl ”Det gudlösa folket” som Ann af Buréns doktorsavhandling ”Living simultaniously”). Om det funnits frågor om detta hade de självklart redovisats och diskuterats. Därför dra jag slutsatsen att denna infallsvinkel till vårt eventuella kristna arv inte finns med på kartan. Och utifrån Kristessons Ugglas uppskattande referat av Thurfjell så finns de uppenbarligen inte på den teologiska kartan för honom heller. Detta är så märkligt att jag börjar undra om jag är allvarligt blind på något av mina ”läsögon”!
Luther, pietism och väckelsrörelse.
Med tanke på att Bengt Kristensson Uggla betraktar sig som en luthersk teolog så är denna blindhet än märkligare. Vad man än kan säga om Luther så bidrog han och reformationen, som jag uppfattar det, till en viktig förstärkning av den existentiella sidan i kristen tro. Dock fortfarande inom ramen för den till synes ”oupplösliga enheten” mellan den existentiella respektive teistisk-metafysiska sidan av kristen tro.
Detta centrala existentiella stråk inom kristendomen förstärktes av reformationen och sedan ner i de breda folklagren genom pietismen och senast av den tidiga väckelserörelsen. Samtidigt började de lösgöras från en kristen livstolkning genom arbetarrörelsen, demokratirörelsen och folkrörelserna och senare i den internationella rörelsen för mänskliga rättigheter. Och i nuet av ett engagemang och ansvarstagande hos allt fler människor för de stora globala överlevnadsfrågorna kring klimat, resurser, miljö.
I detta sekulariserade, ateistiska, existentiella avseende är kanske Sverige och de skandinaviska länderna den mest kristna delen av världen. Men då ”kristna” utifrån min tes att just den existentiella sidan har varit den bärande kärnan i kristen tro från kristendomens födelse. I grunden i så fall ateistiskt kristna eller icke-religiöst kristna för att anknyta till den tyske teologen Dietrich Boenhoeffers (1906 – 1945) paradoxala och omdebatterade uttryck ”icke-religiös kristendom”.
När såväl Thurfjell som Kristensson Uggla vill pressa in praktiker som barndop, kyrkliga bröllop och begravningar mm under etiketterna ”kristen” och ”religiös” så leder deras religionsvetenskapliga och teologiska kompetens dom vilse. Respondenternas närmast intuitiva ”nej” till såväl etiketten ”religiös” som ”kristen” när man inte tror på några övernaturliga makter eller ett liv efter döden är betydligt mer i överensstämmelse med hur detta landskap ser ut.
Det är som att detta uttalade existentiella perspektiv är tabu eller osynligt för såväl religionsvetare och teologer som kyrkans och kristendomens företrädare. Och dessa har fullständigt abdikerat när det gäller att på bred front se och stödja den existentiella mognadsprocess hos den enskilda människan som detta handlar om. De bidrar tyvärr främst med att försvåra det offentliga samtalet om de livsviktiga existentiella livsfrågorna. Till detta kommer att denna existentiella mognadsprocess blir allt viktigare för varje dag som går med tanke på de stora globala problem med klimat, fördelning, naturresurser, miljö, vattenförsörjning mm som vi står inför. Att möta dessa problem och hitta lösningar kommer att kräva initiativ, ansvar, mod och kreativt engagemang hos många, många människor. Dels som enskilda personer men lika mycket i våra samhälleliga roller som politiker, forskare, pedagoger, företagare, mediafolk, tjänstemän.
Bloggar om ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” av Bengt Kristensson Uggla.
Nr 78. Den existentiella kristendomstesen. Bortom ateism och religion. (4.3.2016)
Nr 79. Trivialisering visavi existentiellt allvar. (4.3.2016) (Denna)
Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. (4.3.2016)
Nr 81. Katedralens hemlighet. Ett existentiellt perspektiv. (31.3.2016)
Bloggar om ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell.
Nr 71. Vad betyder religiös? (16.6.2015)
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. (16.6.2015)
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. (24.6.2015)
Nr 74. Vad betyder religion? (28.6.2015)
Nr 75. Tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur (30.7.2015)
Ett par bloggtips.
Nr 4. 4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson. (24.1.2011)
Nr 76. Fd. ärkebiskop KG Hammars senaste bok gör mig ledsen. (17.11.2015)
Gustafs videoblogg 