Nr 76. Fd ärkebiskop KG Hammar senaste bok gör mig ledsen!

Jag har just läst ut fd ärkebiskop KG Hammars senaste bok ”Släpp fången loss. ”Gud” bland metaforer och apofatiska provisorier” (Verbum, 2015). Jag har suttit i arvegodsfåtöljen och slumrat till mellan varven. Mor har suttit och läst mycket i den. Och efter mors död 1985 så var det fars främsta läsplats tills han dog 2004. Då hör det till saken att mina föräldrar var aktiva fribaptister och så även de flesta av föräldragenerationen i min släkt. Så jag har ett litet speciellt och mångbottnat arv i ryggen när jag sitter i denna fåtölj och är kritisk mot mycket av det KG Hammar formulerar. Både mor och far skulle gillat att jag är engagerad av dessa frågor. Vad dom sedan skulle tyckt om mina invändningar är en annan historia. Men det är inte alls givet att dom skulle ogillat. Båda kunde överraska rejält ibland!

 

Det är märklig frustrerande att läsa KG Hammars bok. Man kan kanske säga att min övergripande reaktion är ruggigt egocentrisk. Ungefär såhär: om KG hade läst ”Existentiell livssyn – kristen tro?” när den blev tillgänglig på internet 1998 (ebok 2014) och funderat och gått i kritisk dialog med dess existentiella tolkning av kristen tro så hade han inte kunnat skriva så självklart – och ytligt – om t.ex. tro som tillit visavi tro som försanthållande.

Han skulle också varit tvungen att reflektera över skillnaden mellan å ena sidan att ”göra Guds vilja” och å andra sidan att som sekulär, gudlös människa efter bästa förmåga försöka följa sitt samvete (och i detta att lyckas ibland och svika ibland) och ytterst att försöka bidra till en godartad framtid för mänskligheten bortom det personliga livet. Han hade inte på ett så självklart sätt kunnat använda ordet ”Gud” även om han jobbar hårt för att bryta inlåsningar och ge det en öppen rymd. KG Hammars starka fasthållande av ordet ”Gud”, om än kreativt, fungerar ändå i slutändan mer som dimridåer än som hjälp för den viktiga livsåskådningsdialog som jag tror vårt samhälle behöver.

Tyvärr blir KG Hammars nya bok ytterligare en kristen pamflett, om än i långa stycken sympatisk, som indirekt bidrar till att nagla fast bilden av det inte finns gudlösa, kristendomskritiska, religions­kritiska människor som brottas med livets djup, gåta, allvar. Och det är sorgligt. Mycket sorgligt! Det skulle göra skillnad för det offentliga livsåskådningssamtalet om det fanns namnkunniga kristna teologer som på ett medvetet och tydligt sätt bejakade och erkände detta.

Nedanstående lilla utläggning om tro som försanthållande respektive tro som tillit har funnits läsbar och tillgänglig på internet sedan hösten 1999 (egentligen redan sommaren 1998 – det sattes definitivt punkt för slutredigeringen hösten 1999). Mellan våren 1998 och hösten 2004 publicerades tre artiklar av mig i Svensk Kyrkotidning. Kontroversiella, men ändå närbesläktade med viktiga delar av KG Hammars teologi. Dom texterna borde inte varit okända för dåvarande ärkebiskop KG Hammar. Sak samma med artikeln ”Har kristen tro en framtid?” som publicerades i den kyrkliga kulturtidskriften Vår Lösen 1996. Det finns tre alternativ: (1) att jag är ett nördigt, idéhaveristiskt, narcissitiskt ufo, (2) att inget av tankegodset har passerat KG Hammars radar eller (3) att han är intellektuellt och teologiskt lat och nonchalant. Alla alternativen är sorgliga!

Här kommer en 17 år gammal text! Det är en fotnot med rubriken: ”Vad finns det för relation mellan tro och tillit?

Det är idag vanligt att man inom teologi och kristen förkunnelse skiljer på tro som försanthållande respektive tro som tillit. Försanthållande tro används ofta i betydelsen intellektuella föreställningar och övertygelser som inte är förankrade i en människas konkreta, praktiska liv. Det gäller övertygelser av mer eller mindre dogmatisk-metafysisk art. Det används ofta med en kritisk och negativ klang. Tro i betydelsen tillit står för en beskrivning av av en levande kristen tro som på ett djupgående sätt finns med i och påverkar vardagens handlingar och förhållningssätt. Tro som tillit används ofta i en mer eller mindre uttalad avgränsning gentemot den försanthållande tron för att visa på det centrala och autentiska i kristen tro.

Utifrån den syn på tro som formuleras här är det missvisande att på detta sätt skilja på försanthållande tro och tro som tillit. Att leva i existentiell tro innebär att trots ofta varierande grader av tvivel och osäkerhet hålla vissa fundamentala saker om människovarandets natur, villkor och möjligheter för sanna [att människan bär på möjligheten att bli allt mer förnuftig, medkännande, älskande, samarbetande; att förutsättningen för en fördjupad upplevelse av mening, livsglädje, hopp är att efter bästa förmåga bejaka utvecklingen av dessa positiva möjligheter – Detta utvecklas vidare i kapitel 6: Existentiell tro]. Att i sitt konkreta liv våga leva utifrån denna tro, detta försanthållande, trots tvetydighet och osäkerhet utvecklar, förstärker och fördjupar en grundupplevelse av tillit. Man kan t.o.m. säga att tillit är uttryck för en växande upplevelse av trygghet och säkerhet utifrån livets konkreta erfarenheter om att det jag ‘håller för sant’ är giltigt, bär, är grundat i verkligheten. Jag menar alltså att tilliten är intimt förbunden med den existentiella tron – eller med den traditionella kristna trons existentiella sida – i betydelen att en växande tillit är en följd av att ‘leva i tro’.

Man kan också säga att en växande tillit är ett tecken på att en människa lever i en fungerande existentiell tro. Det är också viktigt att poängtera att tilliten kan vara mycket bräcklig, kanske nästan obefintlig, när en människa medvetet börjar leva på ‘den existentiella trons väg’ [dvs att medvetet börja bejaka sina egna och varje människas positiva möjligheter som de uttrycks ovan]. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är denna bräckliga försanthållande tro, med dess bristande tillit, med dess mer eller mindre påträngande stråk av tvivel och osäkerhet, en helt genuin, autentisk, fullvärdig tro. Det kännetecknande för en levande kristen tro är inte ett visst mått av tillit utan att man befinner sig i en ‘rörelse’ mot en allt större tillit.

Det kan vara av betydelse att betona att både de existentiella och de teistisk-metafysiska trosfrågorna har en tydlig försanthållande sida. De berör dock helt olika sidor av verkligheten. I den existentiella livssyn som presenteras i denna bok finns en mycket tydlig sida av försanthållande. Den gäller t.ex. synen på ansvarighetens hållning [kapitel 2], betydelsen av att försöka förstå och acceptera den smärtsamma sidan av våra existensvillkor [kapitel 3], inkarnationsprocessen [kapitel 4], betydelsen av att leva i ett ‘ja’ till den universella kallelsen [kapitel 4], att kristusseendet är en universell mänsklig möjlighet [kapitel 5].

När man skiljer på den kristna trons teistisk-metafysiska respektive existentiella sida på det sätt som görs här vill jag hävda att tilliten är knuten till den existentiella sidan. Graden av teistisk-metafysisk tro eller otro påverkar inte tillitens utveckling och fördjupning så länge det finns en fungerande existentiell tro.

Sammantaget innebär detta att jag menar att det idag vanliga teologiska sättet att skilja på försanthållande tro respektive tro som tillit är missvisande. Det förmår inte synliggöra den dynamiska relationen mellan tillit och försanthållande. Det skapar en felaktig bild som säger att den kristne vars tillit är dålig och skör har en mindre genuin och levande kristen tro.

I stället för det enligt min mening konstlade motsatsförhållandet mellan tillit och försanthållande menar jag att man måste ställa frågorna om (1) vilken typ av försanthållanden/övertygelser som stödjer utvecklingen av tilliten, (2) vilka som inte påverkar tilliten och (3) vilka som i stället tenderar att gynna utvecklingen av misstro, hopplöshet och misstänksamhet. (”Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, Kapitel 6 ”Existentiell tro”, not 5 – noteringarna inom [hakparantes] är inlagda nu)

Summa sumarum. Att som kristen, som präst, som akademisk teolog skriva om tron som tillit utan att förhålla sig till den existentiella, ateistiska, sekulära analys av tro som tillit visavi tro som försanthållande som görs ovan – och i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” – är snömos! Och oansvarigt! Givet förstås att detta gäller från den stund detta tankegods korsar ens väg. Det är då det blir frågan om lathet, blundande, feghet, brist på ansvar, svek gentemot samtidens sökande och livsengagerade människa – och inte minst, skrivet med en ateistisk och Monthy Phytonsk glimt i ögat, ett svek gentemot kristen tro och kyrkans uppdrag i världen.

Tala om att sätta potatis! Kanske min sista!

För övrigt anser jag att den enda möjliga apofatiska hållningen i dag är att gräva ner ordet ”gud”, bannlysa det helt. Glömma det!! Då kommer man att bli tvungen att efter bästa förmåga verkligen försöka tala om det som är viktigt. För att jorden ska överleva, vad det är för val och livshållningar som förbättrar chanserna i våra liv för att uppleva mening, hopp och livsglädje – och som i sin tur är avgörande för att vi på allvar ska bry oss om våra medmänniskor, om samhället och framtiden bortom våra egna personliga liv. Kom igen KG, jag väntar på nästa bok!

PS: Jag avslutar med några länkar för att ge några motbilder mot min kritiska irritation.

(1) En mycket uppskattande och positiv motbild får man om man läser poeten och författaren Eva Ströms recension av KG Hammars bok i Sydsvenskan den 29 oktober. Rubrik: ”Gud och jag”.

(2) Ytterligare en positiv recension, dock med små reservationer, har kommit i litteraturmagasinet av Anne-Charlotte Östman. Rubrik: ”Gud i det provisoriska språket”.

(3) På Kulturbloggen refereras ett samtal mellan KG Hammar och Gunilla Kindstrand på Bokmässan (min gamla favoritprogramledare till Babels föregångare). Rubrik: ”Samtal om KG Hammars nyutgivna bok Släpp fången loss”.

Här finns samtalet! Om inte videorutan fungerar så klicka här!

(4)  ”Gud som metafor”. Kulturjournalisten Per Svensson i en intervju/samtal med KG Hammar. Publicerat i Sydsvenskan i augusti 2012. Trots att artikeln publicerades tre år innan KG Hammars bok ”Släpp fången loss” har den omedelbar bäring visavi bok och denna blogg. Jag läste Per Svensson text när den var ganska färsk men hade tappat bort den. När jag nu läser om den tycker jag den är relevant för att ge en motbild mot den bistra kritiken i denna blogg.  (10.4.2016)

 

PS 2. (21.11.2015)
Några andra texter som berör KG Hammars teologi.
Försvar av KG:
(
1) ”Hammar gör rätt – tonar ned mirakel” (Kyrkans Tidning, nr 4/2003)
(2) ”Nr 53. Två trosparadigm – del 2. Annika Borg visavi KG Hammar” (Blogg 16 november 2013)
Kritik av KG:
(3) ”Nr 57. Funderingar kring en artikel av KG Hammar om Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”. (Blogg 26 januari 2014)
Neutralt:
(4) ”KG Hammars vision gör mig glad och hoppfull” (Kyrkans Tidning, nr 13-14/2002)
(5) ”Nr 51. Tips! KG Hammar recenserar Eskil Francks bok.” (Blogg den 4 oktober 2013)

 

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell teologi, existentiell tro, Tro-otro-icke-tro och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nr 76. Fd ärkebiskop KG Hammar senaste bok gör mig ledsen!

  1. Tomas Walch skriver:

    Man skulle också kunna säga det (lite mer kortfattat) så som att tro som försanthållande bara blir problematiskt om man menar att det innebär att man uttalar sig om fakticiteten kring påståenden av övernaturlig art. Om man istället vågar ta klivet fullt ut och släppa detta arkaiska bagage så kan man istället tillgodogöra sig vårt andliga arv utan krumbukter!

    • Tomas, du formulerar dig väldigt kärnfullt. Och jag tror du har rätt.

      Försanthållandet att vi som människor rymmer möjligheten att utveckla kvaliteter som medkänsla, omsorg, sanningssträvan, samarbete är enligt min mening så mycket märkvärdigare och viktigare än mer eller mindre storslagna försanthållanden av övernaturlig art. Jag tror också som du att i den stund vi ”vågar ta klivet fullt ut och släppa detta arkaiska bagage” så kan vi börja tillgodogöra oss ”vårt andliga arv utan krumbukter”. Men man kan nog tyvärr räkna med att de flesta av kyrkans och kristenhetens företrädare inte håller med oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s