Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

Detta är den tredje bloggen med kommentarer till ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (Molin & Sorgenfrei, 2015). Boken har väckt mycket medial uppmärksamhet. I  slutet finns en del länkar.

I kapitel 3 bjuder David Thurfjell, professor i religionshistoria på Södertörns Högskola, på en intressant och kunnig idéhistorisk genomgång av den sekulära religionskritikens framväxt från de gamla grekerna till ”nyateismen” efter millenieskiftet. Rubriken är ”Arvet från upplysningen. Den sekulära religionskritikens historia.” Tyvärr störs den intressanta och kunniga idéhistoriska genomgången av två saker som visar sig först mot slutet av kapitlet: att han inte diskuterar betydelsen av terrorattentatet mot World Trade Center 2001 när det gäller att förstå genomslaget för den ”nyateistiska” religionskritiken efter millenieskiftet och oklarheten kring vad han (och religionsvetarna) menar med begreppet ”religion”. 

På kapitlets första sidor presenterar David Thurfjell den problematik han vill belysa. Varför är det så vanligt med 1) ett markerat ointresse för religion och 2) en tydligt negativ uppfattning om religion. Han illusterar problemet med citat från några intervjupersoner. Utifrån dessa frågor tar David Thurfjell oss med på en intressant och kunnig idéhistorisk odyssé som handlar om den sekulära religionskritikens framväxt. Han börjar med grekerna Daigoras av Melos (400-talet fvt) och Demokritos (460 – 370 fvt). I och med kristendomens hegomeni så är det sedan tyst med religionskritiska röster fram till modern tid. Han nämner medeltida religionskritik i den muslimska världen. Persiern Muhammad al-Razi (865 – 925), persiern Ibn al-Rawandi (827 – 911) och den syriska filosofen Abul al-Maarri (973 – 1058) uttryckte olika former av kritik mot religiösa föreställningar. Det är intressant och jag blir sugen på att få veta mer.

Han ger en intressant idéhistorisk belysning av ordet ”ateism” och hur det när det börjar användas på 1500-talet närmast står för en felaktig gudstro. Under renässansen förstods ”ateism” entydigt negativt. ”Ateism förstods inte som ett tänkbart resultat av mänskliga diskussioner och slutledningar utan som en mental sjukdom” (s.81). Fascinerande! Det är nästan så att jag kan ana att mitt eget motstånd mot att säga att ”jag är ateist”, det dröjde tills jag var 62 år, kan vara en vag återklang av denna syn. Den första som präglar en positiv ateism, ”att ateister mycket väl kunde fungera som kapabla och moraliskt högstående ledare” (s.82), var den franska filosofen Pierre Bayle (1647 – 1706). Voltaire, Diderot och Rousseau var inte ateister, de var deister och hårda kritiker av katolska kyrkan. Baron d’Holbach (1723 – 1789) presenterade under pseudonym i en bok 1770 en strikt ateistisk och materialistisk världsbild. Boken väckte enormt starka reaktioner och känslor. Thurfjell berättar att t.o.m Voltaire tog avstånd från bokens tankar. 1748 hade de La Mettrie publicerat boken ”L’homme machine” som också presenterade en strikt ateistisk och materialistisk världsbild. Thurfjell sammanfattar de La Mettries syn: ”Endast ateismen kan befria våra samhällen från den tyranni, de krig och det förtryck som alla ytterst har sina rötter i religionen” (s.86).

På s.87 kommer David Thurfjell med ett mycket intressant och viktigt idéhistorisk och kunskapteoretiskt påpekande. Fram till modern tid uppfattades Gud som själva förutsättningen för tänkande och kunskap. Det var inte ett objekt som förnuftet kunde granska. Vad som händer, kanske med en början under medeltiden och skolastiken, men fullt synligt först under 1700-talet är att Gud från att ha varit förutsättningen för kunskap blir ett tänkbart objekt för mänskliga undersökningar. David Thurfjell skriver att detta kan betraktas som ”uttryck för en fundamental kunskapsteoretisk revolution”. Jag har inte mött denna tanke så klart formulerad förut. Jag är benägen att ge honom rätt.

Den idéhistoriska odyssén fortsätter sedan med ett intressant avsnitt om 1800-talets stora religions- och kristendomskritiska portalgestalt, Ludvig Feurbach (1804 – 1872). Han var i sin tur viktig för Karl Marx. David Thurfjell ger med början på s.93 en fyllig exposé av sekulärhumanismen med den första föreningen 1851 i England över den först världshumanistiska kongressen 1952, då Amsterdamdeklarationen också antogs, över den svenska Hedeiusdebatten i början på 1950-talet, fram till den här sidan av milleniskiftet då sekulärhumanistiska religionskritiken och vad som brukar kallas ”nyateismen” får ny kraft.

Nyateismens internationella genomslag

När David Thurfjell ska förklara kraften och genomslaget för den våg av nyateistisk religionskritik som kommer efter milleniskiftet så tycks han lägga det mesta på skickliga och välformulerade författare och debattörer – Richard Dawkins, Christoffer Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennet och i Sverige Christer Sturmark.

David Thurfjell reflekterar inte med ett ord över vad det blodiga terrordådet mot World Trade Center den 11 september 2001 kan ha betytt. Både vad gäller motivationen hos dessa författare – och för receptionen, att dom blir lästa, att dom ger ord åt en religionskritik som många bär på. Det är märkligt.

I oktober 2002 skrev Fredrik Sjöberg, författare och skribent, följande i en artikel i en debatt om tro och vetande i Svenska Dagbladet:

”Men denna vår finkänslighet har, är jag rädd, en gräns där den förvandlas till feghet. Ateistens tvekan att rycka i de frommas mattfransar, eller oviljan att störa de halvtroende som håller kristendomens bakdörr på glänt som en billig försäkring, är inte en alltigenom hedervärd hållning. Förr eller senare måste konflikten mellan tro och vetande åter tillåtas gå i dagen – som vid randen av den substanslösa önskedröm som, för att tala med Hedenius, inte gärna kan begripas ”utan mycket ingående studier över den del av det teologiska tänkandets väsen, som är humbug”. Alltså: Tron på livet efter detta. Och då ämnet sedan den 11 september i fjol har blivit mer politiskt än det redan var kan det inte helt lämnas till teologerna och fackfilosoferna.

Den som först satte fingret på den ömmaste punkten var när allt kommer omkring en biolog, Richard Dawkins, som fyra dagar efter attentatet mot World Trade Center publicerade en lång, ursinnig artikel i The Guardian, om hur livsfarligt ett samhälle kan bli när politisk fanatism blandas med förvissningen om att livet fortsätter i en eller annan form efter döden. Jag letar fram den i arkivet, läser den igen, och tänker: Det är dags nu. Rädslan att såra bär inte längre än hit.

Bakgrunden till tragedin på Manhattan var naturligtvis politisk. Vreden och hatet växte och växer i totalitära sammanhang som går att förstå och beskriva som politiska maktrelationer. Att söka terrorns yttersta motiv i religionen som sådan eller i motsättningar mellan ont och gott är lönlöst. Det leder ingenstans. Islam har inte mycket med den saken att göra, inte heller kristendomen. Men när det kommer till attentatets konkreta genomförande kan förklaringen sökas i den för både muslimer och kristna gemensamma vidskepelsen att livet inte slutar med döden.

De självmordspiloter som tog med sig tusentals människor i dödens tvärmörker skulle knappast ha gjort detta förutan en djupt inpräntad lögn om att himmelriket belönar sina martyrer. Och ansvaret för denna tro vilar på religionens uttolkare men också på religionerna själva, i det här fallet islam. Primitivt, kan tyckas, men innan vi så mycket som andas om att just muslimer skulle vara farligare än andra, bör vi se oss omkring där vi står. Tron på livet hinsides är mycket utbredd också i Sverige, främst kanske i hemkokta New Age-varianter i vilka man på lediga stunder föreställer sig att återfödas som något vad som helst. Och vi professionella kritiker och intellektuella har tagit för vana att inte bry oss. Möjligen kan vi göra oss omaket att ironisera över astrologins fördummande hokuspokus, men mer än så blir det sällan, och om de abrahamitiska religionernas precis lika disiga dogmer om himmelriket säger vi inte ett ljud.

Samtidigt växer fundamentalismen mitt ibland oss. Också i vårt land finns de ljusskygga sekterna och friskolorna, lågtoleranta monokulturer där man läser Bibeln med ungefär samma distans som jihadkrigarnas organisatörer läser Koranen. Ta några årskullar från en skola som drivs av Livets Ord, stuva in dem i flyktingläger, förnedra dem under en halv mansålder – och se vad som händer. Vem som helst blir inte självmordsbombare, men är man tillräckligt lurad finns förutsättningarna, det insåg redan Platon, som i ”Staten” skrev att tron på livet efter döden måste påtvingas medborgarna, inte för att den är sann, utan för att den gör soldaterna villigare att dö i strid.” (”Vetenskapen underskattar livet och döden”, Svenska Dagbladet, 6.10.2002)

Denna insiktsfulla och nästan profetiska artikel skrevs innan den våg av storsäljande sekulärhumanistisk religionskritik ett par år in på det nya milleniet hade brutit fram. Det är denna nya, energiska, hårda religionskritik med Rikard Dawkins och Christopher Hitchens i spetsen som får beteckningen ”nyateism”. Fredrik Sjöberg fäster uppmärksamheten vid en fråga: tron på ett liv efter döden. Det räcker för att synliggöra ett mycket viktigt religionsproblem. Att den brytpunkt som terrordåden mot World Trade Center (se också blogg Nr 25 som ger en kort historik om den svenska tro och vetandedebatten från 1950 och framåt)  innebär när det gäller medvetenheten om religiösa föreställningars möjliga politiska roll inte berörs med ett ord av David Thurfjell är märkligt.

Vad betyder ”religion”.

Mot slutet av kapitlet blir jag undrande var David Thurfjell vill komma. På s.108 kommer underrubriken ”Hur ”religion” kom att bli ett ord som gäller andra”. Det är alltid bra att lyfta fram hemmablind självgodhet. Men efterhand som jag läser detta avslutande avsnitt i kapitel 3 blir jag alltmer undrande. En viktig del är att han som religionsvetare inte klart och tydligt diskuterar vad han menar med ”religion”. Samtidigt har han uppenbart tydliga uppfattningar om de intervjuades syn på vad religion är. För att åtminstone kunna problematisera och ställa frågor till David Thurfjells text måste jag uppehålla mig en stund vid begreppet ”religion”.

Vad betyder ”religion”? Vad är den breda folkliga innebörden? Vad menar den välutbildade medelklassen? Vad menar religionsvetarna? Vad menar prästerna? Vad menar teologerna? Vad menar David Thurfjell? Vad menar jag?

Här är ett preliminärt försök att utifrån tre kriterier definiera vad jag tror är en ganska bred folklig uppfattning om religion (men lite högtravande och akademiskt formulerat): en religion är en samhälleligt organiserad struktur vars konstituerande grund utgörs av
1) någon form av föreställningar om att det finns en transcendent verklighet – makt, kraft, ordning – som är oberoende av människans medvetande, materien och naturens lagar. Inom kristen tradition tar den sig uttryck som tron på en personlig Gud som hör bön och kan ingripa i människans och världens öde. Undantaget för detta andra kriterie är vissa former av buddhism. Inom tibetansk buddhism är existensen av en transcendent verklighet självklar. Det finns ett helt panteon av gudar och krafter.
2) någon form föreställningar om det personliga livets fortsättning bortom döden.
3) någon form av heliga, auktoritativa texter, framlagda av instiftaren och/eller givna av en högre transcendent makt i form av inspiration (som kan vara mänskligt felbar) eller direkt uppenbarelse eller diktamen (kan per definition inte finnas några fel).

Om man använder dessa tre kriterier för vad man menar med ”en religion” så är man religiös om man i sitt personliga liv bejakar dessa föreställningar. Här är det värt att poängtera att jag inte vill slå fast detta som den ”riktiga” definitionen av ”religion”. Däremot håller jag det för troligt att detta ligger nära en bred folklig förståelse av ”religion” och ”religiös”. (För lite mer komplikationer kring begreppet ”religiös” se blogg Nr 71.)

Här är det läge att citera vad David Thurfjell skriver i de sista meningarna i kapitel 3.

”Det människor spontant tycker och känner inför andras religion får inte nödvändigtvis konsekvenser för hur man ser på sin egen. Begreppet religion, menar af Burén, används i det dagliga samtalet på ett pragmatiskt sätt med flera olika betydelser samtidigt. Detta pragmatiska förhållningssätt möjliggör också för människor att värdesätta och tycka om den plats religion har i deras eget liv, samtidigt som de kan tycka att religion i andra sammanhang är något destruktivt och dåligt. Den spridda uppfattningen att religion är intolerant, med Casanovas ord, kan därför förstås som en ”modern konstruktion med syfte att skilja moderna sekulära europeér från deras ‘religiösa andre’” (s.113).

Historiskt har konstruktionen av ‘den religiösa andre’ varit olika religioners sätt att distansera sig och ta avstånd från de andra osanna, falska religionerna – och inte minst felaktiga, kätterska tolkningar av den egna religionen. Här tycks Casanova mena att den moderna sekulariserade människan, inklusive den grupp som brukara kallas kulturkristna (används inte av Thurfjell hitintills), använder samma sätt men då även inkluderar de flesta uttrycken för den egna kulturkretsens religionsyttringar.

Att det religionskritiska greppet används mot den egna kulturkretsen, även om man både döper sina barn och gifter sig i kyrkan, kan ses som en positiv kulturhistorisk utveckling. Men Thurfjell använder detta för att i stället peka på en inskränkt hemmablindhet. Och inte vilken hemmablindhet som helst, utan just de sekulära religionskritikernas hemmablindhet. David Thurfjell och hans kunniga religionsvetenskapliga kolleger tillhör gissningsvis de ”som ser”, de som avslöjar blindheten och okunnigheten.

I dessa avslutande meningar finns ett intressant tonfall från ovan. David Thurfjell vet som religionsvetare uppenbarligen att religioner inte är intoleranta. Han vet uppenbarligen också att religioner inte är något destruktivt och dåligt. (not. mitt generaliserande sätt att uttrycka mig här om vad David Thurfjell ”vet” är en parafras på hans sätt att generaliserande uttrycka sig om sina respondenterns sätt att konstruera ”den religiöse andre”.)

Här kommer åter behovet av definitioner för att kunna förstå vad respondenterna menar och vad religionsvetarna menar. Här gäller det vad man menar med religion.

Vi kan göra ett tankeexperiment.
Respondenternas religionsuppfattning: En religion är en samhällelig struktur som på ett organiserat sätt bär upp tre föreställningar. 1) Att det finns en gud eller högre makt som kan höra bön och ingripa i världen och våra personliga livsöden. 2) Att det finns ett nytt personligt liv bortom döden och 3) Att den egna traditionens texter är heliga därför att de är givna av den gud man tror på genom inspiration eller direkt diktamen (det senare gäller t.ex. Mormons bok, Koranen och även en del kristnas syn på Bibeln). Man är religiös om man personligen bejakar dessa föreställningar. (Religiös 1 i blogg Nr 71)

Vi kan för enkelhetens skull kalla denna av mig konstruerade folkliga och ovetenskapliga religionsuppfattning för Religion A.

David Thurfjell har inte gjort någon egen tydlig definition av vad han lägger in för betydelse i begreppet ”religion” i bokens tre första kapitel. Då kan det vara läge att försöka hitta någon annan nutida religionsvetenskaplig text som ger en definition. Vi kan då gå till antologin ”Inspiration till religionspsykologin: kultur, hälsa och mening” (Natur & kultur, 2011). Det är en antologi tillägnad Owe Wikström, den svenska religionspsykologins nestor, känd långt utanför den akademiska världen. I en presentation av boken kan man läsa följande definition:

”Med religion menar författarna människors strävan efter att ge tillvaron mening genom att skapa ett samband mellan personer, handlingar och händelser.”

Vi kan för enkelhetens skull kalla denna religionsvetenskapliga religionsuppfattning för Religion B. Här blir det mesta religion!

Eftersom David Thurfjell är oklar med vad han menar med ”religion” så måste man gissa eller leka med olika möjligheter. Det är uppenbart att David Thurfjell menar något annat med ”religion” än vad som ryms i Religion A. Låt oss leka med tanken att han i god kollegial religionsvetenskaplig anda med ”religion” menar ”Religion B”. Det är varken orimligt eller elakt.

Nu kan vi återgå till citatet från avslutningen av kapitel 3. Vi kan leka med tanken att intervjupersonerna när de pratar om religion menar ”Religion A”. Om man inte betraktar sig själv som religiös utifrån denna religions­uppfatt­ning så följer förstås att man inte betraktar det som en religös handling att tända ett ljus i en ljusbärare, att döpa sitt barn, att gifta sig i kyrkan.

Om man med religion menar ”Religion B”, som David Thurfjell ungefär tycks mena, är det förstås självklart en religiös handling att tända ett ljus i en ljusbärare, att döpa sitt barn, att gifta sig i kyrkan.

Vem och vilka i detta man bör betrakta som inkonsekventa, dubbelseende, blinda, hycklande och självgoda kan man ju fundera över.

Jag menar inte att problematiken kring etiketterna ”religion” och ”religiös” är uttömda med detta. Jag tar upp detta för att visa på en enligt min mening uppenbar och viktig problematik som David Thurfjell inte berör. Detta är tyvärr en rejäl plump i ett mycket intressant och matnyttigt kapitel om den sekulära religionskritikens idéhistoria.

Bloggar apropå ”Det gudlösa folket” (2015) av David Thurfjell.
Nr 71. Vad betyder religiös? Kommentarer till första kapitlet i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. Sidotext till David Thurfjells ”Det gudlösa folket” 
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. Kommentarer till kapitel 2 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell. 
Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell. (denna blogg)

Media. ”Det gudlösa folket” har fått mycket medial uppmärksamhet. Stort uppslag i Dagens Nyheter (26 maj), intervju i Människor och tro i SR P1  tillsammans med forskarkollegan Ann Af Burén (28 april),  recension i Svenska Dagbladet (9  juni),  i Uppsala Nya Tidning (25 maj), Smålandsposten (23 juni), Kristianstadsbladet (18 juni) och Sydsvenskan (7 juli).  Aftonbladet hade en stort uppslagen och mycket uppskattande artikel under rubriken ”Gud bevare oss för religionen” den 18 juni. I början på juni skapades Facebooksidan ”Det gudlösa folket”  för att följa upp mediabevakning och reaktioner på boken. DS.

PS2. Texten är något redigerad den 28.6.2015 DS.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, ateismfilosofi, Humanisterna och religion, religionsfilosofi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

  1. Rebella undrar skriver:

    Idag är religion oftast synonymt med trosuppfattningar. Men tänk om religion istället skulle definieras utifrån handlingar. Utifrån ritual. Isåf är det religion att kliva eller inte kliva på plattfogar, exv.

    Religion kanske är ungefär som musikalitet, sade Willy Pfändtner.

    • Rebella, jag tycker att du banaliserar frågan om ”religion”. Om Willy Pfändtner skulle nöja sig med ”religion är ungefär som musikalitet” så tycker jag att även han, hur mycket doktorerad religionsvetare han än är, bidrar till en banalisering av problematiken. Värt att notera är att kyrkan redan på medeltiden mycket aktivt bekämpade olika former av ”folktro” och ”magiskt tänkande” (inte kliva på plattfogar, tvi, tvi när en svart katt gått över gatan framför dig, att det betyder otur att gå under en stege etc.etc). Och om jag inte har fel för mig så har samma sak gällt Svenska kyrkan och frikyrkorna fram till nutiden. Om man vill göra det lätt för sig så förklarar man detta med att varje religion gör vad den kan för att bekämpa och helst radera ut konkurrerande ”religioner”.

      • Rebella undrar skriver:

        Det tycker jag inte alls att jag gör. Det kanske är de som insisterar på att religion = trosuppfattningar som banaliserar? Ja bekämpandet av skrock bör rimligen handla om felaktiga trosuppfattningar, som kliver in på det område som religionen vill definiera. Jag ser inte varför det är att göra det lätt för sig.

        Pfändtners utsaga var förvisso inte avsedd som definition. Däremot är det förstås en begreppslig fundering. Jag medger att analogin med musikalitet för egen del inte känns helt pricksäker.

        Definitionen i den andra boken du nämner är så vag att den är intetsägande. NE:s artikel inleds med att begreppet inte gått att definiera… sen kan man hålla sig med en definition vid ett visst tillfälle för vissa syften, förstås. Vilket en akademiker kanske bör göra.

  2. Rebella undrar skriver:

    …så vad tyckte du om boken, när du läst hela?

    • Rebella undrar skriver:

      Man måste förvisso inte svara på alla frågor man får på sin blogg. Men eftersom du sagt att du ibland skjuter upp att svara och sen glömmer bort, tänkte jag ”pinga” frågan ovan. Läste du ut boken och vad tyckte du?

      Kan etiketten postkristen möjligen passa herrn? Inte exakt som han beskriver det med ”ber kanske till och med någon gång men kallar sig inte för kristen”, men du har andra band till det kristna bandet och – törs jag påstå – kristen andlighet.

      • Hej Rebella! Det är bra att du är ihärdig. Din fråga är både berättigad och högst logisk efter att jag skrivit så mycket om David Thurfjells bok. Jag tänkte jag skulle skrivit en avslutande blogg och summerat mina intryck när jag läst ut boken. Men den blev inte skriven när det fortfarande levde och pulserade, för mycket annat kom emellan. Och jag har inte kommit tillbaka till ”skrivläget”.

        Något övergripande kan jag dock säga. Jag tycker att boken varit stimulerande och värdefull för mig. Kapitel 4 om esoterismen var intressant – och det var nära att det blivit en blogg kring det också. En hel del kände jag till tidigare. Genom tidningen Sökaren och små tentakler ut i den tidiga New Agerörelsen på 1970-talet och genom bekantskapen med teosofin och Madam Blavatsky redan som 15-åring. Det var egentligen en deckarförfattare som satte mig på spåret. Jag tror han hette Dennis Wheatley – hjälten agerade i stor utsträckning på astralplanet med sin astralkropp. Han var teosof. Men såväl i detta kapitel som i övriga har jag fått en hel del nya pusselbitar till det idéhistoriska. Det är väldigt värdefullt.

        Det som kanske är viktigast att säga är att kritiken i mina bloggar står sig även efter att ha läst hela boken. Så jag vet fortfarande inte vad David Thurfjell egentligen menar med ”religion”, ”att vara religiös” och ”att vara en fullt sekulariserad människa”. Och det är en klar brist!

        Det enda är behandlingen av terrorattentaten mot World Trade Center som jag saknar å det grövsta i Kapitel 3 diskuteras senare. Men jag håller fast vid att det är mycket konstigt att detta inte diskuteras just i samband med att han försöker förstå den sista vågen av sekulär religionskritik och den internationella framgången hos författare som Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris.

        Vad gäller din fråga om vilken etikett ‘som passar herrn’ så är det inte odelat enkelt. Jag gjorde nyligen en kort summering av min livsväg visavi det kristna: traditionellt kristen, traditionellt icke-kristen, icke-traditionellt kristen, icke-traditionellt icke-kristen. Visst kan man säga att jag är ”postkristen” men det tycks å andra sidan närmast motsvara fas 2 i mina olika hållningar till kristendomen. Och om fas 3 skulle motsvara postpost-kristen så borde jag numera vara postpostpost-kristen. Men om man inte ger något ”post”-epitet till fas 3 då jag trots min gudlöshet betecknade mig som kristen ‘vad än påvar, präster och pastorer kunde tänkas tycka om saken’ så kan man nöja sig med två ”post”, alltså postpostkristen. Med tanke på att jag varit anställd i Posten i hela mitt yrkesliv så blir det ändå lite väl ”postigt”. Oavsett etiketterna så är det en faktum att jag har ett starkt och engagerat förhållande till kristen tradition. Det är både bejakande och kritiskt.

        Vad säger du Rebella? Vad vill du sätta för etikett på mitt förhållande till kristendomen och våra mest angelägna livsfrågor?

  3. Rebella undrar skriver:

    Jag tycker egentligen inte att Thurfjells underlåtelse att definiera vad han menar med religion i sammanhanget spelar så stor roll, även om det varit snyggare ifall han använt ett par sidor till att resonera om saken. Religion ÄR ruggigt svårt att definiera och när syftet är att undersöka om svenskar är så sekulariserade som vi hävdar, kan det ju vara praktiskt att ta till alla definitioner man kan tänka sig – inklusive att man ger barnen bibliska namn vilket jag tycker är det allra tunnaste exempel han ger. Det handlar ju om tradition och inget annat. Fast – vad är tradition? Hur stor del av religionen är just tradition? Någon definierade religion som en ”tolkningstradition”, och där passar resonemangen om att ”vara god i grupp” på rockkonserter och att Kay Pollacks ”religionskritik” i filmen ”Så som i himmelen” faktiskt i hög grad bygger på den kristna traditionen.

    Men för dig, som har denna tydliga skillnad mellan religionens metafysiskt och törs jag kalla det mer allmänmänskliga innehåll och håller den så väsentlig, förstår jag att det blir frustrerande.

    Mycket post- blev det 😛 Din etikett bör du nog välja dig själv! Du passar inte alls in i Thurfjells förenklade och klatschiga beskrivning av den postkristne, som använder sig av en viss mängd kristet ceremoniel på ett ganska oreflekterat sätt samtidigt som hen ser sig som absolut inte religiös. Men som icke troende och samtidigt djupt förankrad i ditt kristna arv tänker jag att det ändå finns beröringspunkter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s