I fredags fick jag David Thurfjells ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (Molin & Sorgenfrei, 2015) i brevlådan. Först igår, måndag blev det utrymme att börja läsa. Boken har fått stor medial uppmärksamhet. Det har förstås bidragit till att göra mig rejält nyfiken och intresserad. Stort uppslag i Dagens Nyheter, intervju i Människor och tro i SR P1 tillsammans med forskarkollegan Ann Af Burén, recension i Svenska Dagbladet och flera andra tidningar. För någon vecka sedan skapades Facebooksidan ”Det gudlösa folket” för att följa upp mediabevakning och reaktioner på boken.
Boken ger sig i kast med en grundproblematik som jag har levt med sedan jag i tonåren bröt upp från den kristna tros- och berättelsevärld jag växte upp i och som jag på olika sätt har skrivit om de senaste tjugo åren. Vad är mitt förhållande till ord som religiositet, religion, mitt kristna arv av begrepp och berättelser och inte minst mera övergripande, till kristen tradition? När jag reflekterar och reagerar på Thurfjells analyser och resonemang – eller frånvaron av resonemang – så gör jag naturligtvis detta mot denna personliga bakgrund. Eftersom första kapitlet är en introduktion till forskningspojektets frågor och metod så tycker jag det är en poäng att direkt ta upp de kritiska tankar som väcks av detta kapitel, med risk för att på olika sätt ta miste. Men jag har inget emot att efterhand bli varse att jag tagit miste. Snarare så tror jag att jag skulle bli lättad och glad.
PS1. (17.6.2015). Jag har lagt till alternativa rubriker på de två sista formerna av religiositet i min lilla provisoriska kategoriuppdelning. Och även kommenterat detta och lagt till ett OBS!. Ett kommentarsutbyte gjorde mig medveten om att det är en viktig poäng med alternativa rubriker. DS.
PS2 (28.6.2015). Om Richard Dawkins och einsteinsk religiositet. Se nedan! DS.
–
David Thurfjell skriver bra och det är värdefullt att han är tydlig med sina personliga utgångspunkter. Forskningsprojektet går ut på att undersöka förhållandet till religion och religiostet hos den stora välutbildade gruppen moderna medelklassvenskar som han själv tillhör. Första kapitlet är dels en juridisk expose om religionsfrihetens utveckling från konventikelplakatets avskaffande 1858 till den fulla rätten att träda ut ur Svenska kyrkan 1951 till Svenska kyrkans skiljande från staten 2000. Det är också en introduktion till forskningsprojektets grundfrågor och metoden med bland annat 100 djupintervjuer och enkäter.
Den juridiska exposén är viktig för att ge en bakgrund. Det är också intressant med genomgången av tidigare forskning och en spännande överraskning att få en bild av hur pass mycket svenskarna skiljer sig mot andra nationer när det gäller synen på betydelsen av materiella värden.
Men detta första kapitel väcker också många frågor. Det är frustrerande oklart vad David Thurfjell menar med religiositet. Samma oklarhet gäller vad han menar med en fullt sekulariserad människa. Och det gör att mycket blir oklart och hängande i luften trots vällovliga ambitioner Jag tycker inte det borde vara ett problem att explicit försöka skilja på ett antal olika innebörder i ”religiositet” och sedan använda dessa kategorier i såväl intervjuer som i enkäterna (eller bara i enkäterna). I en enkät är det då en tydlig poäng att folk själva får avgöra i vilken kategori de själva upplever som mest adekvat. Sedan kan man som forskare diskutera och problematisera dessa självskattningar.
För att enkelt illustrera problematiken så har jag lite snabbt snickrat ihop sex former av religiositet. I första kapitlet kan man ana att alla kategorierna finnas med men utan att David Thurfjell tydligt håller isär. Och då blir mycket väldigt oklart.
Religiös 1: Tror på Gud eller någon annan övernaturlig makt som kan gripa in i människans och världens öde och som man kan vända sig till i bön i hopp om stöd och hjälp – och som har dikterat eller inspirerade auktoritativa texter. Man tror också på att det personliga livet fortsätter på något sätt efter döden.
Religiös 2: Tror på Gud eller någon annan övernaturlig makt som skapat kosmos, livet och som fortsätter att upprätthålla livet – men som inte kan gripa in i världen eller människans enskilda öde. Tror på någon form av övernaturlig livskraft. Tror inte att det finns någon personlig fortsättning efter döden.
Religiös 3: Tror inte på Gud eller någon annan övernaturlig makt. Men som tycker det är värdefullt med kyrkorum eller andra andaktsrum för att uttrycka sin respekt och förundran över såväl tidigare generationers livskamp som livets gåta. Man kan i ljusa eller mörka stunder formulera ett tack eller en bön trots att man inte tror på något ”öra”. Man kan tända ett ljus i en ljusbärare som ett sätt att stanna upp, begrunda livets allvar och hedra någon viktig människa som dött.
Religiös 4: Tror inte på Gud eller någon annan övernaturlig makt men tycker om den ram som kyrkobyggnad (moske, synagoga, buddhistiskt tempel) och nedärvd tradition ger åt barnvälkomnande, konfirmation, vigsel och begravning – och vissa traditionella högtider som jul, lucia, ramadan, försoningsdagen etc etc. Man döper sin barn för att det är en vacker traditionell rit, inte för att barnet ska inlemmas i kyrkans gemenskap.
Religiös 5 alternativt Humanistisk ateism 1: Utifrån ett helt gudlöst och inomvärldsligt perspektiv känner man stor förundran och respekt för den oerhörda komplexiteten i kosmos, livet och inte minst visavi vårt mänskliga medvetande med förmågan till kunskap och självreflektion. Man är fascinerad av mänsklighetens oerhörda kunskapsresa och ofta berörd av hur människan har brottats med människovarandets gåta sedan historiens gryning. Det gäller allt från grottmålningar, pyramider, schamanism, heliga texter, religionsbildningar, mystik till såväl mäktiga byggnader i form av kyrkor och moskéer som enkla kapell och tempel. (Se också PS2 om ”einsteinsk religiositet” och Richard Dawkins.)
Religiös 6 alternativt Humanistisk ateism 2: Tror från ett helt inomvärldsligt sekulärt perspektiv på två motstridiga krafter i vår inre värld. En som styrs av rädsla för smärta, ensamhet, obehag och att vår livstolkning ska rasa samman. Och en motsatt kraft som hela tiden strävar efter att förstå bättre, såväl våra inre värld med dess komplicerade känslor som hur livet och tillvaron är beskaffad. Man menar att detta kraftfält är helt beroende av en biologiskt fungerande hjärna och följaktligen upphör när hjärnan lägger av. Man är också medveten om människans dubbelhet; att vi rymmer såväl möjligheten till destruktivitet, hat, besinningslöst våld som möjligheten till medkänsla, samarbete, förundran, förnuft. Man vill efter bästa förmåga försöka utveckla de positiva sidorna och hålla de negativa möjligheterna i schack. Man känner förundran och respekt för den oerhörda komplexiteten i kosmos, livet och inte minst visavi vårt mänskliga medvetande med förmågan till kunskap och självreflektion. Man vill efter bästa förmåga bidra till en dräglig framtid för mänskligheten och jordens livsmiljö för kommande generationer och långt bortom den egna personliga döden.
I en enkät med dessa alternativ skulle jag själv kryssa i alternativen 3, 5 och 6.
När man kryssar i sina alternativ så kan man också ringa in vilken rubrik man föredrar. I mitt fall blir det i så fall Humanistisk ateism 1 och 2 i stället för Religiös 5 och 6.
De som väljer ett eller båda av dessa alternativ kan också läsas som exempel på vad jag betraktar som ”helt sekulariserade människor”. Vad David Thurfjell lägger in i ”helt sekulariserade” ser jag fram emot att få veta mer om i den fortsatta läsningen av ”Det gudlösa folket”.
OBS! Jag uppmuntrar läsarna av bloggen att i kommentarsfältet berätta vilken/vilka kategorier (och under vilken rubrik) som bäst stämmer in på den egna livstolkningen och livshållningen.
—-
Det är också viktigt att på ett tydligt sätt hålla isär den breda folkliga tolkningen av innebörden i ”att vara religiös” som sannolikt i stor utsträckning täcks av 1) och 2) ovan från olika sofistikerade filosofiska och religionsvetenskapliga betydelser i att ”vara religiös”. En tydlig kategoriindelning t.ex. enligt förslaget ovan skulle vara ett stöd för detta. Om man är än öppnare så skulle man kanske undvika att använda det för många laddade ordet ”religiös” och i stället kalla det för livstolkning 1, 2, 3 …. Sedan kan man i sina forskaranalyser använda resultaten för att diskutera visavi olika religionsvetenskapliga sätt att försöka ringa in olika innebörder i begreppet religiös. Om folk svarar att dom inte är religiösa och i detta menar ”religiös” utifrån kategorierna 1) och 2) ovan så blir det dålig vetenskap om man som religionsvetare sedan utifrån kategorierna 3 och 4 (eller 3 till 6) hävdar att folk är mer religiösa än dom tror. Men jag hoppas att det inte är så illa.
Ytterligare en viktig fråga är vad David Thurfjell menar med att vara fullt sekulariserad. När han skriver att vi inte är så sekulariserade som vi tror så måste han ju ha en tydlig bild. Men den framgår inte explicit i första kapitlet. Och han sätter det i motsats till lite ungefärligt att vi är ”mer religiösa än vi tror”. Jag har svårt för att tro att det är så illa att han lite ungefärligt menar att en helt sekulariserad människa är en som inte bryr sig om våra grundläggande existentiella livsfrågor och som aldrig förundras över kosmos och livets gåta. Men varför får man inte veta? För att David Thurfjells analys ska få djup måste det från mitt perspektiv framgå klart vad han menar med en ”helt sekulariserad människa”. Jag räknar med att det kommer. Men det borde framgått tydligt redan i första kapitlet.
För min del är det fullkomligt självklart att människan fortsätter att brottas med frågorna om rätt och fel, meningen, döden, sitt samvete, frågan om mitt ansvar för såväl viktiga relationer som jordens framtid även sedan hon slutat tro på några övernaturliga makter och ett liv efter döden. Kanske snarare med större angelägenhet och skärpa när hon inte kan ty sig till heliga texter och övernaturliga auktoriteter. Det vill säga när hon inte längre är religiös i betydelserna 1) och 2) i mina provisoviska kategorierna ovan.
I detta första kapitel av David Thurfjell ”Det gudlösa folket” så berörs detta inte överhuvudtaget. Jag tycker det är märkligt. En fråga eller en problematiserande diskussionspunkt borde rimligen vara hur den moderna gudlösa människan hanterar denna belägenhet. Och då inte minst hur hon söker stimulans och stöd för fördjupad reflektion kring detta som sammanfattande kan kallas ”livets allvar”.
Jag läser vidare med nyfikenhet och intresse!
PS. Som en liten problematiserande sidotext har jag lagt ut ytterligare en blogg med en kort, mer än femton år gammal text, som med hjälp av begreppet ”existentiell religiositet” försöker synliggöra en sekulär, gudlös livshållning. Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. Sidotext till David Thurfjells ”Det gudlösa folket”. DS.
PS 2. (28.6.2015) Religiös 5 alternativt Humanistisk ateism 1 är vad som också brukar kallas ”einsteinsk religiositet”. I första kapitlet av ”Illusionen om Gud” skriver Richard Dawkins att han själv är religiös i denna einsteinska mening. Men han skriver också att han tycker det är ett missvisande sätt att använda ordet religiös. Han gör tydligt att när han aktivt tar strid mot religiositet och religion så gäller det vad jag ovan kallat Religiös 1. Jag tror att både Einstein och Dawkins skulle godkänt Religiös 6 alternativt Humanistisk ateism 2 som en form av einsteinsk religiositet. DS.
- –
- Bloggar apropå ”Det gudlösa folket” (2015) av David Thurfjell.
- Nr 71. Vad betyder religiös? Kommentarer till första kapitlet i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell. (denna blogg)
- Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. Sidotext till David Thurfjells ”Det gudlösa folket”
- Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. Kommentarer till kapitel 2 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.
- Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.
–
Media. ”Det gudlösa folket” har fått mycket medial uppmärksamhet. Stort uppslag i Dagens Nyheter (26 maj), intervju i Människor och tro i SR P1 tillsammans med forskarkollegan Ann Af Burén (28 april), recension i Svenska Dagbladet (9 juni), i Uppsala Nya Tidning (25 maj), Smålandsposten (23 juni) och Kristianstadsbladet (18 juni). Aftonbladet hade en stort uppslagen och mycket uppskattande artikel under rubriken ”Gud bevare oss för religionen” den 18 juni. I början på juni skapades Facebooksidan ”Det gudlösa folket” för att följa upp mediabevakning och reaktioner på boken.
Gustafs videoblogg 
Imponerande analys av begreppet ”religiös”, CGO. Själv hamnar jag i kategori 6. Jag saknar nog en kategori 7, där man utan att fundera så mycket, rätt och slätt är ateist.
Tack för uppskattningen. Kul att du för egen del väljer kategori 6. Apropå din önskan om en kategori 7 med en renodlad ateism så finns det ett par synpunkter. En är att ”Religiös 6” mycket väl, eller kanske snarast borde, ha en alternativ rubrik. Då får den som svarar också välja vilken rubrik man föredrar. Den skulle t.ex. kunna ha rubriken ”Humanistisk ateism” och ses som ett exempel på vad David Thurfjell kallar en ”helt sekulariserad människa”. Om man fortsätter på det spåret kan man för kategori 5 ha alternativrubriken ”Humanistisk ateism 1” och då får kategori 6 alternativrubriken ”Humanistisk ateism 2”. Båda dessa kategorier kan då betraktas som exempel på ”helt sekulariserade människor”. Det här börjar ju blir riktigt spännande. Jag börjar nästan bli sugen på att gå ut och intervjua folk på gatorna i Kalmar. Efter lite inledande prat får dom som vill fylla i en liten enkät.
När det gäller en ateistisk grundsyn så är det viktigt att komma ihåg att den, precis som många religiösa hållningar, också kan vara förenlig med en cynisk, manipulativ, maktmanipulerande, hänsynslös livshållning som skiter i framtiden bortom det egna livet. Det är närbesläktat med religiösa som skiter i framtiden för att jordelivet bara är en kort förberedelse för den himmelska framtiden.
Kul om du gör egna intervjuer!
Ser verkligen kristna Gud som ”övernaturlig” och vad menas egentligen med det ordet? Är det liktydigt med ”det ovetbara”, där vetandet handlar om de fenomen vi med våra sinnen kan erfara och med förnuftets hjälp via språket kan bearbeta till vad vi kallar vetenskaplig kunskap och det ovetbara ligger bortom det, något som är föremål för tro. Menar inte kristna att Gud finns i världen osynlig, d.v.s. för våra sinnen och vårt förnuft onåbar, något bortom sinnen och förnuft som man bara ”oförnuftig” kan tro? Talar inte kristna om Kristus närvaro i världen men en värld som inte enkom begränsas till den vetbara världen? Måste man inte räkna med vetandets begränsning? Vetenskapen kan ju knappast besvara frågan om gott och ont, inte ens om vad skönhet är, eller?
Det är väldigt svårt med orden. Jag kan förstå att man kan ifrågasätta etiketten ”övernaturlig” när det gäller den Gud man tror på. Men att primärt använda begreppet ”Gud” för att fånga det som vi inte säkert kan veta tror jag de flesta såväl aktiva kristna som de flesta religionsvetare skulle protestera mot. Hur ska man enkelt karakterisera ”den Gud som älskar oss, som förlåter och upprättar en botfärdig syndare, som hör bön och kan handla i såväl våra personliga liv som i världshistorien”? För de människor där detta är levande så tror jag att de tveklöst uppfattar detta som en makt eller kraft som är oberoende av människans medvetande och materien. Jag tycker ”övernaturlig” är en relevant benämning. ”Bortomvärldslig” är en annan, men lite otydligare. Jag tror inte själv att det finns en sådan makt eller kraft.
Alternativen 3,4,5 och 6 skulle kunna passa in på mig. Kanske inte i sin helhet, men vissa bitar i alla fall. Jag ser inte Gud som något ”övernaturligt” (har också svårt att förstå det ordet!) väsen utan som K G Hammar har uttryckt det, som en metafor för en erfarenhet. För honom var det erfarenheten av att känna sig ”buren” och jag har känt detta också, t.ex. har jag alltid berörts av Carl Milles skulptur ”människan i Guds hand”, av psalmen ”Gud i dina händer” och av psaltarpsalmen ”Herren är min herde”. Möjligen är det något kroppsminne från barndomen av att bli buren och skyddad av föräldrarna som väcks till liv av poetiska och andra konstnärliga tolkningar som dessa. Jag menar också att ”vetandet” har sin begränsning, att det finns något ”mysteriöst” eller ovetbart i tillvaron och att det är detta som främjar kreativiteten, vad den än tar sig uttryck i, religion eller andra konstnärliga yttringar. Som Karen Armstrong och många fler har påpekat, är det när man börjar blanda samman ”mythos” och ”logos” (tolka bokstavligt) som problem uppstår.
Jag antar att med begreppet ”religiös” här menas enl. kat. 1 och 2? Annars kallar sig t.ex. Karen Armstrong ”en djupt religiös människa”, fast hon nog inte skulle hålla med om dem! Hon menar att humanismen också är en religion, fast betydligt mer krävande. Man kan ju också vara religiös på Einsteins vis, ja, det är inte lätt med definitioner!
Jag är också inne på Armstrongs synsätt, d.v.s. inte blanda ihop ”mythos” med ”logos”.
Hej Maj-Lis, intressant med ditt val av kategorier. Vi är helt klart närbesläktade själar. Apropå detta med KG Hammar och erfarenheten så tänker jag på några rader av Bengt Nerman som blev så viktiga för mig hösten 1990: ”Ibland säger jag att jag vet vad det är att vila i Guds hand, och jag menar det. Och jag lägger till, vilket också är sant: men jag tror inte på Gud.” Han fångade på ett förlösande sätt min egen dubbelhet visavi det religiösa språket.
För redaktörerna av ”Befrielsen. Stora boken om kristen tro” (1993) var detta citat så spännande och kontroversiellt att man inte tog med andra delen när man citerade Bengt Nerman. Det räcker med en 7-årings språkförmåga för att se att det blir något helt annat om man bara återger ”Ibland säger jag att jag vet vad det är att vila i Guds hand, och jag menar det”.
Ett nästan tioårigt arbete under 1980-talet i ett antal olika bekännelsekommittéer med såväl ett antal framstående författare från den sekulära kulturen, Bengt Nerman var med i en, som den främsta teologiska kompetensen i Sverige kom inte längre i bearbetningen och förståelsen av det religiösa språkets dubbelhet. Det allra mesta talar för att det var på den teologiska sidan det brast.
Jag hade för ett par år sedan ett tankeutbyte här på bloggen om Gud visavi Tillvaron. En av mina retoriska nyckelfraser gäller vår möjlighet att att uppleva ”hemhörighet i tillvaron”. Tillvaron är allt som finns, såväl stjärnor och jordgubbar som all kunskap, alla drömmar och fantasier, alla böcker, historiens alla händelser, filmer och ikoner och inte minst alla våra tankar och fantasier om framtiden. Vi är nedsänkta i Tillvaron och bara ytterligt fläckvis medvetna om hur vi är formade av den. Man kan både ”be” och säga ”tack” till Tillvaron men då i full medvetenhet om att det inte finns något ”öra”, att det inte är en utanförstående makt som kan ingripa i våra livsöden. När man jämför Gud och Tillvaron på detta sätt så hjälper det till att synliggöra vissa saker. Ändå täcker det inte fullt ut detta med Logos och Mythos. Det är nästan så att jag lutar åt att både ”Gud” och ”Tillvaron” är logosbegrepp.
En kristendom som nöjer sig med att utföra de grundläggande riterna och berätta bibliska berättelser utan tolkning (om man nu kan tänka sig det) skulle vara en kristendom grundad i mythos. På¨det teologiska planet skulle man nog kalla detta ”narrativ teologi”. På logosplanet skulle då de personliga företrädarna, t.ex. prästerna, kunna säga ”jag tror på Gud” eller ”jag tror inte på Gud” utan att det skulle bli mer laddning än en vänlig och engagerad diskussion runt kaffefikan på jobbet. Och till den avspända mythoshållningen är det, såvitt jag förstår, mycket långt! Präster som är mythosföreträdare och öppet visar sitt indifferenta eller lättsinniga förhållande till logosfrågan brukar få det hett om öronen och blir gärna anmälda till domkapitlet för brott mot prästlöftena.
Hej Gustaf! Ja, vi är nog själsfränder, men ibland känns det ändå som det finns något ”missförstånd” också mellan oss, men det är väl för att jag har lite svårt att förklara vad jag menar och inte alltid förstår dig heller!
KG Hammar hade också erfarenheten av att vara älskad av något ”bortom” läste jag nyligen. ”Hemhörighet i tillvaron” är ett bra uttryck! KG Hammar har också sagt att den som inte vill använda ordet ”Gud” kan säga ”Livet” eller ”Existensen” istället.
Och Bengt Nermans ord känner jag väl till liksom också Göran Tunströms ”Gud finns inte, men jag tror på honom” som till synes säger motsatsen, men man kan aldrig veta med paradoxer!
Jag har nu beställt både Thurfjell och Sturmark genom biblioteket, jag måste näml. ransonera mina bokinköp för att mina bokhyllor bågnar! Jag får visserligen vänta ett tag på dem då det är kö och det är en nackdel förstås. Under tiden läser jag böcker som jag har, bl.a. Göran Häggs ”Gud i Sverige”, 2010 och ”Religion i Sverige”, red. Svanberg/Westerlund , 2008.
I den senare boken ges en definition av religion som ”ett system av trosföreställningar och bruk med hjälp av vilka en grupp människor kämpar med det mänskliga livets yttersta problem”. Men där tas också upp att människor idag själva väljer sina trosföreställningar och gärna blandar från olika håll, därför förlorar institutionerna i betydelse. En viss ökning av det religiösa engagemanget hade dock kunnat konstateras i en vetenskaplig studie under 2002. Det har säkert hänt en del sedan dess och nya studier har väl gjorts?
Ska bli spännande att läsa Thurfjells bok och roligt också med Fb-sidan!