Nr 70. Vad är en religiös erfarenhet? Förslag till ett forskningsprojekt apropå Teologiska rummet 12 april 2015

Två gånger om året ersätts Filosofiska rummet av Teologiska rummet i Sveriges Radio P1, alltid med Peter Sandberg som programledare. Det blir då vanligtvis ett sjok med fyra program innan Filosofiska rummet återkommer där Peter Sandberg och Lars Mogensen alternerar som programledare. Det andra programmet i årets första svit av Teologiska rummet sändes den 12 april (repris fredagen den 17 april kl 21). Det har rubriken ”Vad är en religiös erfarenhet?”. Medverkande är Ulf Jonsson, religionsfilosof och katolsk jesuitpater, Karin Johannesson, religionsfilosof och präst och Hans Liljenström, professor i biofysik. Det är detta program om religiösa erfarenheter som föranleder denna blogg.

Hans Liljeström var den som i någon liten mån upprätthöll en öppning mot att denna typ av erfarenheter inte nödvändigtvis måste tolkas utifrån en religiös tolkningsram. Man skulle också önskat att programledaren Peter Sandberg hade frågat Ulf Jonsson vad det var var för skillnad på den förundran som han tveklöst betecknade som religiös och den förundran som Åsa Wikforss och Christer Sturmark självklart tolkade i en sekulär, icke-religiös referensram i teologiska rummet veckan innan med rubriken ”Vad är sekulär humanism?”.  En sådan problematiserande fråga skulle lyft programmet ett snäpp. Nu blev det tyvärr platt utan de problematiseringar och öppningar som jag tycker behövs på detta spännande område.

Det är svårt att uttrycka kärnan i min kritik och mina vaga frustrationer. Ett sätt att formulera problemet är att jag skulle önskat att programmet i stället hade handlat om vad som skulle kunna kallas ”transformerande djupupplevelser” eller ”transformerande existens­erfarenhe­ter” eller ”formerande djupupplevelser”. Eller ännu enklare: att det skulle handlat om erfarenheter som bidragit till ökat engagemang och delaktighet världens väl och ve.  Eller som en fråga: ”Finns det några gemensamma nämnare i upplevelser/erfarenheter/insikter som har förändrat en människas liv på ett positivt sätt?”. Och en följdfråga: ”Finns det någon viktig skillnad mellan denna typ av upplevelser när dom tolkas utifrån en religiös respektive sekulära referensram av den person som haft dom?”.

Programmet har fortsatt att skvalpa i bakhuvudet sedan jag först lyssnade på det via internet i måndags. Jag har lyssnat igenom det ytterligare två gånger. I går väckte det idéer om ett forskningsprojekt. Det är ett lite annorlunda sätt att formulera det jag saknar.

Bakgrunden är egna starka erfarenheter som på avgörande sätt har format mitt liv – och som gjort att jag under hela mitt vuxenliv med stort engagemang och envishet har ägnat mig åt att tänka och skriva kring livsåskådningsfrågor och livsformande djuperfarenheter från ett sekulärt, gudlöst, perspektiv. (Något av detta är antytt i blogg Nr 68. Gudlös kallelse…. ). De senaste åren har jag allt oftare använt formuleringen ”från ett ateistiskt grundparadigm” för att beskriva min position. Min självklara utgångspunkt är att det måste finns många människor med närbesläktade erfarenheter, mer eller mindre starka, som lagt grunden för viktiga engagemang och livsval. Allt från lärare, sjuksköterskor, läkare, miljöaktivister, människorättsaktivister, politiskt engagemang, författare och konstnärsskap i olika former, biståndsarbete etc etc. Trots att vi lever i en av de mest sekulära kulturerna i världen så är dessa erfarenheter och livsberättelser fortfarande osynliga på den offentliga scenen. Sannolikt beror det på de är odokumenterade och därmed i någon mening osynliga, obekräftade och utanför språket och de gemensamma berättelserna. Men det kan förstås finnas doktorsavhandlingar och rapporter undangömda som jag inte känner till och som inte nått ut i den breda offentliga diskussionen.

Jag har bilden, kanske helt felaktig, av att man inom religionspsykologin och religionsfilosofin, som är de akademiska discipliner som främst sysslar med detta erfarenhetsområde bara är intresserade när erfarenheterna på något sätt kan tolkas som stöd för existensen av en Gud eller en självständig transcendent verklighet. Det kan vara så att den typ av forskning jag ser för mig bara kan bedrivas helt fristående från de teologiska fakulteterna där religionspsykologi och religionsfilosofi hör hemma.

Nu till det tilltänkta forskningprojektet.

Projektet ska dokumentera upplevelser/erfarenheter som har påverkat det egna livet mot något form av större engagemang och ansvar för människor, livet, miljön, samhället, världen, jordens överlevnad – men där personen ifråga inte har tolkat sina  ‘formerande erfarenheter/insikter’ i en religiös referensram.

Undersökningen skulle preliminärt kunna bestå av tre delar.

1) Studier av självbiografier.
En är Arthur Koestlers ”Pil i det blå” där han berättar om vad jag skulle kalla en ”transformerande existens­erfarenhe­t” och som blir grunden för hans författarskap och breda engagemang. En annan jag tänker på är en kvinna, aktiv i Vetenskap och Folkbildning, och den speciella upplevelse hon hade i Istanbul och som hon berättade i en intervju av Johan Signert i en podcast (tyvärr försvunnen från internet). I en annonsering, (se punkt 2), skulle man också kunna be om tips på självbiografier med denna typ av biografiska berättelser.

2) Annonsering.
Annonsera brett efter personliga berättelser om ”tranformerande existens­erfarenhe­ter” eller ”formerande djuperfarenheter” – eller ännu enklare uttryckt: viktiga erfarenheter som bidragit till att forma ens liv – och som man inte tolkat religiöst, dvs att man inte har använt några övernaturliga förklaringar för att hantera erfarenheten. Beroende på hur många svar man får in kan man tänka sig två möjligheter för dokumentation. (a) Alla besvarar frågorna i ett intervjuformulär plus att (b) alla intervjuas. Om det blir mer än 20 svar får man välja ut vilka som ska intervjuas personligt utöver det ifyllda intervjuformuläret.

3) Offentliga personer.
Ta kontakt med ett antal personer som utmärkt sig på den offentliga scenen genom ett starkt ideellt engagemang – och som inte har gjort sig kända utifrån en religiös identitet. Min grundtanke är att det är ganska vanligt att det finns någon form av starka formerande erfarenheter/insikter i botten och som satt igång, ofta i ett tidigt livsskede, eller fördjupat engagemanget. Dokumentationsformen skulle vara personliga intervjuer och gärna kompletterat med att be personen i fråga att skriva ner huvudkonturerna i sina formerande erfarenheter.

 

Det är viktigt att betona att detta inte handlar om extraordinära upplevelser i termer av förändrade medvetandetillstånd, hallucinatoriska visioner etc. Den typ av sekulära ‘djuperfarenheter’ jag är intresserad av är avgränsade erfarenheter och insikter som påverkat livsriktning och engagemang mot större ansvar och delaktighet i det samhälle och den värld man tillhör. Det kan finnas inslag av extraordinära upplevelser och förändrade medvetandetillstånd – men det är sekundärt. Det viktiga är deras positiva påverkan på det egna livsengagemanget.

Det kan också vara motiverat att poängtera det inte heller handlar om måttet av häftighet i dessa upplevelser. Den typ av transfomerande upplevelser jag är intresserad av kan ibland ta form som synnerligen ”blyga violer” vars livsformande kraft kanske visar sig först efter många år. Det gör att ett begrepp som ”peak experiences”(Abraham Maslow), höjdpunktsupplevelser, är lite förrädiskt. Begreppet pekar mot just något häftigt, omtumlande, omskakande. Så kan det vara, men det kan också vara ”blyga violer” med lika stor förändringskraft sett över några år – eller ett liv.

Jag kan tycka det är synd att jag inte är 25 år yngre och då gärna nybliven professor med den större frihet det innebär inom någon specialitet i filosofi eller psykologi. Då hade jag haft ett jätteintressant och viktigt forskningsprojekt att sätta händerna i.

Jag hoppas att det finns yngre förmågor som kan ta itu med detta. Det behövs! Jag kan bara uppmuntra vem som att sätta tänderna i detta intressanta forskningsområde. Jag ställer gärna upp som bollplank och mentor.

 

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell filosofi, religionsfilosofi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Nr 70. Vad är en religiös erfarenhet? Förslag till ett forskningsprojekt apropå Teologiska rummet 12 april 2015

  1. Rebella undrar skriver:

    Gör’t själv. Se till att ta ut akademisk grundexamen, skaffa sedan handledare. Pensionärer har gott om tid, sägs det.

    Jag är naturvetenskapsskadad och tycker ditt föreslagna upplägg är lustigt. Rimligare vore kanske att skaffa in uppgifter om omvälvande livshändelser i den riktning du säger för att sedan sortera dem efter i vilken mån man tolkat det religiöst. Det ligger rimligen på en skala. Att redan i utgångsläget deklarera OBS OBS OBS du får inte vara med om du tolkar det religiöst ger väl en konstig bias? Men jag är bara en stackars naturvetare som inte förstår humaniora.

    Lämplig institution är väl en religionsvetenskaplig sådan, inte en teologisk. Vet att det i Sverige är rätt sammanblandat men inte lika mycket överallt. Ämne religionspsykologi, rimligen.

    • Hej Rebella, tack för frejdiga förslag! Apropå detta att vara pensionär så undrar jag sedan flera år hur jag hann med att jobba. Och detta med att ”se till” att ta ut en akademisk grundexamen är inte helt lätt snutit ur näsan. Jag tycker det ska vara en hyfsat ung forskare som sedan kan följa upp, fördjupa och göra en livslång forskarkarriär på området. Om jag skulle göra det själ är det risk att jag hinner vända näsan i vädret innan det är klart. Och jag skulle aldrig hinna med att fördjupa forskningen på området under de år jag har kvar.

      Vad gäller det föreslagna projektet så är jag än så länge helt inne på att försöka få grepp om hur pass vanligt det är med upplevelser/erfarenheter/insikter som på ett tydligt sätt har påverkat den personliga livsbanan i vad som man uppfattar på ett positivt sätt – och där man avvisar kontakt med eller ingripande av övernaturliga krafter och makter som en förklaring. Jag är fullständigt ointresserad av ett brett, ospecificerat samlande av ”omvälvande livsberättelser”. Du må tycka att detta intresse (ointresse – beroende på hur man vänder det) är lustigt, men det är just de osynliga, sekulära, ateistiska berättelserna jag är nyfiken på. Och som behöver synliggöras. Jag är övertygad om att dom finns, men hur pass vanliga dom är har jag ingen aning om. Jag tror dessutom att det är större chanser att få ”annonssvar” om man är väldigt tydlig med utgångspunkterna. Sedan är jag också nyfiken på olika sorters ramar och nyanser.

      När det gäller akademisk disciplin är det inte helt lätt. De religionsvetenskapliga institutionerna är i flesta fall namnbyten på de gamla teologiska institutionerna. Religionspsykologi har vuxit fram som ett ämne inom teologin. Sak samma med religionsfilosofi och religionssociologi. Jag har allt mer fått bilden att denna ram gör det svårt att tydligt och medvetet utgå från ett ”ateistiskt grundparadigm” som jag tror behövs. Men osvuret är bäst. Det ändrar sig så sakta. Förutsättningarna är sannolikt betydligt bättre för unga forskare idag med en grundinställning som min än för 30 – 40 år sedan.

      • Rebella undrar skriver:

        Jag finner din grundfråga lite väl – förlåt, men lite väl insnöad utifrån din egen utgångspunkt. Det finns massor av människor som inte tror på Gud. Kan dessa ha haft stora, omvälvande upplevelser som påverkat deras liv mycket? Jag ser det som närmast självklart. Vad jag tror att du egentligen är ute efter, är att hitta andra att känna igen dig i.

        Om du ska säga ”du får inte vara med om du tror på Gud” blir min motfråga – vad menar du med Gud. En personlig Gud, som i gudsomhaverbarnenkär? Varats vara? Något som jag riktar mig till utanför mig själv?

        Jag misstänker att religionsvetenskapliga institutioner på mindre, modernare högskolor vars religionsvetenskapliga institution inte är baserad på någon uråldrig teologisk fakultet kan vara mer renodlad religionsvetenskap.

      • När det gäller ”mindre, modernare högskolor” är det fullt möjligt, kanske rentutav sannolikt, att du har rätt. David Thurfjell, professor i religionsvetenskap på Södertörn, har just kommit ut med boken ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen”. Utan att ännu ha läst boken kan jag ana att det är ett forskningsprojekt i den ”ateistiska” riktning jag tror blir allt mer viktig.

        Det gläder mig att du så uttalat tycker det är självklart att många människor som inte tror på gud haft ”stora, omvälvande upplevelser som påverkat deras liv mycket”. Jag tror det också. Men det är dåligt belyst. Jag skulle vilja veta mycket mer. Om du nu tycker det är insnöat att vilja veta mer om detta så är det kanske så att det behövs insnöade personer i forskarvärlden för att våga ställa nya frågor och vinkla gamla frågor på nya sätt.

        När det gäller vad du tror att jag ”egentligen är ute efter” och ger din uppfattning om mina drivkrafter så tycker jag det är lite slag under bältet. Fråga dig själv vad du är ute efter när du ställer denna fråga. Är det någon sko som klämmer??

        Vad gäller din motfråga om gud så vill jag säga ungefär följande. I det forskningsprojekt jag ser för mig så är det inte intressant med mina definitioner av Gud (eller Paul Tillich’s eller någon annan teologs – eller din). Det viktiga är att skapa ett tydligt utrymme för respondenter som håller sig med en naturalistisk eller ateistisk grundsyn, och som varit med om viktiga livsförändrande upplevelser/insikter av det slag jag har antytt. Om respondenten ”inte tror på Gud” så är det förstås utifrån hens definition och det finns inte någon som helst anledning att börja granska den uppfattningen. Om det inte går att få tag på någon som har något intressant och viktigt att berätta utifrån dessa premisser så är det också ett resultat.

      • Rebella undrar skriver:

        Din invändning är relevant, förstås. Ateism som det paradigm man forskar inom bör fungera likaväl som ett kristet. Ateism är alltid en anti-hållning gentemot den förhärskande religionen, eller den som varit förhärskande. Att vägra acceptera att definiera de termer man väljer som avgränsning slår inte mig som en typiskt god idé. Men det är den typen av avgränsningar man får hjälp med av sin handledare, antar jag.

        Jag ber om ursäkt, tar tillbaka och rättar mig. Vi är alla styrda av egna erfarenheter. Att du med din bakgrund helt tänker i termer av den teistiske guden förstår jag. Sen har vi alla dessa som inte tror på Gud utan på något… vilket kanske är dagens Sveriges vanligaste religion? Klassar dessa sina stora upplevelser som religiösa eller ej? Det beror nog på hur du ställer frågan.

      • Jag tycker det är lite förenklat att säga att ”ateism alltid är en anti-hållning”. Ibland handlar språket om en sorts förenklingar för att snabbt och effektivt synliggöra något. Det jag lägger in i begreppet ”ateism” är att jag jag inte tror att det finns någon högre övernaturlig makt, varken personlig eller opersonlig. Det innefattar också att jag inte tror att medvetande kan existera oberoende av den typ av materiella, fysiologiska processer som våra hjärnor utgör. Det innebär att jag därmed också tror att döden slutet för våra personliga, mänskliga medvetanden – och därmed för vår personliga existens. Om jag säger ”jag är ateist” så tycker jag det är ett språkligt pregnant sätt att säga detta – de flesta förstår. Det primära är inte något ”anti”! Det primära är att synliggöra den grundposition som mitt engagemang i livet och frågorna om ”livet, kärleken och döden” utgår ifrån. Jag tror att jag delar denna syn på innebörden i att vara ateist med ganska många andra ateister.

      • Rebella undrar skriver:

        Allt du säger här är så tydligt positionerat gentemot just kristendomens grundteser, vilket förtydligar min poäng. Om ingen religion fanns, skulle du inte ha något behov av att formulera detta.

        De flesta ateister definierar religion som du gör. Väldigt många om inte de flesta ateister definierar till och med religion som fundamentalism, eller utgår alltid från fundamentalism när de pratar om religion. De utgår från att Bibeln ska tolkas bokstavligt, osv.

        Jag har använt mig av ungefär din definition av ateism men börjar nog svänga en smula. Är dock långt ifrån färdig.

        Södertörn är intressant. Där får man bland annat veta att ”det där att vi tänker att religion är att tro saker, det är en protestantism-skada. Man borde kanske tänka mer att religion är att göra.”

  2. Markku Hirn skriver:

    Hela världslitteraturen är i stort sätt en bearbetning av stora och omvälvande upplevelser. En minoritet av dom är sakrala, dom flesta är sekulära.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s