Nr 57. Funderingar kring en artikel av KG Hammar om Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”.

Klockan är halv sex på lördagkvällen. Jag har slumrat en stund på sängen efter att för andra gången ha läst KG Hammars artikel i Svensk Kyrkotidning nr 25/2013 om Dag Hammarskjöld. Den ingår i en SKT-serie om Hammarskjölds ”Vägmärken”. Rubrik: ”Ett verktyg för det som är mer än jag – efterföljelse på korsets väg”. (Den finns även tillgänglig som pdf-fil.)
       Varför blir jag så störd och irriterad på KG Hammars utläggning kring ”Vägmärken”?? Avundsjuka? För att det skaver från mitt lämnade kristna arv? Är det sorgen kring det nästan livslånga utanförskapet kring denna typ av frågor? Eller är det något mer komplicerat?
        När jag håller på att sakta vakna kommer plötsligt frågan: Vad står det för årtal i det ex av ”Vägmärken” jag och min bror Per-Olof gav far i julklapp? Jag blir med ens klarvaken. Det är lite märkligt att jag under läsningen av KG Hammars artikel inte tänkt på att ”Vägmärken” finns i mina bokgömmor. 

En förpliktigande livsuppgift

Att få en stark upplevelse av en förpliktigande uppgift är jag välbekant med. Just detta har på helt avgörande sätt format mitt liv och gjort mig till den person jag är. På ont och gott! Men när detta kom i min väg – ”drabbade” – i början på 1970-talet var den kristna och religiösa referensramen oåterkalleligt lämnad. Trots det starka inre kravet var det solklart att jag inte var utvald av någon högre makt. Tanken att jag skulle behöva stå till svars inför Gud eller någon annan yttre, högre makt för mitt ”ja” eller ”nej” eller passiva oförmåga existerade inte.

Den enda domaren och prövostenen var mitt samvete och mitt ansvar för bidra till den mera godartade värld jag längtade efter och där något som kanske var väldigt viktigt för detta hade råkat ta form i mig. Detta samvete och känsla av ansvar var uppenbarligen tillräckligt stort och krävande för att till slut, efter lite mer än sex år, pressa fram ett aktivt ”ja”. ”Kosta vad det vill!”. Jag slapp alla exklusiva känslor och upplevelser av att vara gudomligt utvald. I min tankevärld var min person en unik brytpunkt mellan personlig uppväxt, gener, kristet arv, impulser från film, skönlitteratur, psykologiskt och psykodynamiskt tankegods, politiska idéer, relationer och engagerade diskussioner. Det mesta var helt utanför min kontroll – och mycket helt slumpmässigt.

Vi är alla unika brytpunkter på just detta sätt. Och den tankefigur som tog form då var att när det nu i den unika brytpunkten ”Gustaf” hade råkat ta form något som skulle kunna vara viktigt för andra och kanske till och med vara av avgörande betydelse för världens framtid (grandiost och/eller poetiskt) så hade jag en förpliktelse att efter bästa förmåga försöka ta ansvar för det. Däremot fick jag stor förståelse för just det traditionella sättet att tolka. Att vara personligt utvald av den gud man tror på.

Ett himmelskt nu?!

Timmarna efter mitt tydliga och oåterkalleliga ”ja” – ”kosta vad det kosta vill” – tillhör dom kanske mest speciella i mitt liv. Nästan omedelbart efter beslutet försvann ångesten som genom ett trollslag. Jag tog en promenad i Tantolunden i Stockholm. Jag vandrade omkring i ett intensivt nu en solig dag strax före midsommar. Allt var varmt och levande. Ljus, ljud, dofter, blommor, träd, människor. Med det bibliska språket införlivat i mitt blodomlopp blev dessa timmar senare sinnebilden av uttrycket ”ett himmelskt nu”. Just då tänkte jag inte i sådana termer. Denna dramatiska scenförändring fungerade som en stark bekräftelse om att mitt beslut var riktigt.

Efter dessa nästan magiska timmar började ett nytt kapitel. Det handlade åter om en tuff inre strid. Men nu med en ny ram och nya förtecken. De möjliga konsekvenserna av mitt beslut kändes så utsatt och ovisst att jag på något sätt måste vara beredd på att gå under, bli krossad. Det var så starka känslor av rädsla och utsatthet att det var nödvändigt att på ett dramatiskt sätt kalkylera med dessa mörka scenarier för att komma vidare. Värt att notera är att det här inte fanns några yttre hot, som det kan bli för modiga människor som på ett eller annat sätt står upp för och kämpar för rätt, sanning, medmänsklighet. Här var det enbart frågan om inre demoner. Inte speciellt heroiskt, men tufft nog.

Själva kallelsedramat, dvs fram till mitt tydliga och orubbliga ”ja” i juni 1978, hade då pågått i lite olika kapitel från februari 1972. Och med en viktig upplevelse hösten 1969, teoremaupplevelsen, som en grund och förutsättning. Det anspråkslösa resultatet var att jag ett år senare, hösten 1979, utifrån helt egna ideér om växt, mognad, människans inneboende möjligheter gick och knackade dörr i fyra huskroppar, ca 200 hushåll, i Norsborg utanför Stockholm. Projektet var visionärt och helt solitärt så långt. Det var inte politiskt och inte religiöst. Det fanns skärvor av det tankegods som tjugo år senare kom till uttryck  i nätboken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (och sedan januari i år även som ebok).

Projektet i Norsborg var i min tankevärld det där första steget som skulle kunna sätta en sten rullning – och som i förlängningen skulle kunna bli ett avgörande bidrag för att rädda världen. Undan kärnvapenkatastrof och verksamt förbättra förutsättningarna för fred, rättvisa och rimlig fördelning av jordens resurser. Ett litet, litet projekt! En liten, liten, töntig (eller poetisk!) handling. Och en högst ordinär och ganska rädd människa. Och ändå storslaget visionärt!! Och/eller måttlöst grandiost?

Varför blir jag störd av KG Hammars text?

Detta är en personlig bakgrund till att jag upprepade gånger blir rejält störd  i läsningen av KG Hammars artikel. Kan det bero på en sorts avundsjuka? Jag kunde inte prata med Gud när det var som jobbigast. Terapeuter fanns, men inte sekulära själavårdare, vilket jag skulle behövt. Både före mitt ”ja” och efter. Jag hade inte tillgång till någon tolkningsram för den starka, krävande upplevelsen av att ha en viktig uppgift. Däremot fanns det en stark känsla av frändskap med såväl Jesus som ett antal av profeterna. Och med sådana personligheter som Martin Luther King och Gandhi. Detta att plötsligt behärskas av en förpliktigande upplevelse av en medmänsklig skyldighet att handla och ta ansvar i ett visst sammanhang, en viss situation. Jag unnar Dag Hammarskjöld fullt ut att ha tillgång till och kunna använda den kristna referensramen i brottningen med sin uppgift.

Min bästa hjälp när jag höll på att förlamas av tyngden och allvaret i den inre förpliktelse jag upplevde var vad jag efterhand kom att kalla den Monthy Pythonska blicken. Det är en sorts brutal, nästan skoningslös humor men med en stor värme i botten visavi de ofta ytterligt märkliga figurer vi människor är. Den gav inga garantier om klokskap, den sa bara ”det är möjligt att du är helt knäpp” och sedan med värme och glimten i ögat: ”än sen då, det är bara att köra på”.

Nej, det är inte avundsjuka! Det är något annat. Jag blir efterhand medveten om att det är KG Hammars återkommande prat om ”martyrskap”, ”martyraningar”, ”lidandets väg” och ”efterföljelse” och ”efterföljelse på korsets väg” som stör mig rejält. Viktigt att notera är att detta inte gäller att de ingår i Dag Hammarskjölds språk, det är hur KG Hammar använder det.

Dag Hammarskjölds livsbrottning gäller viktiga saker! Efter tredje genomläsningen kommer tanken att KG Hammar med sin text hjälper till att snäva in Dag Hammarskjölds brottning med sin livsuppgift och sitt ansvar och gör detta än mer kristet exklusivt, i stället för att bidra till att universalisera hans erfarenheter. Utifrån mitt perspektiv skulle det senare varit mer lojalt mot FN-tjänstemannen Dag Hammarskjöld som i sin viktiga, storpolitiska roll var universalist. Fred och rättvisa, överallt, för alla folk! Men han var uppvuxen i och infogad i en kristen referensram. Och använde den i sin livskamp. Dag Hammarskjölds arbete med att översätta Martin Bubers ”Jag och du” är en tydlig fingervisning av att det utöver den tydligt kristna sidan också fanns en uttalad universalistisk sida hos Hammarskjöld. Martin Buber var jude med chassidisk bakgrund.

Om KG Hammar satte ”Vägmärken” och Dag Hammarskjölds livsgärning i konkret relation till den polsk-judiske läkaren och pedagogen Janusz Korczaks livsgärning och död så skulle det kunna bli intressant.

Janusz Korczak var jude och verksam som läkare, författare och pedagog i Warszawa. Han föddes 1878.  En djup inlevelse i barnets behov var navet i hans verksamhet, både som författare och i sitt arbete med barn. Han var speciellt engagerad i att stödja utvecklingen och fördjupningen av självrespekt och värdighet hos föräldralösa barn som var en mycket utsatt grupp barn i mellankrigstidens Polen. När nazisterna ockuperade Warszawa tvingades hans barnhem att flytta sin verksamhet till det judiska ghettot. Den 5 augusti 1942 kom ordern att barnhemsbarnen och personalen skulle deporteras. Korczak var en så pass välkänd pedagog att han som enda undantag erbjöds att inte följa med deportationstransporten. De flesta vuxna visste då vad det handlade om. Enligt flera vittnesmål upprepades detta erbjudande flera gånger. Han valde att följa med sina barn i godsvagnarna till Treblinka. Hans skäl var att barnen behövde honom mer under denna färd än dom någonsin gjort tidigare.

Vad händer om man ställer Hammarskjöld och Korczack brevid varandra med sin respektive engagemang, upplevelsen av en förpliktigande uppgift, ansvar, handlingar. Dessutom är det sannolikt att Janusz Korczak hade läst Martin Bubers tidigaste böcker. T.ex. ”Jag och du” (1923) och ”Dialogens väsen” (1932). Jag ska inte fördjupa mig i detta. Det mest uppenbara är att man inte kan prata om Korczack livsgärning och sista val – att följa med barnen! – som ”efterföljelse på korsets väg”. Att tala om ”lidandets väg” med Kristusreferenser blir från mitt perspektiv bara fullständigt orimligt.

Jag läser om några avsnitt i kapitel 2: ”Ansvar och flykt” i min femton år gamla nätbok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (som i dagarna kommit ut som ebok genom en främmande människas försorg). Det gäller detta med risktagande och möjliga negativa och smärtsamma konsekvenser av att i utsatta och svåra situationer följa sitt hjärta och samvete. Det diskuteras kort, koncist, utan någon teistisk eller annan övernaturlig överbyggnad. Helt enkelt för att den inte behövs. Analysen i ”Ansvar och flykt” är universell, eller strävar åtminstone efter det på ett tydligt sätt.

Vad händer om man sätter ord som ”lidandets väg” och ”efterföljelse på korsets väg” i relation till Edward Snowdens val att läcka uppgifterna om USA:s gigantiska övervakning. Det har fått stora och smärtsamma konsekvenser för denna unga modiga människa. Eller i relation till Dawid Isak, den svensk-etiopiska journalist som sedan tio år är inspärrad i Eritrea på grund av sitt engagemang kring demokratiska fri- och rättigheter. Eller i relation till Janusz Korczack? Jag märker att jag inte kommer förbi en störande känsla av något jolmigt, stötande, romantiserande i KG Hammars text.

Det är en sak att Dag Hammarskjöld använder dessa ord och tanke­konstellationer på 1950-talet i sitt inre arbete med att hantera den utsatta, ensamma och väldigt svåra uppgiften som generalsekreterare under kalla krigets ”kallaste” epok. Jag förstår också att KG Hammar haft stor nytta och viktigt stöd från ”Vägmärken” i sin egen utsatta och svåra position som radikal ärkebiskop. När Dag Hammarskjölds språkbruk med tydliga drag av kristen lidandemystik 50 år senare betonas och lyfts fram på det sätt som KG Hammar gör blir jag ytterligt reserverad. Vad är motivet? Vad är syftet?

Årtalet på försättsbladet i ”Vägmärken”

När jag på lördagkvällen slumrat en stund med KG Hammars artikel skavande i bakhuvudet och håller på att vakna blir jag plötsligt medveten om det exemplar av Hammarskjölds ”Vägmärken” vi hittade när vi vintern 2005 tömde huset efter fars död 2004. Jag tog hand om boken, ingen av mina syskon hade några invändningar. När jag vaknar kommer jag också ihåg den fascinerande noteringen på försättsbladet. Men vad stod det för årtal? Plötsligt är jag klarvaken och går upp och börjar leta. Jag hittar ganska snart ”Vägmärken”. Jag slår upp försättsbladet: ”Olof Persson – Julen 1963 av Per-Olof o. Carl-Gustaf”.

Far – Olof Persson, predikant, möbelsnickare och ålfiskare – var 46 år. Han var 19 år yngre än jag är idag. Jag var femton och ett halvt och min bror PeO var arton. Min uppbrottsprocess från den frikyrkovärld jag var uppvuxen i var då i stort sett avslutad. Jag trodde inte på gud, inte på ett liv efter döden och än mindre att Jesus uppstått från döden. Och var följaktligen inte kristen! Jag blev både brydd och fascinerad av noteringen på försättsbladet när vi vid husröjningen hittade ”Vägmärken” i en liten specialbokhylla på central plats i ”finrummet” som bara hade plats för några få böcker. Där fanns kanske fem, sex stycken.  Julen 1963 är samma år som ”Vägmärken” kom ut. Det var lite mer än två år efter Dag Hammarskjölds död i september 1961. Det är nio år innan jag drabbas av det som sedan kommer att bli navet i mitt livsdrama.

Jag kommer tydligt ihåg vilket starkt intryck ”Sokrates försvarstal” av Platon hade gjort på mig som 14-15-åring. Men att jag i samma ålder var medveten om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” hade jag glömt bort tills jag blev påmind då vintern 2005. Jag vet inte hur mycket jag läst då. Och jag kan inte skilja ut min sannolikt fläckvisa läsning då från min fläckvisa läsning i omgångar senare.

Jag fick nog ungefär samma kluvna stöd från Dag Hammarskölds ”Vägmärken” som av berättelserna om de judiska profeterna, Jesus och lärjungarna. I det första stadiet som bilder för en längtan att bli tagen i anspråk, att bli en del i något stort och viktigt, att man ska befrias från det ångestvilsna som är så vanligt i ungdomen och det tidiga vuxenlivet. Och sedan – om man råkar drabbas – utifrån en stark känsla av förbundenhet i detta att uppleva något starkt förpliktigande. Något som måste göras! Något som är viktigt, väldigt viktigt! Något som kan vara av avgörande betydelse i något mindre eller större sammanhang för kvaliteter som rättvisa, sanning, upprättelse, överlevnad.  Jag hade inga problem med att bortse från allt tal om gud och andra övernaturliga förklaringar och se de bibliska gestalterna från ett psykologiskt-existentiellt perspektiv. Så även Jesus! I detta existentiella, gudlösa perspektiv blev dom någon sorts fränder som jag kunde få visst stöd ifrån. Åtminstone i detta det både enklaste – och viktigaste – att till slut våga följa det som tagit form med sådan kraft.

Jag tycker det är synd att KG Hammar aktivt bidrar till att mota in Dag Hammarskjöld och hans bok ”Vägmärken” i ett närmast bibliskt hörn. Med detta menar jag att han behandlar ”Vägmärken” som en text man lägger ut och tolkar. Precis som man gör med Bibeln. Och att han då samtidigt avhänder sig möjligheten till en kritisk, prövande diskussion visavi Dag Hammarskjöld och hur han i ”Vägmärken” uttrycker och tolkar sin livskamp. Det är synd! Vilken hållning Dag Hammarsköld skulle föredragit kan man fundera över.

(Bloggen är bearbetad i några omgångar måndagen den 27 januari)

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateismfilosofi, existentiell teologi, Mystik, Teologi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Nr 57. Funderingar kring en artikel av KG Hammar om Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”.

  1. Marcus sr skriver:

    För en författare är livet runt omkring honom material för nästa roman till omgivningens förgrymmelse.

    En präst och predikant använder allting som material för nästa predikan. Därför kidnappar Hammar Hammarskjöld och gör honom till sitt och skaffar sig tolkningsmonopolen. Hammar brukar Hammarskjöld, använder honom. Saligförklarar honom och gör honom till en helgon genom martyrskap.

    Meningen är att genom att kolonisera Hammarskjöld har tron utspridit sig och dom otrogna skall komma till tron. Det handlar inte om Hammarskjöld utan mission.

    Du tycks känna igen vittringar av en själatjuv. Varningen är på sin plats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s