Nr 55. Kierkegaardhädelser. Apropå en föreläsning av Ted Harris.

I maj 2013 var det 200 år sedan filosofen Sören Kierkegaard föddes i Köpenhamn. Hans liv och oerhört produktiva författargärning uppmärksammades genom seminarier och program på radio och TV runt om i Skandinavien. Bland annat ett Filosofiska rummet den 5 maj, Kierkegaards födelsedag, och ett seminarie i Stockholm i april med rubriken ”Kierkegaard och 2000-talet” arrangerat av Adolf Fredriks församling där prästen, eldsjälen och Kierkegaardentusiasten Ted Harris var initiativtagare och drivkraft.  

Den moderna tekniken gör att något gammalt kan upplevas som alldeles nytt och färskt. Jag upptäckte av tillfälligheter Adolf Fredriks församlings Kierkegaardseminarie i går, fredagen den 10 januari 2014, på UR Samtiden. Jag hade sett ”En bok, en författare” med Eskil Franck och fick för mig att kolla vidare under taggen ”religionskunskap”. Tre föreläsningar var inspelade och tillgängliga. Bland annat Ted Harris 25 minuter långa introduktionsföresläsning. De båda andra föreläsningarna var av fd ärkebiskop KG Hammar och författaren Merete Mazarella. Dom handlade nästan inte alls om Kierkegaard, men båda var intressanta och givande, dock på väldigt olika sätt. Det är Ted Harris Kierkegaardintroduktion som är utgångspunkten för denna Kierkegaardkritiska blogg.

Det är cirka nio månader sedan föreläsningen hölls och den finns kvar på Urplay till den 1 juli 2018.
Länk: http://www.ur.se/Produkter/176828-UR-Samtiden-Kierkegaard-och-2000-talet-Kierkegaards-utmaning.

Lite personlig bakgrund.

Jag har ett livslångt förhållande till denna danska författare och filosof som allmänt betraktas som existentialismens fader. Fast jag kommer närmre sanningen om jag säger att jag har och har haft ett livslångt frustrerat icke-förhållande. Jag hade stor hjälp i en knepig brytningstid i min ungdom av en av hans sentida lärjungar, den danske filosofiprofessorn Johannes Slök. Tillsammans med några andra existensfilosofiskt inspirerade författare – Erich Fromm, Rollo May, RD Laing – fick jag livsviktiga redskap för att komma på fötter i mitt liv och sedan efterhand för att ”använda dessa fötter”. Autencitet och icke-autencitet, ansvar, existentiell ensamhet, samvete, känslan av en viktig uppgift, val och icke-val, mod, rädsla, skuld. Men mina försök att hitta stöd och hjälp i min livskamp i texter av Kierkegaard, som började redan i de sena tonåren, strandade varje gång. Jag hade då ett komplicerat uppbrott från min barndoms täta frikyrkovärld i de tidiga tonåren bakom mig. De frågor jag brottades med var frikopplade från den religiösa, kristna föreställningsvärld som jag lämnat. När det gällde Kierkegaard var det i min otåliga, ”behövande” läsning nästan omöjligt att skilja ut det religiöst-kristna från det universellt giltiga existentiella. Och detta med pseudonymerna störde mig. Jag behövde en människa som tittade mig i ögonen och stod tydlig bakom orden.

Med denna lilla bakgrund så kan det utfärdas en varning. Jag är ingen Kierkegaardkännare, jag har bara läst väldigt fläckvis – och då mestadels blivit frustrerad och irriterad. Mest på Kierkegaard men till en del också på mig själv. Det har funnits perioder i mitt liv när det kommit fläckar av skammens rodnad på mina kinder när jag intensivt har ägnat mig åt att försöka ge ord åt en existentiell livssyn – och inte orkat eller förmått ta mig an en existentiell portalgestalt som Kierkegaard.

I bakgrunden har också funnits att många kristna, ofta av traditionalistiskt och väckelsekristet slag, har använt Kierkegaards utläggningar om detta med tron ”trots allt”, ”trons absurditet”, att den kristna tron handlar om ”ett val”, att ”välja att tro” är ”att kasta sig ut på 70 000 famnars djup” (väldigt dålig bild!). Då används Kierkegaard främst som ett stöd för att lägga förnuftet på hyllan när det gäller den viktigaste sidan av våra liv. Och där har hela min varelse upprest sig i protest. Hur mycket fog denna hållning har hos Kierkegaard själv och hur mycket det är frågan om vantolkningar vet jag inte. Det får Kierkegaardexperter bedömma.

Kierkegaards skoningslösa kyrkokritik i slutet av sitt liv användes som stöd och inspiration av såväl den framväxande väckelserörelsen under andra halvan av 1800-talet som för intern kritik mot liberala strömningar inom Svenska kyrkan från mera ortodoxa traditionalister. I kritiken från konservativa traditionalister gentemot modernister som Antje Jackelén och KG Hammar i den debatt som gått het under senhösten kan man ana influenser från Kierkegaards 150 år gamla kyrkokritik.

”att finna en idé för vilken jag vill leva och dö”

Jag har lyssnat igenom Ted Harris 25 minuter långa presentation av Kierkegaards grundtankar på UR Samtiden. Mot slutet, runt 21 minuter, refererar Ted Harris en dagboksanteckning: ”Det som egentligen fattas mig är att komma till det klara med mig själv om vad jag skall göra. Det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö”. Det är skrivet den 1 augusti 1835 när Kierkegaard är 22 år. Sista meningen i citatet: ”Det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö” hade jag hört citeras av den amerikanske filosofen Herbert Dreyfus i Filosofiska rummet. (”Livets mening i en sekulär kultur”, sändes den 14 oktober 2012 och ingick i temaserien ”Vad kan man tro på” som var ett samarbete mellan P1-programmen OBS Kulturkvarten, Filosofiska rummet och Människor och tro). Citatet behandlades som insiktsfulla visdomsord av de båda programledarna Lars Mogensen och Tomas Lunderquist i ett annars intressant och välgjort program. Inte en antydan till någon problematisering.

Jag tycker att citatet är förfärligt när den bara återges utan reflekterande kritiska kommentarer. Så när detta citat dök upp i föreläsningen blev jag väldigt nyfiken på om och i så fall hur Ted Harris skulle följa upp detta. Omedelbart efter dagbokscitatet pekar han runt på den oerhörda mängd böcker Kierkegaard skrivit och där en försvarlig del är exponerade i föreläsningssalen och säger att ”Hans livsväg blev denna omfattande litterära produktion. Dess huvudbudskap är: Bli subjektiv! Skapa din egen livsvision! Din egen dröm om det goda livet.”

Inte ett ord om de ideér och livsvisioner som tagit gestalt på den historiska scenen genom personer som Lenin, Stalin, Hitler, Mao, Mussolini, Franco, Pol Pot. För att inte tala om alla självmordsbombare. Dessa livsvisioner tycks inte existera för Ted Harris. Att citera orden ”Det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö” utan rejäla problematiseringar är för mig närmast skrämmande i sin romatiska, oreflekterade omedvetenhet. Det gäller Ted Harris, det gäller Herbert Dreyfus och det gäller Lars Mogensen och Tomas Lunderquist, två för övrigt mycket kompetenta programledare.

Jag skulle nästan vilja säga att när det gäller intelligenta personer är åren mellan 18 och 30 formligen livsfarliga! Och i synnerhet när det gäller män! Barnafödande är sannolikt en av de bästa vaccinationerna mot alltför vidlyftiga, farliga och ofta narcissistiska livsvisioner. Det låter kanske förfärligt, men jag tror att en rejäl depression ofta är bättre. Det är definitiv bättre än att bli självmordsbombare eller att bli en visionär mördare som Anders Behring Breivik.

Här kan det vara viktigt att säga att jag tycker att Kierkegaard är ursäktad. Han skrev dessa ord i form av en dagboksanteckning när han var 22 år utifrån sin personliga belägenhet just då. Orden gällde honom! När sentida Kierkegaarduttolkare sedan lyfter ut citatet och behandlar det som något generellt giltigt så blir det riktigt dålig filosofi. Farlig filosofi! Det är möjligt att denna generalisering kan försvaras utifrån andra texter av Kierkegaard. Men det förändrar inte att det är dålig filosofi. Bara att skulden i så fall tydligare hör hemma hos Kierkegaard själv.

Livsvision visavi att skapa sig själv.

I stället för någon kritiskt reflekterande kommentar till detta med ideér att leva för och dö för så blir dagbokscitatet avstamp för en kärnfull sammanfattning av Kierkegaards huvudbudskap: ”Bli subjektiv! Skapa din egen livsvision! Din egen dröm om det goda livet”.

Ordet ”livsvision” återkommer gång på gång i Ted Harris föreläsning. I formuleringen ”Skapa din egen livsvision!” finns ett voluntaristiskt, skapa-sig-själv-drag som stör mig rejält. Jag är lite osäker på vad det är som stör. Kanske är det mina egna erfarenheter som skaver.

Mina erfarenheter säger att detta med att få en bärande livsvision mer är något som händer, en gåva – eller/och en börda! När en personlig livsvision tar form och börjar glöda gäller det oftast någon form av engagemang och kompetenser som sträcker sig bortom den privata sfären för att bidra till att göra livet bättre, rikare, rättvisare för andra. Man har fått för sig – fel eller rätt! – att man kan ge ett väsentligt, unikt personligt bidrag till detta. Och ofta uppblandat med rejäla portioner egocentrisk självupptagenhet. Om man klarar av att följa livsvisionen, kallelsen, livsuppgiften kan den visa sig vara en stor gåva, inte minst för att det oavsett de yttre resultaten tenderar att fungera som motor i en personlig mognadsprocess. Om man inte klarar av att följa den kan den bli en svår och skuldtyngd börda. När det händer är det som konsekvens av en räcka omständigheter – sociala, psykologiska, genetiska, kulturella, slumpmässiga – som man bara ytterst fläckvis har haft någon kontroll över. Det är inget man skapar genom några önskningar och viljehandlingar.

När man blir berörd – drabbad – av en livsvision är det vanligtvis något rejält mer komplicerat och mångbottnat än ”en egen dröm om det goda livet”. Den kan ställa det vanliga, invanda livet på ända, den kan ställa anspråk som man inte vet om man klarar av, den kan ställa krav på val och ställningstaganden som innebär obehagliga och smärtsamma risktaganden. Så när Ted Harris säger ”Bli subjektiv! Skapa din egen livsvision! Din egen dröm om det goda livet” så blir det i mina öron närmast någon sorts extrem skapa-sig-själv-liberalism. Och märkligt tomt!

Men här finns genuint svåra problem. Var går gränsen för mitt ansvar? I vilken utsträckning kan vi forma våra liv? Kanske menar Ted Harris något annat än jag med en ”livsvision”. Och vad menar Kierkegaard?

”Det subjektiva”

Detta med ”det subjektiva” och vad det innebär hos Kierkegaard är väldigt luddigt och oklart för mig. Att detta med ”subjektiviteten” är någon sorts nyckelbegrepp hos Kierkegaard har jag förstått. Men vad det betyder har jag inte förstått. Men jag kan inte heller påstå att jag verkligen ansträngt mig för att förstå. Och i ett språk- och kulturklimat präglat av lättvindiga åsikter och den sorts subjektivitet som avfärdar ifrågasättanden med orden ”det är sant för mig” så blir det än svårare. Och Ted Harris ger mig inte någon hjälp. Och jag märker att jag blir väldigt reserverad för Ted Harris avslutningsord: ”Så vår uppgift är att bli subjektiva!” Och irriterad för att jag inte får någon hjälp. Irritationen och frustrationen vill inte riktigt släppa. Det måste ju rimligtvis finnas något viktigt bakom detta med ”subjektiviteten” och att det så ofta lyfts fram som både viktigt och centralt hos Kierkegaard.

I det irriterade surret slog det mig plötsligt att det faktiskt finns ett område där jag kan tolka in en meningsfull betydelse. Det gäller i högsta grad en existentiell problematik. Om det har någon grund hos Kierkegaard har jag ingen aning om. Det finns däremot inte en antydan om detta område i Ted Harris föredrag. Så sannolikt är det alldeles fel.

Hur som helst, det område jag kommer att tänka på är den djupgående och avgörande betydelsen av att förhålla sig ”existensutforskande”, att på allvar försöka förstå och acceptera den smärtsamma och utsatta sidan av våra mänskliga existensvillkor. Jag har ägnat hela kapitel 3, ”Utsatthet och transcendens” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” åt denna problematik. Trots att existenslivsvillkoren är samma för alla vuxna människor så ligger i deras natur att de bara kan inses, accepteras och mötas i en djupt personlig – subjektiv?? – process. Och ju mer djupgående vi inser och accepterar dessa existensvillkor ”för mig” och för ”mitt personliga liv” desto tydligare framträder ”den andre” som en unik person som är underkastad samma villkor som jag.

En central tes i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” är att det bara är när vi efter bästa förmåga försöker förhålla oss ”ansvarigt” (kapitel 2) och ”existensutforskande” (kapitel 3), som bådadera handlar om en unik personlig hållning – ”subjektiviteten”??? – som kvaliteter som mening, hopp, medkänsla, förnuft, hemhörighet i tillvaron kan ta form och fördjupas. (se också den korta texten ”Sex teser”). Men att prata om detta som subjektivitet blir lätt väldigt missvisande. Man skulle kunna säga att det finns helt avgörande villkor och sanningar som vi vi bara kan inse och lära oss genom ”blod, svett och tårar”. Det vill säga genom en handfast personlig livsprocess. Vi kan inte på ett bokmässigt sätt ”lära oss” dessa sanningar som man kan lära sig matematiska formler. Men väl på plats i vår erfarenhetsvärld är dessa existentiella sanningar lika handfasta och orubbliga som matematiska formler. Det är så långt ifrån subjektivitet i betydelsen av tyckanden, åsikter, ”min sanning”, som man kan komma. Däremot kan vi ha stor hjälp av andras erfarenheter för att ”få syn på” våra egna erfarenheter och för att komma vidare.

Så frågan kvarstår. Vad menar Ted Harris att Kierkegaard menar när han avslutar med ”Så vår uppgift är att bli subjektiva!”.

Det religiösa stadiet.

När det gäller Kierkegaards tre livsstadier eller livshållningar – det estetiska, det etiska och det religiösa – så har jag starka invändningar mot det tredje och högsta stadiet. Det gäller både benämningen det ”religiösa” stadiet och bestämningen.

Om jag skulle hitta på ett ord inom ramen för den sekulära, existentiella livstolkning jag formulerar i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” så skulle jag kalla det ”den existentiella kallelsens stadie” eller ”det livsengagerade stadiet”. Och då handlar det om att man drabbats av vad jag kallar en ”personlig kallelse” och har svarat ”ja” på den. (Se kapitel 3.6 ”Erfarenhet, vision och kallelse” och kapitel 5.5 ”Personlig respektive universell kallelse”).

En existentiell kallelse har sin grund i att man tycker sig ha fått viktiga insikter om något viktigt livsområde och där man tror att dessa omsatta till handling kan bidra till medmänniskans och världens välgång på något sätt och som det därför är förpliktigande att försöka ta ansvar för. När Ted Harris kort definierar det religiösa stadiet som ”att självmedvetandet inspireras av den absoluta verkligheten, individen överskrider sin egen begränsade vilja och förenas med den eviga och obegränsade viljan” – så blir det i mina öron en intetsägande snömosformulering som kanske kan kännas lockande i sitt förmenta djup om man definierar sig som religiös. Det är möjligt att formuleringen är trogen Kierkegaard och då faller skuggan tung över honom. Eller så är det en förskjutning i språket som gjort en sats som var djupt betydelsebärande för 170 år sedan blivit tom på bärande väsentligt innehåll idag. Jag skulle vilja veta hur Ted Harris förstår Kierkegaards ”religiösa stadie” visavi vad jag vill kalla ”den existentiella kallelsens stadie”.

En hel del invändningar och kritik gentemot Kierkegaard och Kierkegaarduttolkare har legat och pyrt i bakgrunden under hela jubileumsåret. Och mest intensivt på senhösten. Och då var en brevväxling stöd för att tänka vidare. Det var nära en blogg då. Men annat kom emellan och sedan sjönk det undan. När jag snubblade över Ted Harris föreläsning så fick jag den där lite speciella tändvätskan som behövdes. Det var bara köra på. Allt av höstens tankar har inte kommit med. Samtidigt har tankar tagit form som inte fanns med under hösten. T.ex diskussionen kring ”subjektiviteten”.

PS. Boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som jag refererar till några gånger är på väg att ges ut som e-bok. Den kommer sannolikt att finnas att köpa via bokhandlar på Internet någon gång under februari 2014. Det är ett utslag av livets oväntade förvecklingar. En för mig tidigare obekant person har tagit tag i detta och sett till att det blivit av.  DS.

PS 2.Tillsammans med livsåskådningsjournalisten Ann Lagerström har Ted Harris skrivit boken ”Konsten att leva innerligt. Existentialism för den moderna människan” (Wahlström&Widstrand, 2008). Ted Harris Kierkegaardtolkning spelar en central roll i boken. Boken finns med som en av utgångspunkterna för ett Filosofiska rummet med rubriken ”Kierkegaard och existentialismen” som sändes den 11 januari 2009. Utöver Ted Harris medverkade Jeanette Emt, etikforskare, och Lone Koldtoft, dansk Kierkegaardforskare. Lars Mogensen var programledare. Om man söker någon sorts klarhet i vad Kierkegaard står för så kan programmet inte rekommenderas. Kort sagt: det var ett ovanligt dåligt och oklart Filosofiskt rum. DS. 

PS 3. Blogg ”Nr 50. Martin Heidegger, SANS och PC Jersild” är något av släkting till denna blogg. Den skulle kunna haft rubriken ”Heideggerhädelser”. Även den gäller ett frustrerat ”icke-förhållande” till en av 1900-talets främsta gestalter när det gäller existentiellt tänkande och som känts frusterande och ”skämmigt” när jag samtidigt lagt ner så väldigt mycket tid på att försöka ge ord åt en existentiell livssyn som kändes viktig. Med dessa två bloggar är det som att jag har avbördat mig något viktigt. Landskapet har blivit öppnare. Jag kan erkänna och bära upp att jag är oproffsig i mitt skrivande och tänkande! Bitvis riktigt ”bonnig” amatör! Samtidigt är jag djupt engagerad av frågan vad det innebär att vara människa, våra destruktiva möjligheter och våra möjligheter till mening, närvaro, delaktighet. I denna riskabla kombination har jag goda förebilder från den frikyrkovärld jag är uppvuxen i. Min far är ett sådant exempel. DS.   

PS 4. (15 februari 2015)
Citatet från en 22-årig Kierkegaard om att finna ”… en idé för vilken jag vill leva och dö”  som jag diskuterar i denna blogg, dök upp igen i ett av den gångna höstens Filosofiska rum. Även denna gång utan några som helst problematiserande kommentarer. Då blev det en lång kommentar i kommentarsfältet. Idag har denna kommentar upphöjts till en egen blogg: ”Nr 67. En idé för vilken jag vill leva och dö. Kierkegaard och terrorattentatet i Köpenhamn.”