Nr 53. Två trosparadigm – del 2. Annika Borg visavi KG Hammar

PS den 17 november. Tankeutbyte med Annika Borg. Se i slutet!

Den inomkyrkliga debatten om Svenska Kyrkans tro och lära har hettat till ordentligt den senaste veckan. Det är en illustration till min tes om ”två trosparadigm”, vad jag kallar det ”teistisk-metafysiska paradigmet” visavi ”det existentiella” (se blogg Nr 52). Fd ärkebiskop KG Hammar har återkommit till debattens centrum genom en kort debattartikel i Kyrkans Tidning den 7 november. Bakgrunden är att Hammar skrev en betraktelse i Kyrkans Tidning nr 37 (12 september). Utgångspunkten var evangelieberättelsen om Jesus som uppväcker änkans son från döden. Denna betraktelse kritiserades i en debattartikel i nästföljande Kyrkans Tidning (nr 38/19 september) av kyrkoherde Tobias Bäckström. Rubrik: ”Är Jesus en tankekonstruktion?” (finns ej på webben). Bäckström menade att om man inte fullt ut bejakar historiciteten i berättelsen, dvs att Jesus faktiskt uppväckte änkans son från döden, vilket KG Hammar inte hade gjort, så faller också alla symboliska utläggningar. För en vecka sedan (nr 45/7 november) svarade KG Hammar med en kort debattartikel som hade den utmanande rubriken: ”Ja, Kristus är en tankekonstruk­tion”. Då tog det fart! På Facebook, i bloggar och i kommentarsfält har det gjorts hårda markeringar gentemot KG Hammar.

I veckans Kyrkans Tidning (nr 46/14 november) förs debatten om Hammars debattartikel upp på en bredare offentlig nivå genom en kolumn av Annika Borg som fått en twitterrubrik ”#prataomKristus”. Annika Borg är präst och teol.dr och hon har en väletablerad röst i den offentliga diskussionen. I sin kolumn gör hon sig till tolk för vad jag kallar det teistisk-metafysiska paradigmet.

I samma nr av Kyrkans Tidning (nr 46) har den pensionerade exegetikprofessorn Tryggve Mettinger en debattartikel med rubriken ”Tror biskoparna på uppståndelsen och Jesu återkomst?”. Utan att det sägs ut är det uppenbart att inlägget är en indirekt polemik mot Antje Jackelén och den retorik som som präglar vad Lena Andersson kallar ”dunbolsterteologin”. Mettinger menar att det finns frågor som ”den frågande med rätta kan förvänta sig ett rakt ja eller nej”. Som kristen måste ”jag fråga mig själv: 1) Tror jag på Jesu uppståndelse? 2) Tror jag på Jesu återkomst? 3) Tror jag på de dödas uppståndelse och ett evigt liv?” De kan betraktas som teistisk-metafysiska paradigmets nyckelfrågor i koncis form. Han föreslår avslutningsvis att ”var och en av Svenska kyrkans biskopar ställer dessa tre frågor till sig själv och redovisar sina svar”.

Och för att komplicera bilden finns det ytterligare ett debattinlägg ”Är ett respektfullt samtal omöjligt?” (kan ej hitta det på webben) av Ulf Hjertén som beskriver sig som Johanneslundsutbildad EFS-predikant. Även om han tycks stå inom ramen för det teistisk-metafysiska perspektivet så uttrycker han en öppenhet visavi det existentiella paradigmet. Det gör varken Annika Borg eller Tryggve Mettinger.

Som ateist borde jag inte bry mig om dessa inomkristna teologiska frågor. Men som jag skriver i inledningen till blogg Nr 52 så är jag av olika skäl ohjälpligt engagerad i mitt kristna arv. Och med glimten i ögat kallar jag mig ibland ateistisk frilansteolog. För mig är Jesus människa, enbart människa – komplex, motsägelsefull, driven av en stark kallelse, med trista mörka sidor i sin förkunnelse men också med radikala gränsöverskridande sidor som pekade mot något nytt. Kvinnan vid brunnen, barnen hör himmelriket till, liknelserna om den barmhärtiga samariten, den förlorade sonen. Dessa positiva gränsöverskridande sidor, att han var trogen sin kallelse in i det sista, hans fruktansvärda död plus lärjungarnas erfarenheter tillsammans med vissa delar av arvet från de israeliska profeterna gör att något enligt min mening oerhört märkligt inträffar efter Jesu död. Kristusikonen föds, inkarnerar. Kristusikonen är bilden, föreställningen, av den fullt ut älskande, medkännande, rättrådiga, ansvariga människan. Denna bild, denna mem (för att använda ett begrepp präglat av Richard Dawkins), denna tankekonstruktion (för att använda KG Hammars ord) får en enastående kraft. Denna bild, denna ikon, ger kraft och växtnäring för den godartade och mest storslagna sidan av våra dubbla möjligheter som människor. Samtidigt också den mest sårbara och sköra. När man blandar ihop den komplexa och motsägelsefulla människan Jesus, den eskatologiska profeten, med Kristusikonen och i nästa andetag talar om Jesus som Gud så har man från detta perspektiv skapat en avgud. När man väl gjort Jesus till en avgud tvingas man att läsa evangelierna selektivt och betrakta allt som Jesus gjort och sagt som fullkomligt. Och ikonen sveps in i en svårgenomtränglig dimma.

Från mitt existentiella perspektiv räcker det gott att människan Jesus i all sin motsägelsefulla komplexitet genom sitt liv, sin förkunnelse (trots en hel del saker som är på tvären mot mina värderingar) och sin död gav ett avgörande bidrag till Kristusikonens födelse just där, just då. I Palestina för 2000 år sedan.

Att få näring och växtstöd från denna ikon och sedan kanske genom sin livgärning bidra till att denna ikon blir synligare, får mer skärpa, växer skulle man kunna kalla inkarnationens mirakel. Men då utifrån en sekulär användning av dessa ord.

Men jag vill här betona att denna ikon – bilden av den fullt ut medkännande, älskande, förnuftiga, samarbetande människan – är universell. Den har fått andra uttryck och nyanser i andra kulturer. Buddha och bodhisattvan är varianter av samma ikon. För min personliga del har den polske läkaren och pedagogen Janusz Korczak fördjupat den på ett konkret och smärtsamt sätt. I augusti 1942 följde han med sina barn i deportationstransportens godsvagnar från Warzawas ghetto trots upprepade erbjudanden om fri lejd för att han var så pass känd. Enligt berättelserna var hans motivering att barnen behövde honom mer än någonsin på denna resa. Tåget gick till förintelselägret Treblinka. Korczak var jude.

Med detta som bakgrund vill jag problematisera några av tankarna i Annika Borgs kolumn. Det gäller betydelsen av begreppet ”inkarnation” och det gäller hennes syn på KG Hammars Kristustro eller brist på Kristustro. Och vad som krävs för att kunna kallas kristen.

Annika Borg skriver som att det finns en entydig betydelse av begreppet ”inkarnation” och kritiserar Hammar för en användning ”som skiljer sig från ordets användning”. Jag tycker det räcker utomordentligt väl att säga att något som fram till en viss punkt bara rymts i kosmos som en potentiell möjligheter, realiseras, tar form, blir kött – inkarnerar. Det gäller såväl liv som mänskliga handlingar, kunskap och ideer. Jag har själv använt ordet inkarnation i just denna betydelse i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, se kapitel 4 ”Kärlek, skrift och ande”).

Inkarnationen har två aspekter från ett existentiellt perspektiv. Den ena är bilden, föreställningarna, om människans mest godartade möjligheter vad gäller medkänsla, omsorg, ansvar, förnuft, samarbete. Det är något storslaget och märkligt när denna bild föds och tar form och börjar bli en kulturell kraft. Denna bild är under fortlöpande utveckling. Den säger inget om vad människan är, den säger bara något om människans inneboende positiva möjligheter. Den andra mera substantiella sidan av begreppet inkarnation är de levande exemplen från konkreta människor av kött och blod som också bidrar till att konkretisera och fördjupa den ikoniska bilden. Sokrates, Jesus, Buddha, Gandhi, Korczak. Utan konkreta mänskliga exempel skulle denna bild tyna bort.

Annika Borg tycks mena att förutsättningen för att kunna tala om inkarnation är att det som inkarnerar finns fullt ut innan i en annan högre verklighet. T.ex. som Gud. Denna Gud inkarnerar, blir människa! Det må vara den gängse teologiska användningen, men den är inte given. Och än mindre är det rimligt att tillskriva Hammar att han fyller ”ett centralt kristet begrepp med ett eget och annat innehåll”. Det kan bli intressant och konstruktivt om Annika Borg tydligare motiverar sin tolknings primat och visar på svagheten eller orimligheten i en existentiell användning av ordet.

Annika Borg skriver:På vilken grund skapar Hammar sig ett tolkningsföreträde som auktoritativt avvisar basinnehållet om Kristus i de källor vi har att tillgå – Nya testamentets texter, traditionen och människors religiösa erfarenheter – och förkunnar en kristendom utan Kristustro?

Från mitt perspektiv är blir det märkligt att tillskriva KG Hammar att han förkunnar ”en kristendom utan Kristustro”. Om det Annika Borg menar med Kristustro är densamma som kan destilleras fram utifrån Trygge Mettinger tre frågor så förstår jag vad hon menar. Men då måste hon å sin sida förneka det jag kallar Kristusikonen och dess kulturella kraft, dess förmåga historiskt att ge stöd och riktning åt en människas liv, dess förmåga att ge modet att i svåra livssituationer stå upp för rätt, sanning, medmänsklighet, situationer där det kanske till och med kan handla om att sätta sitt liv på spel. Och detta helt oberoende av om man tror på gud eller andra övernaturliga makter och krafter eller om man är ateist som jag själv. Som jag förstår Annika Borg ingår inte Kristusikonen i hennes föreställnings­värld. Om den gjorde det skulle hon inte så självklart kunna skriva att KG Hammar  ”förkunnar en kristendom utan Kristustro?”. Eller har jag fel? Jag hoppas egentligen det, men i så fall uttrycker sig Annika Borg vårdslöst och slarvigt.

Och här kommer man osökt in på frågan om gränserna för att på ett rimligt sätt kunna kalla sig kristen. Som jag förstår Annika Borg är hon i princip ense med Tryggve Mettinger. Och om sanningen ska fram är även jag tveksam om ett framlyftande av kristusikonen som det centrala i kristen tro – bilden av den fullt ut älskande, medkännande, förnuftiga människan – räcker för att kunna bära upp ett ämbete i Svenska kyrkan. Men min tveksamhet kommer från en radikalt annan position än Annika Borgs och Tryggve Mettingers. När man i dagens västerländska kultur binder kristusikonen till en övernaturlig, teistisk tolkningsmodell, som Borg och Mettinger, så bidrar man enligt min bestämda mening till att dölja denna ikon. Men som jag tolkar Annika Borg och Tryggve Mettinger är detta en icke-fråga som inte bekymrar dom. Dom tror helt enkelt inte på betydelsen och kraften i denna ikon. Från mitt existentiella perspektiv är såväl Nya testamentets texter som de olika bekännelsetexter som tagits fram mänskliga skapelser. När lojalitet mot dessa texter i vår tid används för att förneka den ikon jag försökt antyda så har man blivit en förnekare av den universella och existentiella sida i kristen tradition som jag, kanske fullständigt felaktigt, fått för mig, är dess bärande kärna. När den perverteras utifrån samma lojalitetsmekanismer är det tragiskt.

Jag är ateist, jag tror inte på några övernaturliga krafter och makter. Jag kan inte och vill inte som KG Hammar tala om Gud, Gudsmöte, relation med Gud. KG Hammar uppfyller min minimalistiska bild av vad det innebär att vara kristen; att utan att rodna kunna säga ”Jag tror på gud”. Vad man menar är sekundärt. Själv uppfyller jag inte detta minimalistiska krav, alltså är jag inte kristen trots mitt engagerade förhållande till mitt kristna arv. Vad gäller detta är KG Hammar och Antje Jackelén lika goda kristna som Annika Borg, Tryggve Mettinger och Stefan Swärd.

Annika Borg skriver avslutningsvis i sin kolumn: ”Med Hammars bekännelse kapar vi, vad jag kan se, banden med den världsvida kyrkan”. Just detta argument var starkt bland motståndarna till kvinnliga präster och det har sedan upprepats med stor kraft i motståndet mot homosexuellas rätt att ingå äktenskap. I båda dessa frågor har Annika Borg med stor skärpa underkänt detta argument. Men i denna fråga kommer det till heders. Från mitt perspektiv är det ett argument som hänvisar till det sociala trycket, gemenskapens förväntningar – inte att sträva efter att göra rätt och ärligt försöka följa sitt hjärta och samvete. Det är alltid en hållning som undergräver integritet och värdighet – oavsett om det gäller att man sviker sitt hjärta och samvete utifrån trycket från sin familj, sin släkt, sin förening eller sin kyrka. Jag blev väldigt överraskad av möta denna formulering i en text av Annika Borg. Varför duger detta argument i denna fråga?

Sist kan det vara på plats att säga att jag håller med Lena Andersson och Annika Borg i kritiken av undanglidande ”dunbolsterteologi”. Därför kan det behöva sägas att denna text inte är ett försvar av dunbolsterteologin i KG Hammars tappning, den är primärt en problematisering av Annika Borgs hållning och argument. För mig är sanningsfrågan viktig, så även försöken att vara trogen mot mitt hjärta och samvete i mina ställningstaganden. Om Annika Borg och KG Hammar delar denna grundsyn kan det bli en intressant och konstruktiv fortsättning på diskussionen.

 

PS. 17.11. Tankeutbyte på Facebook med Annika Borg. Igår, lördagen den 16 november, fick jag några kritiska synpunkter på min blogg från Annika Borg. Dom skrevs på min Facebook där jag tipsat om bloggen. Jag svarade på samma ställe och beklagade att vårt meningsutbyte skedde på Facebook där det snabbt sjunker undan och blir osynligt. Idag fick jag ett meddelande från Annika Borg om att det okej att lägga ut hennes synpunkter i kommentarsfältet på bloggen. Men tycker det blir lite konstigt att som ansvarig för bloggen lägga in en kommentar från en annan person. För den som snabbkollar är det då mitt namn som kommer att lysa i kanten. Jag har därför bestämt att lägga ut vårt meningsutbyte som ett PS. Det är på alla sätt en bättre lösning. Så här kommer vårt lilla meningsutbyte.

Lördagen den 16 november kl. 14:44 ·
Annika Borg: Intressant. Några korta reflektioner. Du tillskriver mig en alldeles för snäv syn på inkarnation, i det resonemanget tycker jag att du drar för stora växlar på ledaren. I övrigt jämför du äpplen och päron mot slutet. Jag syftar på urkristna explicita trosbekännelser/bibeltexter om Kristus, så du kan inte jämföra min användning av den världsvida kyrkan här med det ekumeniska argumenten i ämbetsdebatten. Några sådana bekännelser mot kvinnliga präster har ingen hänvisat till, och den frågan är inte kärnan i den kristna tron, det tror jag alla är överens om även om den kan vara väldigt viktig för många. Bara för att ekumeniska paralleller har använts i den diskussionen följer inte att argumentet om ekumenik är irrelevant i alla andra sammanhang, eller hur?. Ämbetsdebatten är en annan diskussion där grundargumenten skiftar. Även om det det facto är så att det blev problem i ekumeniska relationer, men det är en annan fråga. Jag tycker att det var intressant att läsa din text. Men att denna debatt skulle handla om vem som är mer eller mindre kristen är, ursäkta mig, att trivialisera en viktig debatt om teologi och filosofi. I andra delar i din text tycker jag dock att du bidrar till den.

Lördagen den 16 november kl. 21.30
Carl Gustaf Olofsson: Annika, spännande att du läst och svarat. Egentligen tycker jag att du skulle skriva i kommentarsfältet på bloggen. Eller en gästblogg, eller ett bloggsvar på Kristen Opinion. På Facebook försvinner viktiga och intressanta kommentarer och invändningar snabbt. Och då skulle jag också tvingas att skärpa mig. Just i detta ögonblick tycker jag du har en viss poäng i detta med äpplen och päron visavi ekumenik och bekännelsetexter. Dvs ditt påpekande att olika frågor – kvinnliga präster, homosexuella äktenskap och synen på Kristus – har olika tyngd och dignitet visavi kristendomens urkunder. Men från mitt perspektiv så är även ”synen på Kristus” från början en fullt ut mänsklig tolknings- och förståelseprocess. Det innebär att en levande tradition aldrig kan befrias från ansvaret att på nytt tolka och försöka ge ord åt kärnsaken. Den traditionalistiska sidan sviker detta uppdrag genom att så fort det bränner till hänvisa till evangelier och bekännelsetexter. Den ”dunbolsterteologiska” sidan (för att använda Lena Anderssons träffade och elaka epitet) sviker samma uppdrag genom luddighet, att inte våga prata ur skägget när man konfronteras med de riktigt svåra frågorna. Till detta så kommer jag inte förbi min kanske lite förenklade bild av att om Jesus inte varit beredd att stöta sig med den religiösa gemenskap som präglat honom så hade det inte funnits någon kristendom.

Detta med begreppet ”inkarnation” och ”Inkarnationen” där du antyder att jag missförstått dig kan vi kanske återkomma till. Skriv gärna om din syn. Då kan jag kanske antingen lägga ner min kritik eller tvingas nyansera den – eller kanske tvingas tänka om.
DS.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateismfilosofi, existentiell teologi, Teologi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Nr 53. Två trosparadigm – del 2. Annika Borg visavi KG Hammar

  1. Christer Brodén skriver:

    Historisk eller tankekonstuktion? Du känner antagligen till Roger Viklund http://www.jesusgranskad.se Men jag vill göra mina helt egna påpekanden.

    Jesus är ett grekiskt namn, liksom Petrus. Indoeuropeiskt språk. NT skrevs på grekiska och de semitiska namnen Josua (betyder Gud frälser) och Cefas (sten, klippa) översattes. Maria (grekiska) hette egentligen Mirjam. Välkänt! Mindre känt är nog att Han alltså inte hette Jesus. Han hette Josua!

    I GT är Josua Moses efterträdare som ledare för Israels folk. Israel, den som kämpar med Gud, sitt samvete, kärleken och rättfärdighetens problem. Existensiellt så det förslår. I GT förekommer uttrycket ”Josua, Nuns son” ca 30 ggr. Upprepning är Bibelns stilistiska metod för understrykning av det viktiga.

    Nun är alltså viktig! Ändå säger bibelexegeterna, att de inte vet mer om karln, än att han var Josuas far. Wikipedia vet dock mer http://sv.wikipedia.org/wiki/Nun Engelska Wikipedia är mer detaljerad, och man kan googla fram en hel del om honom.

    Nun var kaos- och himmelsgud i det forna Egypten! Himmelens Herre, faktiskt identisk med Himlen! Han var far till solguden Ra, men den lucifern klättrade upp på Himlen och satte sig överst. Då blev Nun sur och slängde ned Ra i underjorden genom en avgrund i väster. Känner du igen något i historien?

    Ra trivdes inte därnere, så han letade rätt på en annan avgrund i öster genom vilken han klättrade upp och upprepade sin synd. Alltihop upprepades och gör så än idag. Romarna införde därför dyrkan av Sol Invictus, den obesegrade solen. Konstantin hette en av översteprästerna, som dock ansåg sig behöva satsa på två hästar för säkerhets skull.

    I Egypten var dyrkan av Nun inte aktuell. Moses är fornegyptiska och betyder avkomma(son). Ra + moses dras samman till Ramses och då fadern och sonen är ett, ville ju Nun störta även farao.
    Det finns mycket mer att skriva om saken, men uppenbart är, att ”Gud Frälser”, Himmelens son, uppträder både i GT och NT. Står det möjligen samma saker där, om vi tolkar texterna rätt? Hur blir det då med historiciteten? Och vad säger Jesus om GT?

    PS 1. I Egypten trodde man liksom i Babylon på Himmelshavet. GT talar ju om fästet/himlavalvet, som skiljer vattnet ovan från vattnet nedan (skapelseberättelsen). Fästet läcker och varje ökennomad vet att regnet är livets källa. Nun var detta hav, och han kallades även Djupet. I GT svävar Elohims ande över Djupet (1917 års Bibel). Har exegeterna måhända blandat ihop Gud och Lucifer?

    PS 2. Jag grubblar svårt på din ornitologiska klassificering. Själv är jag kanske en gök, som är lite ”ko-ko”. Det verkar inte du vara. Kommer jag på något mer seriöst hör jag av mig.

    • Intressant namnlektion, skillnaden mellan grekiskan och hebreiska, och deras etymologiska betydelser. Lite visste jag innan, men Nun var obekant.
      Vad gäller PS 2 om ”ornitologiska klassificeringar” så får den nyfikne kolla Christer Brodéns och mitt tankeutbyte i kommentarsfältet till blogg ”Nr 52”.

  2. Olov Sandegård skriver:

    Som vanligt mycket intressant läsning. En fråga som infinner sig, om man, som jag, i stort instämmer i definitionerna av dina två ”trosparadigmer”: Vore det inte önskvärt om vi kunde få till stånd en kraftfull ”kristen” ateism här i landet vid sidan av den kristendom som består av en blandning av de två trosparadigmen? En ”judisk” ateism och en ”muslimsk” ateism vore också, menar jag, önskvärda i en samlad front mot extremistisk vidskepelse och förödande religiös och icke-religiös (rasism, fascism, etremnationalism etc.) fundamentalism. En buddistisk ateistism finns väl redan sedan flera tusen år tillbaka.

    • Räcker det inte med en ateism som grundas på humanistisk värdegrund. Förstår inte poängen med kristen, judisk och muslimsk ateism.

    • Christer Brodén skriver:

      Jag tror Olov Sandegård menar de olika ”behållare” eller ”förpackningar,” som kan tänkas innehålla ett existentiellt budskap. När någon lyckats öppna en besvärlig förpackning, som kan vara Islam, judendom eller kristendom, blir förpackningen mindre viktig än innehållet. För dyrkarna av behållarna är den attityden ateism.

      Ottoson vill kanske bara acceptera humanismen som behållare. Men innebär inte det en ny dyrkan av en behållare?

      • johnnytycker skriver:

        Innehåll är viktigare än ” förpackning” och om man tror eller inte tror på gudar säger i sig inget om hur man står i etiska och moraliska frågor. Fundamentalism finns ju både bland de som tror och de som inte tror och jag är kritisk till all fundamentalism.

  3. Olov Sandegård skriver:

    Anledningen till att jag efterlyser olika former av ateism är att jag menar att den djupa etiskt-existentiella kärnan är densamma i alla fromhetstraditioner, men att språkbruket och de begrepp man använder inom respektive tradition skiljer sig åt. För att bekämpa extremism och våldsbefrämjande fundamentalism inom en specifik trostradition (exempelvis den kristna eller muslimska) måste man föra diskussionen inom denna tradition med de begrepp som är tillgängliga där, inte med begrepp från en annan tradition (exempelvis den ateistiskt humanistiska icke-religiösa traditionen). Kring den centrala etiken i Jesu bergspredikan kan alla icke-extremistiska krafter inom kristenheten enas och då räknar jag till denna tradition såväl teistiskt kristna som ateistist kristna.

    • Christer Brodén skriver:

      Första meningen: Ja. Andra meningen: Ja. Jfr Paulus recept för mission ”Tänk och var som de!” (1 Kor 9:19ff). Tredje meningen: Ja.

  4. Sven Andersson skriver:

    För att vara ateist tycks bloggaren vara synnerligen vidsynt och sympatisk. Jag har mest stött på de riktigt ”militanta” och stridslystna kritikerna av kristendomen. Samtal är ändå möjligt! Men antagligen utgår vi ifrån så olika håll, även om teologer och filosofer ofta kan samsas hyggligt, så är utgångspunkterna olika.Den verkliga trons människa har ”drabbats” av Kristus, sedan man i bön capitulerat inför Hans hegemoni. (Se t.ex. Elisabeth Sandlunds vittnesbörd på tidn. DAGENs hemsida!) Själv har jag inte så konkreta och dramatiska upplevelser, men har flera gånger träffat på sådana – inte minst hos mina föräldrar.
    TRON är en gåva. Ber man om den kan man få den genom GUDS ANDE. Många har likt den lärde Paulus, teoretiserat och diskuterat omkring tron, men här gäller nog bara erfarenheten i enkel, barnslig upplevelse av Gud och Kristus. Enkel barnatro kontrasterar gärna emot Lärda resonemang. Hade jag varit pingstvän i 1900-talets mitt, så hade jag sagt: ”Böj dina knän i bön och be om dina synders förlåtelse, så skall du bli medveten om en annan värld!”

  5. Christer Brodén skriver:

    Han verkar vara en religiös ateist. Det är en sällsynt fågel i Vår Herres Hage. Det är bara att larma ornitologiska sällskapet att komma och beglo honom. Bloggen är bra, boken mycket intressant och bör nog tillmätas stor vikt, men hur skall mer än ett fåtal orka ta sig igenom den? För att läsa den räcker inte barnatron.

    Jag skrev ovan om himmelshavet, sötvattnet ovan himlens regnläckande fäste, som forntida folk trodde på. I ordförklaringarna till Bibel 1917 står under ordet hav, att det i vissa fall syftar på Nilen och Eufrat. Det blir begripligt, om floderna är utlöpare från himmelshavet.

    Från Eden utgick en flod (regnet), som delade sig i flera. En rann omkring nere i Kus (Afrika) och en annan hette (Eu)Frat. De orden har medfört vilda spekulationer bland bibeltroende om fantastiska geologiska förändringar de senaste årtusendena. Det har fått andra att spy galla över vidskepelsen. Båda sidor har villat bort sig i okunnigheten om den fornantika världsbilden.

  6. Marcus sr skriver:

    Att förstå Kristus-iden som en ikon är djup kristet ide. Och att förstå inkarnationen som fortgående psykiskt skeende (som Hammar gör) idag är teologiskt traditionell förståelse i ortodoxa kyrkan.. Som Maria var havande ,så och är dom troende vilka bär Kristusbilden inom sig . Theotokos är väl begreppet.
    Jag har inga ambitioner att övertala CGO att erkänna sig som kristen men i mina ögon med sin tankens upptagenhet med den mentala Kristus-ikonbilden(havandeskap) fyller han många kriterier för en kristen. Med sin ateism har han den fördelen jämfört dom kristet troende att ha en renare upplevelserum att härbärgera det oväntade och bli överraskad.

    Jag kommer att följa bloggen med ett stort nyfikenhet.

    • Christer Brodén skriver:

      Marcus sr! Läs CGO’s bok, kap 4, avsnitt 8: ”Kunskapens träd och mänsklighetens tillblivelse”, där ateismen kontra gudstro beskrivs som ett språk- och förståelseproblem!
      http://www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel4.htm
      Det kan man väl hålla med om. Och ateismen gäller ju alltid en sådan Gud, som pastor primarius och ”radioprästen” Ludvig Jönssons ateistiske taxichaufför talade om, då Ludvig svarade: ”En sådan Gud tror inte heller jag på!” (Jag brukar ofta citera det där.)
      Så med Guds välsignelse skall(!) vi nog alla vara ateister. Halleluja!

  7. Marcus sr skriver:

    Tack Christer för boktipset.Jag läste några kapitlen. Det är definit skriven av en icke-ateisten , någon som besläktad med Spinoza. Hur är CGOs hållning idag till sin egen text?

    • Hej Marcus, jag är fascinerad av din bestämda uppfattning att de texter du läst av min hand är skrivna av en icke-ateist. Motsatsen till ateist är ju vanligen teist, dvs att man på ett eller annat sätt kan säga ”Jag tror på Gud”. Om du med ateist menar en som är fientligt inställd till religion så är jag förstås ”icke-ateist”. Men det är å andra sidan inte vad ateist betyder. Vad gäller min hållning till de nu femton år gamla texterna i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” så skrev jag en liten text om det sommaren 2012: PS till presentation av boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”.

      Intressant med ditt tidigare inlägg om dina tankar kring ikonen och den ortodoxa traditionens förhållande till ikonen. Jag är däremot mycket tveksam om min uttalat gudlösa, icke-teistiska grundsyn skulle accepteras inom någon ortodox kyrka. T.ex. om jag skulle velat bli präst?

      Apropå etiketten ”kristen” och din sympatiska inställning att inte försöka övertala mig kan jag ge dig lite etiketthistorik. När jag 1998 var i slutfasen med boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” så slog jag fast för mig själv att jag var kristen trots att jag inte trodde på Gud, inte trodde på ett liv efter döden, varken trodde att Jesus uppstått från döden eller var Guds son eller inkarnerad Gud. Det var ”kristen” utifrån den oerhört spännande upptäckten av en gudlös, existentiell ingång till kristen tro och erfarenhet som boken försöker visa på. Men efterhand som åren gått sedan den brytpunkten har jag ändrat min syn på etiketten ”kristen”. Nu säger jag ”icke-kristen” och ateist. Debatt och samtalspositionerna blir tydligare då.

  8. Marcus sr skriver:

    Det kan var förvirrande med begrep . Tro, som att tro på någonting, är inte i religiös sammanhang samma sak som att ha en tro som en existentiell livshållning. Du har ju skrivit om detta.

    Jag tror mig förstå den känslan av befrielse när man slutar vara lojal mot en trostolkning som inte längre motsvarar ens intellektuell övertygelse. Jag sympatiserar stort med projektet att försöka hitta egna adekvata formuleringar vilka kan tillfredsställa och adekvat beskriva både intellektuella och existentiella behov.
    Skapararbetet, att hitta dom rätta formuleringar, är besläktad med konstnärens försök att skapa ett verk som motsvar det inre upplevandet av tomrummet som måste fyllas med någonting, vars existens man vet först när det har fått gestalt i ett konstverk.
    Att frånsäga sig dom traditionella teologiska lojaliteter, vilka formuleras med begrep som gud, jungfrufödelse, mirakel, uppståndelse osv, lämnar en nödvändig tomrum och möjlighet för en nyformulering.
    Det lilla jag har hunnit läsa av dina texter tyder på, att du är involverad i en projekt att hitta dom nya orden vilka kan beskriva din och omgivningens situation så att du kan vara sann och ändå behålla navelsträngen med den traditionella religiösa världen.
    Du kanske känner till begreppet apophatic-teologi? Det negativa teologin. Jag tror mig känna igen något av detta i din programförklaring. Då är du i ett gott sällskap med alla mystiker som mäster Eckhardt och buddhister.

  9. Marcus sr skriver:

    Nu har jag läst blogg nr 52 och ”presentationen”. Jag tror mig förstå hur CGO tänker. Det var givande och berikande.
    Men jag tror att i analysen om kyrkans, eklesias, situation krävs det också en analys av dom institutionerna dvs kyrkorna och människornas lojaliteter med dom för att förstå dagens situation. Alltså det behövs en analys av praktiken utöver teorin

    De traditionella trosbekännelser och bildberättelserna och relationen med förkunnaren, prästen eller predikanten, fungerar som en psykologisk navelsträng till ett större gemenskap.
    Livet i hierarkin, där det teologiska tänkandet lever lever sitt eget liv. Livet i församlingar är något annat. Förkunnelsen med hjälp av dom gamla begreppen är traditionsbärare. Det är dom begreppen och tankegångar som skapar den psykologiska hemkänslan. Detta har ingenting att med försanthållande att göra. Församlingen behöver att tro på att förkunnaren tror på sitt budskap. Luther underskattade mellanlänkens roll, Det behövs och är ofta avgörande för att en församling lever.
    Detta ställer till det för en sanningssökare som tänker själv och kan inte nöja sig med trivselfaktorn i gudstjänsten.

  10. Rebella undrar skriver:

    Du inser alltså att kristusbilden, tankefiguren, ikonen eller vad du nu vill – som berättelse betraktad inte är unik, inte innehåller fantastiska värden som ingen annan berättelse äger. Kanske det till och med kan finnas andra människor vars berättelse ännu mer vore befordrande för människors växt och mognad, om de bara var lika kända? Vari ligger värdet i att fokusera på Kristus istället för på annan litteratur? Mina viktigaste berättelser återfinns i genren fantasy. Det finns vissa böcker som jag läst ett dussintal gånger. Kanske bygga gudstjänster kring Sagan om ringen, med böner på alviska… jag skämtar lite, jag är inte Tolkien-fan, men varför inte. Rätt många mänskliga värden finns förvisso i Sagan om Ringen. Resten är bara att projicera dit, som på en annan rorschaschsk bläckplump… är det inte så man gör med Bibeln också?

    Jag förstår inte varför det teistiska perspektivet förstör din existentiella användning av berättelsen. Möjligen har du förklarat det på annat håll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s