PS2 – P10. 25 oktober – 16 november. Se sist! DS
Det är lika bra att säga det med en gång. Jag är egentligen grovt diskvalificerad för att blanda mig i den diskussion kring måttet av renlärighet och trohet mot traditionen som uppstått kring vår nyvalda ärkebiskop Antje Jackelén. Detta av det enkla faktum att jag inte tror på gud, inte tror på ett liv efter döden, inte tror att Jesus uppstått från döden. Så har det varit sedan tonåren! Men, men, men….. genom födsel, frikyrkouppväxt och kultur har arvet av bibliska och kristna berättelser, begrepp, livsöden, riter, livshållningar, trosfolkets brottningar med tillvarons gåta fortsatt att leva i mig. Länge på ett ordlöst sätt i skymundan, jag var ju så uppenbart icke-troende! Det krävdes en kris för att till slut – efter passerat 40-årsstreck – våga ta denna okristliga, icke-troende anknytning till kristen tro på allvar och börja det mödosamma arbetet med att försöka förstå den och samtidigt göra den synlig och begriplig i ordens värld. Det resulterade efter några år i artikeln ”Har kristen tro en framtid?” (Vår Lösen, 1996) och ytterligare några år senare i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999) (PS. Som ebok januari 2014 – kan köpas och lånas.)
Mycket summariskt: Vid en viss punkt formades det en tydlig bild av att traditionell kristen tro har två sidor. Den hade sådan skärpa att jag i ett skede närmast uppfattade detta som en sanning. Alltså:
En existentiell sida: Den handlar om våra mänskliga existensvillkor. Sjukdom, död, ensamhet, det osäkra i våra naturgivna livsomständigheter; den handlar om ansvar, skuld, försoning, nåd, livets väg; om våra möjligheter att växa i kärlek, medkänsla och förnuft; om omsorg om svaga och utsatta; om vår skörhet, rädsla, feghet; om destruktivitet och ondska.
Den andra sidan kallar jag den teistisk-metafysiska: Den handlar om Gud, en Gud som skapat världen och upprätthåller livet, en Gud som ingriper i våra enskilda livsöden och har en mening med våra enskilda liv, Gud som tagit människogestalt genom Jesus, en Gud som hör bön, ett liv efter döden, om att Jesus brutit syndens och dödens makt genom sin död och uppståndelse, om dom, himmel och straff (”Den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar”). I icke-kristna livstolkningar kan denna teistisk-metafysiska sida handla om karma och återfödelse.
När denna tudelning började träda fram i början av 1990-talet började saker hända i både min inre värld och i mitt sätt att förstå kärnan i kristen tro. Mitt sätt att närma mig bibel, teologi, frikyrkoarv och kyrkohistoria förändrades radikalt. Detta länge avlägsna och främmande område blev plötsligt genuint fascinerande och intressant.
Tänk om själva kärnan i kristen tro gäller den existentiella sida jag antytt ovan? Tänk om kristendomens födelse hade sin grund i viktiga och nydanande insikter om denna existentiella sida? Tänk om kristendomens styrka och attraktionskraft i begynnelsen var att man genom vad som kan kallas Kristusikonen – bilden, föreställningen, memen (begrepp myntat av Richard Dawkins) – lyckades skapa en tydlig föreställning, bild, av den fullt ut rättrådige, medkännande och älskande människan? Och att denna bild på ett tydligare sätt än några andra av dåtidens bilder och myter appellerade till den sida i vår dubbelhet som människor som just rymmer möjligheten till omsorg, medkänsla, förnuft, samarbete. Var det så att den tidiga kristna kyrkan genom berättelser, riter, predikan, själavård och gemenskap hittat ett sätt att stödja den sköra livsprocess som handlar om att fördjupa just denna godartade sida av våra möjligheter? Och att detta i sin tur hade en förmåga fördjupa de viktiga grundupplevelserna av mening och hopp?
Tänk om den teistisk-metafysiska sidan – personlig Gud, Jesus som Guds son, himmel och helvete etc – har fått sin betydelse och styrka genom att fram till modern tid vara ett väl fungerande kärl, en behållare, dvs ett sätt att tolka och bära den existentiella sidan som är så mycket mer svåråtkomlig för tanken och förnuftet? Så länge den teistisk-metafysiska sidan har inneslutit och burit den existentiella så har det varit en hyfsat fungerande helhet om än med en myckenhet av mörka inslag – bittra lärostrider i fornkyrkan, otaliga kyrkosplittringar fram till vår tid, korståg, inkvisition, antisemitism mm. Och i dessa dagar aktuellt i form av de starka ifrågasättanden som Antje Jackelén har råkat ut för när hon försiktigt tonat ner den teistisk-metafysiska sidan visavi några frågor. T.ex. hennes syn att en biologisk syn på Jesu jungfrufödsel ”missar poängen”.
Jag har sedan länge slutat att tro på någon personlig gud, någon gudomlig plan, ett liv efter döden. Och då förstås än mindre att gud blivit människa genom Jesus. Kristendomen har fött och gett näring åt mycket inskränkt dumhet, trångsynt moral, dubbelmoral, förföljelser och mördande av oliktänkande, korståg och inkvisitioner. Men jag har också sett och upplevt ett annat spår. Och det är att den ram av rit och berättelser som ryms inom kristendomen ibland haft en märklig förmåga att stödja utvecklingen av omsorg, medkänsla, rättrådighet (ett gammalt ord Eskil Franck använder i sin självbiografi), ansvar för det gemensamma, förnuft, samarbete.
Eftersom jag är omutligt kategorisk i min icke-tro och samtidigt har tyckt att det jag uppfattat som kristendomens positiva sida är intressant och utmanande har jag genom åren lagt ner mycket möda på att försöka förstå denna sida (se ”Existentiell livssyn – kristen tro?”). Och då också försökt förstå hur denna existentiella sida historiskt, kanske mentalitetshistoriskt, varit knuten till den teistisk-metafysiska sida, som än i denna dag av de flesta – såväl präster och teologer som sekulära religionskritiker – uppfattas som själva kärnan.
Jag lutar starkt åt att kristendomens framgång och attraktionskraft i begynnelsen primärt var knuten till dess existentiella sida. Jag har på annat håll kallat detta ”den existentiella kristendomstesen” (Existentiell livssyn – kristen tro?, Kapitel 9). Men jag är medveten om att jag kan ha fel å det grövsta och att det är någon form av grov idealisering. Dom hårda och ibland brutala konflikterna mellan olika tolkningar av kristen tro i fornkyrkan från 300-talet och framåt kan antyda det.
I ju högre grad den existentiella sidan börjar kunna tolkas och förstås fristående från den teistisk-metafysiska uppstår ett växande identitetsproblem för kyrka och teologi. Denna separationsprocess började med upplysningen och har sedan fördjupats. Ytligt sätt framstår den teistisk-metafysiska sidan som konstituerande för kristen tro – som för t.ex Eva Hamberg (som lämnat läronämnden och begärt utträde ur kyrkan) och Martin Lembke som kritiserat Jackelén för hennes syn på berättelserna om Jesu jungfrufödsel (”Jackelén bör förklara sig om jungfrufödsel”, SvD Brännpunkt 17 oktober) – i den pågående ärkebiskopsdebatten, och många med dom.
Men om den teistisk-metafysiska sidan inte längre är en fungerande behållare för den existentiella sidan? Eller bara fungerar för ett krympande fåtal, är då inte det bestämda framhävande av den teistisk-metafysiska sidan en form av avgudadyrkan? Eller just ett svek mot vad jag menar är den bärande existentiella sidan av kristen tro? Har då inte de gamla lärosatserna (som man som präst är bunden till genom vigningslöftena) förvandlats till beläten som döljer trons levande, livgivande centrum? Som gudlös ateist – och som en stark bejakare av en personlig existentiell tro – tror jag det!
Jag kan, precis som Eva Hamberg, Göran Schytte, Dag Sandahl, Martin Lembke mfl, känna lust att gå tillrätta med biskopar, läroämbete, pastoralinstitut och den akademiska teologin. Jag håller också med dessa kritiker om att många av kyrkans framträdande ledare, teologer och institutioner är fega och undanglidande. Men jag tycker det utifrån en ståndpunkt som står i radikal motsats till de som grundar sin kritik i övertygelsen om att den teistisk-metafysiska sidan är konstituerande.
Min kritik mot Svenska kyrkan är att man trots alla resurser och all kompetens som finns, inte på allvar har fått igång en levande debatt kring de två trosparadigm som i sin förnekade tysta osynlighet förlamar och utarmar kyrkan. Det innebär att när någon ämbetsbärare sticker ut näsan kring detta så får dom det hett om öronen. Anmälan till domkapitlet med krav på avkragning är ofta en konsekvens. När KG Hammar var ärkebiskop fanns det ordstarka traditionalister som reste krav på hans avgång för att han ibland tummade på den teistisk-metafysiska sidans primat.
Denna tystnadens kultur kring vad jag från min ateistiska utifrånposition tror är kyrkans och kristen tros absolut viktigaste fråga innebär också att varje ämbetsbärare som känner av denna djupa spänning i kyrkans tro och tar den på allvar tvingas göra sin trosresa ensam. Och man är medveten om att man tar risken att bli av med sin prästtjänst om man bryter tystnaden. Man biter ihop eller hoppar av, som Eskil Franck, ärkebiskopskandidat 1997, och bibelkommissionens ordförande Bertil Albrektsson. Om något är biskoparnas, läroämbetets och teologernas skam så är det detta!
Antje Jackelén är precis som KG Hammar svävande kring denna problematik om kristendomens två paradigm. Jag tror inte att hon vågar se och erkänna de två oförenliga tolkningsparadigm jag så tydligt tycker mig se. Det är en svår och smärtsam problematik. Och det är inte riskfritt att börja ta denna problematik på allvar. Och därför tror jag inte att Antje Jackelén i sin nya roll som ärkebiskop kommer att bryta den tystnadens kultur som finns kring denna problematik. Och om hon mot förmodan skulle visa sig ha den kompetens och det mod som behövs och dessutom lyckas kommer jag att betrakta det som ett mirakel. Ett mänskligt, inomvärldsligt mirakel i samma klass som Berlinmurens fall.
Även om jag är medveten om att jag kan ha fullständigt fel, är jag numera djupt övertygad om att den existentiella sida i kristen tro som jag antytt är den primära. Det är den sidan som ibland på djupet har förvandlat människors liv. Den är lika viktig nu som när kristendomen föddes för 2000 år sedan och den kommer att fortsätta att vara lika viktig så länge det finns människor. Idag är den sekulära kulturen en bättre bärare av denna existentiella sida än den kristna, som tyvärr mer bidrar till att dölja denna livsviktiga sida.
Om det inte uppstår en bred, engagerad teologisk diskussion om spänningen mellan den existentiella sidan visavi den teistisk-metafysiska så kommer enligt min mycket bestämda mening kyrkans marginalisering obevekligt att fortsätta. Och i så fall desto snabbare desto bättre! I dagens läge finns en ohelig allians mellan traditionalister som Eva Hamberg, Martin Lembke, Dag Sandahl m.fl och företrädarna för en radikal, hermeneutisk, öppen teologi – med teologi- och religionsvetarprofessorer som Elisabeth Gerle, Mattias Martinson, Christina Grenholm, Ola Sigurdson. Utifrån väldigt olika bevekelsegrunder bidrar båda sidor till att skymma sikten mot de existentiella livsfrågor som är av avgörande betydelse för allas våra liv.
Genom sin hårda kritik av alla former av teistisk-metafysiska föreställningar framstår Humanisterna i mina ögon i dag som bättre rustade att förbättra sikten mot våra avgörande existentiella livsfrågor än Svenska kyrkan. Det var den främsta anledningen till att jag gick med i Humanisterna för ett par år sedan.
Under 1950- och 1960-talet var denna svåra paradigmatiska diskussion om vad som utgjorde kärnan i kristen tro på väg att hitta ut i en bredare offentlighet med namn som Paul Tillich, Rudolf Bultmann, John AT Robinson. En del av diskussionen inspirerades av den tyske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev (han avrättades av nazisterna strax innan krigsslutet). Det pratades om ”religionslös kristendom”, ”trons existentialisering” och/eller ”trons antropologisering”. Detta väckte starka känslor för och emot. När John AT Robinsons bok ”Gud är annorlunda” kom ut på svenska början av 1960-talet avfärdades han av de etablerade teologerna, bland annat av Gustaf Wingren, en av de mest uppburna och uppskattade teologerna under senare delen av 1900-talet. Men boken såldes i över 30 000 ex och väckte förhoppningar. Men Svenska kyrkan och teologerna missade detta tillfälle.
År 1966 hölls en kristen manifestation i Dortmund som just riktade sig mot de moderna teologier som på ett eller annat sätt bröt med eller ifrågasatte det förhärskande teistisk-metafysiska tolkningsparadigmet. Den samlade runt 20 000 kristna! Manifestationens paroll var ”Intet annat än evangelium!”. Företrädarna för det teistisk-metafysiska tolkningsparadigmet mobiliserade och höjde rösten.
Ibland tror jag att den teologiska rädsla och tystnad som råder kring frågan om de två olika kristna trosparadigm som antytts här är ett utslag av efterdyningarna av denna manifestation. Idag bärs andan i denna manifestation vidare av ordstarka röster bland evangelikaler och konservativa kyrkliga krafter. Det är samma krafter som ligger bakom den årligen återkommande ”Jesusmanifestationen”.
Apropå frågan om sant och falskt. Bara ett av dessa trosparadigm kan vara sant. Och båda kan vara osanna vad gäller förståelsen av kristen tro! Det är den smärtsamma verkligheten. Men utan en öppen, ärlig, modig debatt som sannolikt kan bli rejält smärtsam emellanåt så är Svenska kyrkan hänvisad till vad Lena Andersson så träffande benämner ”dunbolsterteologi” (”Med Gud in i tankelättjan”, kolumn i DN den 19 oktober) och en fortsatt tystnadens och rädslans kultur.
Jag är pessimist vad gäller detta. Det mesta tyder på att Svenska kyrkan och kristenheten kommer att fortsätta förskingringen av den existentiella sida jag tycker mig ha skönjt som kristendomens kärnsak. Men å andra sidan har den sedan länge hittat nya vägar och uttryck i litteratur, konst, film och musik. Och den kommer att fortsätta att fördjupas i olika sekulära former. Vad gäller detta är jag försiktig optimist. Men jag måste samtidigt avslutningsvis erkänna att det finns ett stråk av sorg visavi den tradition som på djupgående sätt bidragit till att forma mig och mitt liv.
PS. Ovanstående skulle kunna kallas en ”ateismfilosofisk” analys. Detta sagt apropå en i dagarna (16 oktober) hållen föreläsning med rubriken ”Ateismfilosofi – finns den? Behövs den?” av Ingvar Johansson, professor emeritus i teoretisk filosofi. Föreläsning och efterföljande samtal med professor Per Bauhn och publik hölls i ett fullsatt bibliotek på Kalmar konstmuseum. Arrangemanget var Humanisterna Kalmars initiativ och kom sedan till stånd i samarbete med Kalmar konstmuseum och med stöd av ABF Östra Småland. En videoinspelning kommer att bli tillgänglig på YouTube om ungefär en vecka. Den kommer då att länkas via bloggen Humanisterna Kalmar. DS.
PS 2. Den 25 oktober så ger sig Ann Heberlein in i debatten om Antje Jackelén genom ett hårt angrepp på Lena Andersson kolumn på DN Kultur. Rubrik: ”Biskop Antje Jackelén är större än Lena Anderssons debatteknik”. Patrik Lindefors kommenterar Ann Heberleins debattartikel på Humanistbloggen samma dag. Rubrik: ”Med Ann Heberlein in i tankelättjan”. Jag kan tipsa om en Newsmillartikel jag skrev för två år sedan där jag kritiserade Ann Heberlein. Rubrik: ”Nyateismen och teologins banalisering”. Den har tydlig bärighet mot den aktuella debatten. Nytt. Den 31 oktober svarar Lena Andersson på DN Kultur på Ann Heberleins hårda angrepp. Rubrik: ”Kyrkans ödmjukhet är förklädd kunskapsfientlighet”. DS.
PS 3. Blogg ”Nr 37. Sökes! Ateistkristen präst med stark förankring i traditionen” är i högsta grad relevant i denna diskussion om två paradigm och blivande ärkebiskop Antje Jackeléns grad av trohet mot kyrkans tro. Bloggen handlar om en dansk församlings annons efter ”präst, helst troende” i januari 2013 och annonsens rötter i den stora konflikten i Danska folkkirken 2003-2004 kring kyrkoherde Thorkild Grosböll, som fick epiteter ”prästen som inte tror på Gud”. DS.
PS 4. 30 oktober. I senaste Kyrkans Tidning svarar Per Wahlström, kyrkoherde och kontraktsprost i Engelbrekts församling i Stockholm på Lena Anderssons debattartikel om dunbolsterteologi. Svaret har rubriken ”Vår tids spärrvakter”. Svaret är ärligt och intressant och är av en annan kaliber än Ann Heberleins. Märkligt nog är inlägget inte publicerat i papperstidningen som kom torsdagen den 31 oktober. DS.
PS 5. Den 23 oktober svara blivande ärkebiskop Antje Jackelén på Brännpunkt i Svenska Dagbladet på Martin Lembkes debattartikel där han kräver ett klargörande av Jackelén vad gäller hennes syn på jungfrufödslen. Rubrik: ”Jesustron ska inte reduceras till biologi”. Den 30 oktober avslutas debatten med ett inlägg av Martin Lembke som har rubriken ”Tydligt att Jackelén inte vill svara” DS.
PS 6. Söndagen den 10 november så har Göteborgsposten en lång intervju med Antje Jackelén med rubriken ”Antje Jackelén sig som ”upplysningens och reformationens dotter””. Den är gjord av GP:s kulturchef Gabriel Byström. På bloggen Kristen Opinion kommenteras intervjun av Johanna Andersson under rubriken ”Tolkning, bildning och nördar”. DS.
PS 7. (uppdaterat den 15 november). En illustration till tesen om två trosparadigm kan man få genom att läsa två debattartiklar i Kyrkans Tidning. Den ena av prästen Tobias Bäckström med rubriken ”Är Jesus bara en tankekonstruktion?” (nr 38/19 sept) där han kritiserar en bibelbetraktelse av f.d. ärkebiskop KG Hammar. Hammar svarar den 7 november ”Ja, Kristus är en tankekonstruktion”. Sedan kan man fortsätta med kommentarerna till KG Hammars artikel och prästen Helena Edlunds blogg ”128# Bäste KG” den 8 november.
Genom en kolumn i Kyrkans Tidning (nr 46/14 nov) med twitterrubriken ”#prataomKristus” så går Annika Borg, med sin väletablerade offentliga röst, in i denna diskussion om KG Hammar och gränserna för vad som kan göra anspråk på en legitim kristen tolkning. Hon gör sig där till tolk för det traditionella ”teistisk-metafysiska” paradigmet. Det är så pass intressant att det får bli en egen blogg. I samma nummer av Kyrkans Tidning finns ytterligare en tydlig illustration av problematiken genom den pensionerade exegetikprofessorn Tryggve Mettingers debattartikel ”Tror biskoparna på uppståndelsen och Jesu återkomst?” DS.
PS 8. I dag, måndagen den 11 november, har Annika Borg, präst och teol.dr., en en intressant debattartikel på DN Kultur med rubriken ”Nedrustad teologi bakom debattens haveri”. Jag tror att hon har rätt till en del, men om jag har rätt i min ”tes” om två oförenliga trosparadigm så är problemen både djupare och svårare. För att få lite perspektiv på den ofta stora självsäkerheten på den traditionalistiska sidan kan jag rekommendera en understreckare i Svenska Dagbladet från år 2000. Den har rubriken ”När Jesus och Gud blev ett. Rafflande skildring av striden kring arianismen” DS.
PS 9. Jag har missat den generösa presentation av Antje Jackelén i en understreckare på SvD Kultur den 22 oktober. Rubrik: ”En dialogens apostel som ärkebiskop”. Understreckaren är skriven av Kjell Blückert, docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet och medlem i redaktionen för jesuiternas kulturtidskrift Signum. På bloggen Katolsk Vision har uppstått en diskussion kring de radikalt olika förhållningssätt till Antje Jackelén som visas av de båda katolikerna Martin Lembke och Kjell Blückert DS.
PS 10. Musikern och låtskrivaren Peter Hallström har skrivit ett sympatiskt debattinlägg i Dagen till försvar av ”flumkristendom” apropå kritiken mot Antje Jackelén. Peter Hallström har vuxit upp i en fördömande och starkt syndladdad pingströrelsemiljö. Texten har rubriken: ”Varför skriver kristna hatbrev?” och publicerades den 15 november. DS.
Problematiken i denna blogg utvecklas vidare i en blogg som publicerades den 16 november. ”Nr 53. Två trosparadigm – del 2. Annika Borg visavi KG Hammar”
Gustafs videoblogg 
Efter diskussionen på Konstmuseet kan jag fortfarande inte se på en framtid för ateismfilosofi. Det Ingvar började ser jag mest ett försök att erövra de religiösa orden och ge en sekulär betydelse av begrepp som bikt, bön, samvete etc. Den uppdelning du har av existentiell sida och teistisk-metafysisk är inte min ingång. Därför känner jag mig litet vilse. Jag ser hellre på religionen som bestående av berättelser i form av myter, som vi kan använda oss av i existentiella diskussioner, och berättelser som ska tas bokstavligt om världen, försanthållande. De senare kan vi ateister underkänna som grovt felaktiga i stort sett. Myterna är fortfarande användbara. Det svåra är när vi har startat från olika håll. Olika traditioner förvirrar, det är svårt att omedelbart känna igen gemensamt och åtskiljande.
Visst Kjell, det är ytterligt osäkert om begreppet ”ateismfilosofi” har en framtid. Men jag tycker för min del både att det är meningsfullt och spännande. Även om Ingvar i sin föreläsning i så pass stor utsträckning tog avstamp i traditionella religiösa begrepp så tror jag inte att hans primära poäng är att ge sekulära, ateistiska tolkningar av sådana begrepp.
Jag kan så här på sena kvällen ge en lite överraskande belysning av detta med ateismfilosofi och vad Ingvar Johansson vill fånga in. Efter att under dagen varit i Nybro och hämtat hem två minneskort med videoklipp från föreläsningen så har jag just kollat lite. Precis i början av Ingvars föreläsning är en liten passus som ger mig lite råg i ryggen vad gäller att uttala mig om ateismfilosofi. Efter att han har tackat Humanisterna Kalmar för inbjudan och då också riktat ett speciellt tack till mig för handhavandet av de mera konkreta kontakterna så säger han: “.. och jag kan säga då att Carl Gustaf som jag ser det har sedan en lång tid tillbaka intensivt sysslat med saker som jag tycker faller under den här breda benämningen ateismfilosofi som jag då ska plädera för här i kväll.“ Jag kom inte ihåg denna tydliga credit. Det var häftigt att få minnet uppfriskat vad gäller detta. Och det gör att jag vågar ge mitt perspektiv på begreppet ateismfilosofi – och som jag då tror att Ingvar i princip delar.
Jag skulle vilja säga ungefär så här. Jag tycker det är viktigt att på olika sätt reflektera över våra grundläggande existentiella problem och frågor. Jag tycker också att det är viktigt att bättre förstå de viktiga, djupa erfarenheter som kan förändra våra liv på djupet på ett positivt sätt – och de som kan stjälpa oss. Den systematiska reflektionen av denna typ av frågor har hitintills i stor utsträckning skett inom religionerna och i sina akademiska sammanhang inom teologi, religionsfilsofi och religionspsykologi. Genom att använda begreppet ateismfilosofi så ger man genom själva begreppet en tydlig paradigmatisk markering att man tar sig friheten att reflektera över samma typ av frågor men då utifrån grunden att dom är universellt mänskliga och oberoende av existensen av bortommänskliga krafter och makter. Att traditionellt religösa begrepp ger oss ledtrådar till viktiga existentiella dilemman, belägenheter och erfarenheter är inte något konstigt. Det handlar inte om att omtolka, det handlar om att försöka förstå hur dessa erfarenheter uppstår. Och om man då hittar tydliga beröringspunkter, eller rent ut av direkt släktskap, med erfarenheter hos oss som sekulära, icke-troende människan som på olika sätt brottas med sitt liv så är det både viktigt och intressant. Dessutom på två sätt. Dels kan det hjälpa oss som på olika sätt tar livet och dess utmaningar på allvar och samtidigt avvisar alla föreställningar övernaturliga krafter och makter att få ord för viktiga upplevelser. Och att det finns en tydlig förståelse för dessa erfarenheter och upplevelser från detta sekulära perspektiv kan också minska riskerna för att vi ska frestas ta till övernaturliga förklaringar. Både sådana som är svåra och smärtsamma och sådana som lyfter våra liv och kanske till och med får det att “skimmra” (tänker på Dreyfuss och “The Shining”). Men i den mån detta område utvecklas kan det också ge stöd för en fördjupad och delvis ny form av religionskritik.
Till detta kommer att efterhand som den ateismfilosofiska tankedomänen utvecklas så kommer den, som jag ser det, att kunna ge impulser till intressant och viktig forskning kring den sekulära människans erfarenheter och möten med den grundläggande existentiella problematik som vi alla delar oberoende av om vi är ateister eller tror på övernaturliga krafter och makter.
Jag har stor förståelse för att du har svårt för de ingångar jag hittat genom begreppen “teistisk-metafysiskt” visavi “existentiellt”. Det är inte några självklara begrepp och de är i någon mening konstruerade. Jag har haft stor nytta av dom sedan dom tog form i min tankevärld i början på 1990-talet. Sedan tycker jag att detta med myter och berättelser är spännande och viktigt. Och att detta med myten som bärare av något universellt mänskligt som ibland kan tala och beröra oss helt oberoende av de ramar de traditionellt tolkats inom är intressant. Jag skulle grovt säga att myterna ofta fångar in och ger ord åt grundläggande existentiella villkor, dilemman och erfarenheter.
För att länka ihop de båda problem du tar upp så slog det mig just att du ju skulle kunna bli en ateismfilosofisk mytforskare. Jätteintressant ämne!
hej, varför skulle de två paradigmen stå i motsats till varandra och inte kunna komplettera varandra?
Hej Hans Ekman. När jag skrev boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999) hade jag en stark förhoppning om att dessa båda trostolkningsparadigm skulle kunna leva samman i en ömsesidig respekt. Jag tror inte det längre, men jag har inget emot att ha fel i detta. Min bild är att de eventuella företrädarna för det existentiella tolkningsparadigmet måste vara öppna, tydliga, våga tala klarspråk. Helt enkelt för att detta perspektiv ska kunna utvecklas och efterhand få det djup och den tyngd som jag tror det rymmer.
Min dystra bild av dagens teologiska och kyrkliga situation är att företrädarna för detta jag kallar det teistisk-metafysiska paradigmet är väldigt självsäkra och ordstarka. Både bland högt utbildade präster och teologer – tex Eva Hamberg, Martin Lembke – och bland lekfolket. Vad gäller det senare så var kommentarerna till prästen Ulla Karlssons ifrågasättande av doktrinen att Jesus offrades på korset för att försona våra synder våren 2011 en dyster läsning. Hon hade skrivit en kort debattartikel som publicerades i Kyrkans Tidnings nätupplagan. Påhoppen var så pass grova att Kyrkans Tidning sedan tog bort kommentarerna. 95 procent av de cirka 150 kommentarer som hann skrivas var kategoriska och ordstarka i sina självsäkra avfärdanden. Och hon fick ingen teologisk undsättning från någon namnkunniga teolog eller biskop.
Till denna dystra bild hör min bild av att de lekmän och teologer som primärt anknyter till trostraditionens existentiella sida är väldigt försiktiga med att tydligt uttrycka detta. Det blir oftast en form av modern ”privatkristendom” som man bara pratar om med sina närmaste – och mellan skål och vägg med kolleger man litar på. Och om man är ämbetsbärare – präst, diakon, biskop – med en sådan ingång så ligger man lågt med vad man uttrycker offentligt. För det egna samvetet så intalar man sig ofta att det är av omsorg och hänsyn. Men jag tror att det oftare är av rädsla för ordstarka, självsäkra påhopp från traditionalister som ”vet vad sann kristen tro är”. Och det är alltid obehagligt och smärtsamt att bli anmäld till kyrkans läronämnd, även om de i flesta fall friar.
Om jag har rätt i denna lägesbeskrivning så skapar det också ett omöjligt klimat för debatt, öppna samtal och fördjupning. Men jag har gärna fel. Jag tycker den här problematiken är alldeles för viktig för att tyna bort i tystnadens landskap inom kyrkans hägn. Jag tror det behövs helt nya arenor och samtalsforum utanför varje form av traditionell religiositet för de existentiella frågor vi alla lever med och brottas med.
Hej Carl Gustaf!
Din distinktion mellan religionens existentiella respektive teistiskt-metafysiska sida tycker jag är mycket fruktbar. Den kan med fördel användas även när man analyserar andra trostraditioner, exempelvis den judiska och den muslimska. Det är synd, tycker jag, att flertalet reellt intellektuella i Sverige och jämförbara länder frivilligt ”abdikerat” från sina respektive kyrkor och församlingar, istället för att inom dessa driva en sakligt meningsfull intellektuell debatt. Att man inte kan bli präst, rabbin, eller imam, om man avvisar det magiska och metafysiska är en sak, men så vitt jag förstår saken, skulle det i dagens läge vara tämligen svårt att bli formellt utesluten ur Svenska kyrkan på grund av ”kätteri”. Jag tror att vi människor behöver tillhöra en existentiellt-religiös församlingsgemenskap. Sådana ser olika ut i olika kulturer, men att frivilligt lämna majoritetens organisation för en egen mer ”sann” är ju att göra om samma misstag, som t.ex. många frikyrkliga gjort genom tiderna. Att bli bannlyst eller utkastad är en helt annan sak.
Mvh
Olov
Idén med teistisk-metafysiska behållare för existensiell tro är bra. Behållarnas likheter visar, att tänkare alltid och överallt haft behov att förvara samma svårfångade existensiella tankar.
Skall man slåss, har man sönder flaskorna. Trasiga läror utan innehåll blir otäcka vapen. Jag har skrivit om en fiktiv saga, tänkt som ”en behållare” för elektricitetsläran. Den beskriver kanske det teistiskt-metafysiska problemet:
Det var en gång en elektriker, som ville lära sina barn lite om det han sysslade med, så han skrev och ritade en saga om elektronen Elvis.
Det blev en rund figur i kortbyxor och rutig keps, som for runt i ledningar, lekte med magneten Magnus och ringde i ringklockan Inger. Sagan lyckades på ett klurigt sätt förklara elektricitetsläran med watt, ampére och annat dithörande riktigt bra. Den var på det sättet helt korrekt, men barnen visade upp olika attityder vid mötet med den.
Sofia, som storasystern bland dem hette, förstod direkt ”det dolda budskapet”, men en av hennes bröder, en stöddig Bror Duktig, blev arg, ja han blev riktigt rasande och förklarade högljutt: – ”En elektron i kortbyxor! Och med rutig keps! Vilken j-a skit! Jag tror inte på elektroner!”
Den för honom löjliga beskrivningen av elektriciteten retade honom. De blockerade förmågan att se och ta till sig sagans budskap. Han kunde inte skilja på det beskrivna och beskrivningen av det beskrivna. Han vägrade sedan läsa en enda rad ur sagan. Systern skrattade, men pappan tog sig för pannan.
En annan bror lärde sig sagan fram och baklänges. Han blev också upphetsad av den, men på ett annat sätt och ropade: – ”Hej Elvis! Jag vill också vara ett strålande ljus för världen och leka och blixtra i himlen hemma hos Det Stora Dundret! Vilka vill följa med mig dit upp? Bli vän med Elvis! Halleluja!”
Han kallades Flax, därför att han gestikulerade vilt, när han blev så där högljudd. Då svor Bror Duktig av ilska och Sofia grät av skam. Pappan tog handen från pannan och skrev ett nytt testamente i hopp om att rädda familjeförmögenheten.
Det fanns ett sladdbarn i elektrikerfamiljen. Han lärde sig också sagan, fast han inte var mer än någon meter. Även han ville vara vän med och leka med Elvis, men då skämdes storasyster inte alls. Tvärtom, när Sofia nattade honom med sagan, lekte hon med i hans fantasier.
Lillebror hann bli avsevärt äldre, innan han insåg att han lärt sig elektricitetsläran utan att veta om det! Man kan lära sig mycket utan att begripa något!
Du får gärna använda sagan, om du tycker den beskriver din idé hyfsat. https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=17469 För övrigt delar jag inte in folk i ateister och troende, utan i värdenihilister och … ? Kallade inte gnostikerna sina motståndare för tomma kärl eller tomma vattenkanaler? Vad är du för fågel egentligen?
Hej Christer Brodén. Intressant och målande saga! Jag kollade länken och förstår att du skrivit en bok utifrån detta tema! Imponerande! Sagan är absolut användbar för att försöka synliggöra den problematik jag är ute efter. Men det finns dock en hake visavi detta med ”existentiell kärna” och det ”teistisk-metafysiska” språket och bilderna som behållare. Alla kan vara överens om de handfasta konkreta resultaten av elektriciteten. Jag knäpper på en strömbrytare, lampan tänds. Jag vrider på knappen till ugnen, den blir varm. Även om vi inte fattar hur det egentligen fungerar (t.ex. jag!) så accepterar vi tekniken och att det finns avancerade tekniska och fysisk förklaringar. Vi behöver inte ta till några övernaturliga förklaringar även om vi inte begriper. Som vardagliga brukare bryr oss inte om hur det fungerar, bara ATT det fungerar. Blir det något fel ringer vi till de som kan, elektrikern eller elleverantören.
När det gäller den existentiella sidan av vår mänskliga existens så finns det ännu så länge ingen väl etablerad och av alla erkänd kunskap. Vi är långt därifrån! Idag bärs och fördjupas olika delar av denna kunskap främst av författare, filmare, konstnärer. Från att ha varit bärare av denna existentiella sidan i vår kultur fram till modern tid har kristendomen enligt min kanske svarta och felaktiga bild i stället blivit något som hindrar denna kunskapsutveckling. Jag är övertygad om att denna kunskap kommer även i en mera explicit form, förutsatt att mänskligheten överlever. Här finns ingen elektriker eller elingenjör som sitter med ett facit på hur det egentligen fungerar. I boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” försöker jag bidra med några skärvor i denna kunskapsprocess. Två exempel är analysen av vad jag kommit att kalla den ”existentiella sorgeparadoxen” (kapitel 2) och födelsen och fördjupningen av ”ömhetens och medkänslans blick” (kapitel 4). Om jag har rätt är detta generella och universellt giltiga mänskliga processer. Men dom har trots snart femton år på nacken inte hittat ut i den offentliga diskussionen och därmed inte heller utsatts för den hårdhänta kritiska granskning som är en nödvändig del i all kunskapsutveckling.
Du skriver avslutningsvis: ”För övrigt delar jag inte in folk i ateister och troende, utan i värdenihilister och … ? Kallade inte gnostikerna sina motståndare för tomma kärl eller tomma vattenkanaler? Vad är du för fågel egentligen?” På ett sätt gillar jag att du inte delar in folk i ”ateister och troende”. Och jag håller med dig om uppdelningen i värdenihilister och ”värdestyrda” (i brist på bättre ord) är mycket mer intressant. Men då med en reservation. Man måste skilja på filosofisk värdenihilism och personlig värdenihilism. Jag tror inte på någon övergripande mening och jag tror inte på några naturgivna värden. Alltså nihilist i filosofisk mening. Men på det personliga planet är jag en djupt engagerad och värdestyrd människa. Och så långt ifrån en personlig nihilistisk livssyn som man kan komma. Och jag är också djupt övertygad om att om vi vill förbättra förutsättningarna för att uppleva mening, hopp, samhörighet med andra, hemhörighet i tillvaron så måste vi efter bästa förmåga bejaka det som utgör våra godartade möjligheter som människor. Och i en sådan livshållning kommer vi ibland att konfronteras med svåra värdefrågor där det inte finns något givet facit. Så apropå din undran om vad jag är för fågel egentligen så skulle jag kunna säga att jag är värdestyrd ateist med en stark existentiell tro (som detta definieras i Kap 6 ”Existentiell tro”). Om du har något förslag till benämning eller ”artbestämning” på denna ”fågel” så är jag nyfiken.
Om ”haken”. Jovisst, men det jag betonar är liknelsen. Jag har fler sagor. En om Karl Marx, som med hustrun Intellektet fick ett spöke till dotter, som gick runt i Europa och skrämde folk. Marx skrev om henne i Manifestet! Fast du tror väl inte på spöken?
Jag har även sagan om Darwin, också med Intellektet som hustru. De fick dottern Evolutionsläran. När en ung man tar henne till hustru, avlar han en darwinist (sig själv). Sonen är ett med fadern (det låter teologiskt). Darwins dotter fyllde 154 i år, men föder fortfarande barn. Hon är alltså värre än Sara, så jag förstår om du även vägrar tro på Evolutionsläran.
Karl Marx fick med sin slingriga hustru en förförisk dotter, som förvred huvuden med sin skönhet och fagra tal. Guds barn kom svärmande till henne. En av dem hette Vladimir Iljitj Uljanov. Som många andra tog han tog henne till hustru. Liknande saker hade hänt förut:
”Då nu människorna började föröka sig … och döttrar föddes åt dem, sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur … Vid den tiden … levde jättarna på jorden, sedan Guds söner … människornas döttrar … födde barn …; detta var forntidens väldiga män, … namnkunniga … Men när Herren såg att människornas ondska var stor … ångrade Herren … att han hade gjort människorna …” (1 Mos 6:1-6).
Marx ideologi till dotter födde en av historiens jättar i äktenskap med Iljitj. Han hette Lenin. Men jag tror inte att Bibeln förutsagt annat, än att vi skall fortsätta uppföra oss som vi alltid gjort: Högmod, vrede och våld m.m. – Jakobs enda dotter Dina fick några av hans söner att mörda vilt (1 Mos 34). Kärleken till henne orsakade krig och över hatet mellan de stridande vilar Jakobs förbannelse.
Dold i Bibelns textkärl finns problematiken. Beskrivningen av ”alla svårigheters moder” som hindrar oss nå det du talar om. Vad var det Ruben Rausing(Tetrapak) som sade följande? ”Om innehållet är viktigt, så är förpackningen viktig.”
Vill du ha en Wordfil?
Jag har nyligen läst boken ”Illusionen om Gud” av Richard Dawkins; han har en intressant teori om varför religion förekommer. Som darwinist tycker han det är värt att undra eftersom religionsutövning inte ger något uppenbart försteg i ”kampen om tillvaron”, och han förkastar därför tanken på ett särskilt ”religionsbehov”. Istället har han hypotesen att religion uppkommer som ett slags bieffekt av några andra mänskliga egenskaper som är evolutionärt betingade, men som går utanför sina ursprungliga ramar och att det är det som blir religion. Han pekar särskilt på två stycken, nämligen dels behovet av att ha auktoriteter (bra för att barn ska lyssna på sina föräldrars varningar och därmed undvika faror), dels behovet av förälskelse (ger samhörighet mellan föräldrarna, gynnar barnens överlevnad) vilken senare utvidgas till behovet av att ha ”idoler” dvs någon eller något på vilken man kan projicera egna drömmar och förväntningar och därmed få en stark känsla av välbehag. Den man är nyförälskad i blir ju en sådan idol. — Hypotesen är intressant eftersom den kan förklara varför religion kan ta sig så olika uttryck hos olika människor, för då kan det ju vara den ena eller den andra underliggande driften som dominerar. I den distinktion som du gör Gustaf så motsvaras det förstås av den teistisk-metafysiska och den existentiella sidan av religionen. — Mer om detta i inläggen på min nystartade webbplats, ”Argument och fakta”, på http://www.evbooks.se/argofakta/
Pingback: Religiösa ateister | christerbroden
Pingback: Om inte om vore. Kommentar på CGO-inlägg | Rebella undrar