Nr 51. Tips! KG Hammar recenserar Eskil Francks bok.

PS. (10 oktober). I slutet finns länkar till ytterligare tre recensioner, den senaste från Smålandsposten den 8 oktober. DS.

PS 3. (8 december) Se nedan! Samtal med Eskil Franck om boken på YouTube DS

PS 4. (10 januari) Se nedan! ”En bok en författare” med Eskil Franck. DS.

Förre ärkebiskopen KG Hammar har recenserat Eskil Francks självbiografi ”Giv mig, min son, ditt hjärta” i Sydsvenskan den 29 september. Rubriken är ”Tro och hopp”. När Hammar och Franck ställde upp i samma ärkebiskopsval 1997 stod de väldigt nära varandra i den teologiska grundsynen. Det gällde en öppen tolkande bibelsyn, synen på kvinnliga präster och synen på partnerskap och vigsel av homosexuella. Men någonstans i slutet på 1990-talet går deras vägar åt radikalt olika håll.

Eskil Francks självbiografi handlar om hans uppväxt i en prästsläkt och hans väg från präst och framstående kyrklig karriär till att han avsäger sig prästämbetet. Franck var en av centralgestalterna i Svenska Kyrkans bekännelsearbete som pågick under andra halvan av 1980-talet. Han var redaktör för antologin ”Din uppståndelse bekänner vi” (1989) som ingick i bekännelsearbetet. Han var rektor för Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala 1990-97.

Efter ärkebiskopsvalet 1997 som vanns av KG Hammar hoppade Eskil Franck av den kyrkliga karriären och blev rektor för Lärarhögskolan i Stockholm. Och från 2007 överintendent för Forum för levande historia. De allvarliga tvivlen var inte längre ett hot mot försörjningen. 2006 avsade han sig prästämbetet. Och i början på hösten 2013 kom hans självbiografi. Jag visste att den var på gång och beställde direkt när den kom ut. Jag har tidigare rekommenderat den på min Facebook. Den är något av ett måste för alla som har ett engagerat förhållande till kristen tradition och spänningarna mellan konservativ visavi liberal (hermenutisk, radikal) teologi visavi ateism och olika former av religionskritik.

Sedan jag läst Eskil Francks bok och följt ledare (15/8) och intervju i Kyrkans Tidning (en eller två veckor senare, finns inte på webben) – och intervju i P1:s Människor och tro (14/8) har jag flera gånger undrat hur vår förre ärkebisop KG Hammar skulle reagera och förhålla sig. Dock lite pessimistisk om att få veta något. Så när jag fick nys om recensionen via ett Facebooktips så kastade jag mig över den.

Det är en balanserad och sympatisk recension från en i den innersta kretsen av fd kyrkliga kolleger. Men man kan inte säga att den ger något att riktigt ta på. KG Hammar beklagar på slutet att Eskil Franck känt sig nödsakad att göra det val han gjort trots att de står varandra så nära i grundsyn. Francks val har aldrig funnits på kartan för KG Hammar, enligt vad han skriver.

Jag skulle förstås gärna se KG Hammar och Eskil Franck i en diskussion kring den existentiella, gudlösa tolkning av kristen tro jag försöker ge ord åt i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999). När den skrevs på 1990-talet låg jag nära den grundsyn som då i stora drag delades av KG Hammar och Eskil Franck. Men ett snäpp radikalare genom att jag på några ställen i den stora textmassan gör tydligt att jag ”inte tror på Gud”. Jag hade då en stark förhoppning om att det skulle kunna utvecklas en levande och angelägen existentiell, gudlös (och ateistisk – men det skrev jag inte då!) tolkning av kristen tro inom ramen för Svenska kyrkan.

Sedan några år har jag gjort samma val som Eskil Franck. Och dessutom gått med i Humanisterna. Huvuddragen i mina övervägande kan man läsa om i blogg ”Nr 37. Sökes: Ateistkristen präst med stark förankring i traditionen”.

Det skulle förstås också vara väldigt intressant att ha med vår med största sannolikhet kommande ärkebiskop Antje Jackelén i ett sådant samtal/diskussion. Hon har i stora drag samma teologiska grundsyn som KG Hammar – och som Eskil Franck delade för 15 år sedan. Men hon skulle eventuellt kunna få problem i ett sådant samtal utifrån min bild av att hon är mer akademisk och mindre personlig i sitt förhållningssätt till teologin och trosfrågorna än KG Hammar och Eskil Franck. För att denna form av samtal ska bli intressant krävs att man både vill och vågar bjuda på sig själv. Om man har lite svårt med den biten så blir det förstås än svårare om man är nybliven ärkebiskop. En del av KG Hammars styrka som ärkebiskop var att han klarade av balansgången mellan det personliga och ämbetet på ett hedervärt sätt. Men det innebar att han fick det rejält hett om öronen från konservativt håll. Det fanns även en hel del sekulära religionskritiker som höll med de konservativa kritikerna och menade att han på allvarliga sätt avvek från vad man ansåg vara en riktig och genuin kristen tro.

PS. Eskil Francks bok är recenserad på bloggen ”Religionsvetenskapliga kommentarer” av David Thurfell den 20 september. Rubrik: ”Ledande svensk teolog lämnar sin kristendom”. Ytterligare en recension finns på Dagen av Inger Alestig. Den har rubriken ”En prästs väg bort från tron” och publicerades den 6 september. DS.

PS 2. (10 oktober) Eskil Francks självbiografi recenserades i Smålandsposten den 8 oktober av Christer Hugo. I papperstidningen har den rubriken ”Öppenhjärtig historia om vägen till agnosticism”. I webbupplagan använder man författarnamn och boktitel som rubrik.  DS. 

PS 3.  (8 december) Den 5 december var Eskil Franck gäst på en bokafton på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Han var där tillsammans med Christer Sturmark som var med i egenskap av bokförläggare för Fri Tanke som gett ut Francks ”Giv mig, min son, ditt hjärta”. Samtalsledare var direktorn Michael Bjerkegren. Kvällen spelades in på video. DS

 

PS 4. (10 januari 2014). I UR:s serie ”En bok en författare” samtalar Ann Lindman med Eskil Frank om ”Giv mig min son ditt hjärta”. Det är tillgängligt t.o.m den 14 mars 2015.
Länk: http://www.ur.se/Produkter/179693-En-bok-en-forfattare-Giv-mig-min-son-ditt-hjarta

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i Debatt, religionsfilosofi, Teologi, Tro-otro-icke-tro och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

31 kommentarer till Nr 51. Tips! KG Hammar recenserar Eskil Francks bok.

  1. Sofia skriver:

    Men varför ville du att den skulle utvecklas inom ramen för kyrkan? För att den har så bra lokaler, ett upparbetat skattesystem eller något annat? Kyrkan utan Gud, och Jesus, är ju ingenting.

    • Hej Sofia! Det är bra fråga om varför jag ville att den skulle utvecklas inom ramen för kyrkan. Jag kan ju först säga att det inte var för kyrkan har så ”bra lokaler och ett upparbetat skattesystem”. Det fanns en stark och ärlig vision av vad jag kallar ”de två portarnas kyrka”. Det fanns en genomtänkt existentiell teologi som grund. Den är formulerad i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999). En liten skärva av den visionen får du om du läser artikeln ”Kristus är uppstånden!” som publicerades i Svensk Kyrkotidning våren 1998 (Christina Grenholm, en av ärkebiskopskandidaterna i det stundande valet, var huvudredaktör och tog in denna kontroversiella artikel). Eller artikeln ”Har kristen tro en framtid?” (Vår Lösen 1996).

      Jag håller idag med dig om att ”Kyrkan utan Gud, och Jesus, är ju ingenting”. Även om jag erkänner min blåögda naivitet så är det ändå med en viss sorg som jag insett att min vision om ”de två portarnas kyrka” är en omöjlighet och orimlighet i dagens kyrkliga och teologiska landskap. Jag tror att det behövs helt nya sammanhang och strukturer för den allt större gruppen sekulära nutidsmänniskor (som jag själv tillhör) som på olika sätt kan fungera som stöd för att bejaka och fördjupa kvaliteter som medkänsla, omsorg, samarbete, förnuft, kritiskt tänkande och som stödjer oss att hålla våra mörka möjligheter i schack. Jag trodde att kyrkan skulle kunna rymma detta stöd för den sekulära människan. Men som jag förstår det är det viktigare för såväl dig som alla ämbetsbärare i Svenska kyrkan att kunna säga ”jag tror på Gud” och även kräva dessa bekännelseord av sina kolleger än att bära upp det uppdrag jag antytt.

      • Sofia skriver:

        Det är väl lite orättvist att ställa de två goda sakerna emot varandra, tycker jag. Jag engagerar mig mycket för en kyrka som kan bejaka allt det där du nämner, OCH en troende kyrka. Det kan nog finnas dem som inte har ärligt uppsåt och bara ‘säger Herre Herre’; du antyder att Eskil Franck kunde lämna prästämbetet sedan han fått sin utkomst på annat håll än kyrkan, men jag är inte betald av kyrkan, och många som är det vill samma sak som jag.

        Jag är inte naiv inför kyrkoorganisationen och hyckleriet som finns, din hemsida var en guldgruva för mig som nykristen, men jag tycker bara det är konstigt att vilja begära av kyrkan att den inte ska vara en kyrka. Även om det finns prästerskap som begär precis samma sak. De tycker jag också är konstiga.

      • Sofia, dina ord om att min hemsida (Språk, tro och religion) var en guldgruva när du var nykristen värmer. Det gläder mig också att du engagerar dig ”mycket för en kyrka som kan bejaka allt det du nämner”. Men när du sedan lägger till ”OCH en troende kyrka” så pekar det på djupa olikheter i vad vi lägger i begreppet tro. Om jag förstår dig rätt så menar du då tro på Gud, tron på en högre makt som har en avsikt och mening med våra liv, en utanförstående makt som ser oss och älskar oss. Jag utelämnar medvetet de mera negativa gudsbilder som funnits med som starka stråk i kristen tro, den Gud som går tillrätta och straffar, i värsta fall i evighet. Detta är vad jag kallar den traditionella kristendomens teistisk-metafysiska sida. Jag menar att den tro som är av djupast och mest avgörande betydelse för våra liv ligger helt utanför denna sfär. Ytterligt förenklat gäller det huruvida vi tror eller inte tror att vi som människor rymmer en möjlighet till genuin medkänsla, omsorg, kärlek, förnuft och samarbete för vårt gemensamma bästa. Och om vi i all vår bristfälliga och komplicerade motsägelsefullhet (vi bär också på möjligheten till gränslös egosim, hat, destruktivitet) efter bästa förmåga vill bejaka denna godartade möjlighet. Det är TRONS kärna från mitt perspektiv. Det är ett universellt mänskligt problem. En universell trosproblematik som vi lever med oavsett våra livstolkningar. Till detta kommer att jag är övertygad om att den grundläggande förutsättningen för vår möjlighet att uppleva mening, livsglädje, hemhörighet i tillvaron är att bejaka denna ”existentiella tro”. Detta oavsett hur vi tolkar och ger ord åt denna existentiella trosproblematik. Och oavsett om vi kallar oss kristna, ateister, buddhister eller hinduer. Och eftersom jag i mina svaga ögonblick fått för mig att kristen tro handlar om det absolut mest väsentliga så har jag också fått för mig att detta ursprungligen varit kristendomens kärnsida. Men sedan tolkad och buren av föreställningar om en personligt handlande Gud fram till vår tid. Dessa teistisk-metafysiska tolkningar och föreställningar har enligt detta synsätt fungerat som en sorts behållare som burit den mycket mera svårgripbara och samtidigt helt avgörande existentiella tron fram till modern tid. Som jag ser det fungerar denna behållare för allt färre som bärare av den existentiella trosproblematiken. För ett växande flertal är den i stället något som bidrar till att döljas och osynliggöra – och indirekt förneka – den existentiella tron och dess betydelse för våra liv.

        Du skriver ”jag tycker bara det är konstigt att vilja begära av kyrkan att den inte ska vara en kyrka” så måste jag förstås protestera. Om du läser t.ex. artikeln ”Har kristen tro en framtid?” så begär jag just att kyrkan ska vara kyrka. Men jag är tyvärr numera ganska pessimistisk på den punkten (se blogg Nr 37) som jag tror du förstått. Men jag önskar ändå dig all lycka till i ditt engagemang för att inom kyrkans ram stödja de kvaliteter jag tycker är viktiga.

        Sist om detta om att jag skrivit att det var lättare för Eskil Franck att ta det avgörande steget bort från kyrkan när han inte längre hade sin försörjning där. Du tycks ta det nästan personligt. Självfallet tror jag inte att alla kyrkligt anställdas lojalitet mot kyrkans tro beror på rädslan att mista sin försörjning. Och jag är fullständigt övertygad om att det finns många genuint engagerade lekmän/kvinnor som du. Däremot tror jag att om det börjar växa fram allvarliga tvivel mot den tro man förvaltar som anställd så är det svårare, smärtsammare och mer utsatt om man har sin försörjning och sin arbetsgemenskap som anställd i kyrkan. Det är inget konstigt. Det är inte elakt. Det är bara ett mänskligt konstaterande. Som kyrkligt engagerad lekman kan det vara smärtsamt nog om tron börjar krackelera. Men ändå sannolikt ändå bara en mild västanfläkt mot om det också gäller ens yrke och ens försörjning under kanske tjugo, trettio år.

  2. Maj-Lis Grahn skriver:

    
I ett program på Axess TV som heter ”Dödade Darwin Gud” (vilket han inte gjorde!) tas upp att Bibelns berättelser har lästs allegoriskt i minst 2000 år, Den judiske filosofen Filon (samtida med Jesus) gjorde så och även de första kristna, Augustinus har skrivit om det. Det var särskilt berättelser som innehöll motsägelser som skulle läsas så, därför menar många att även vissa av NT:s berättelser var skrivna med den avsikten. Den bokstavliga läsningen florerade mest under 15- och 1600-talen och på senare tid i den anglikanska kyrkan i England och i USA:s bibelbälte. Men jag anser att kyrkan på sikt behöver reformeras. Det kan inte gå för fort, om även de bokstavstrogna ska känna sig välkomna, därför var Hammars ”kyrka med rymd” (eller Din ”kyrka med två portar”!) en bra lösning tyckte jag. Michael Schmidt-Salomon hade en slutkläm i senaste SANS som jag också kan ställa upp på; att religionerna är kulturhistoriska skattkammare, men att vi på sikt måste välja bort det oförnuftiga, omänskliga och människoföraktande från dem och avstå från metafysiska spekulationer.

    • Även om jag själv har bytt fot när det gäller möjligheterna för ”de två portarnas kyrka” – både pessimistisk och tveksam om det ens är önskvärt (se blogg Nr 37) – så gillar jag att du tror och hoppas på denna möjlighet. När du avslutningsvis refererar till intervjun med Michael Schmidt-Salomon innebär det ett kul sammanträffande. Innan jag satte mig vid datorn hade jag just läste denna sympatiska intervju i SANS. Och just tagit speciellt fasta på den slutkläm du refererar. Hans hållning på denna punkt ligger nära Alain de Botton i hans ”Religion för ateister”.

  3. Sofia skriver:

    En tro på sig själv, helt enkelt. Grejen är att du kan nog få en del med dig i det som också tycker att den religionen borde rymmas inom kyrkans väggar. Det är ju snarlikt teologin om folkkyrkan och barndopet, dvs om alla får vara med så kommer alla inte tänka eller tro på samma sätt, men det som jag inte fattar är att du vill (eller ville, nu har du ju gett upp hoppet om detta) få de intellektuella kristna med dig på det tåget. Det kommer liksom inte att hända. En intellektuellt hederlig hållning för en tänkande och kunnig kristen som Eskil Franck när han inser att tron inte håller är just att lämna kyrka, inte ändra på den. Du vill få ett erkännande för din humanreligion. Det enda erkännande en kristen kan ge den är som humanreligion, inte en kyrkans tro jämsides tron på Gud och inkarnationen. De som erkänner din humanreligion som lika god som den kristna tron är inte intellektuellt hederliga, de har inte förstått poängen i så fall. (Obs, Gud kanske inte finns och den tro du talar om kanske är närmare sanningen, så det är ju bra att du propagerar för den och kräver den kristna tron på svar, men det ögonblick som kyrkan ger dig rätt så är den ingen kyrka längre.)

    Apropå det där med pengarna så tog jag inte åt mig, men jag uppfattade, tydligen korrekt, att det var det du menade. Och visst är det inte konstigt att det är så. Men jag ville bara påpeka att det inte är enda anledningen att stanna i kyrkan om man dessutom vill förbättra den i intellektuell riktning, vilket jag tyckte att du skrev.

    PS jag har inte läst alla dina länkar till tidigare texter, men tänker att även om jag inser att du lagt ut texten om det här många gånger tidigare så kunde jag kommentera frågor som fanns i en enskild bloggpost. Ha överseende!

    • Hej igen Sofia. Självklart är det fullständigt okej att kommentera och ha uppfattningar utifrån en enskild blogg. Jag uppskattar din tydlighet om vad du menar är själva grunden för kyrkan och kristen tro. Eller snarare vad du bestämt menar att det inte kan vara.

      Först kan jag säga att jag är lätt allergisk mot formuleringar ”som att tro på människan” och de ord du sammanfattar min hållning med ”en tro på sig själv helt enkelt”. Jag tror att vi rymmer möjligheterna till gott och ont. Å ena sidan medkänsla, kärlek, förnuft, samarbete. Å andra sidan egosim, hänsynslöshet, våld, manipulation, destruktivitet. Jag tror också att vi bär med oss olika sorters skörheter och bördor – gener, sociala uppväxtförhållanden, traumatiska erfarenheter, tillfälliga och olyckliga livsomständigheter. Att vara medveten om denna dubbelhet hos sig själv och andra och att i liv och handling efter bästa förmåga stödja utvecklingen och fördjupningen av de godartade sidorna – hos sig själv och hos andra – tillhör enligt min mening något av en grundsten i ”livets konst”. I den existentiella tolkning av kristen tro som jag ägnat viss möda åt att försöka ge ord åt har jag kommit att tro att den tidiga kristendomens genomslag berodde på att man genom bibliska berättelser, rit, förkunnelse och en trosgemenskap lyckades skapa en stödstruktur för den svåra och motsägelsefulla process som det handlar om att bli en alltmer älskande, medkännande och förnuftig människa. (En riktigt kort text om detta (refuserat debattinlägg i den stora Jesusdebatten på Svenska Dagbladet 2003) är ”Livets väg och kyrkans uppdrag”).

      Jag tycker det skulle vara intressant och spännande att i ungefär samma format få din syn på vad du menar är kyrkans uppdrag.

      Apropå detta med ”att tro på människan”. Du kanske menar som Anders Nygren, en av Sveriges mest uppburna 1900-talsteologer. Människan är i grunden fallen och oförmögen till kärlek och att göra gott. När kärlek och godhet tar form genom människan så är det enbart genom guds handlande i och igenom en i grunden ovärdig människa. (Eros och Agape). Ställt mot detta så kan man säga att jag ”tror på människan”.

      Vad gäller det intellektuella läget i kyrkan gör jag numera samma bedömning som du. En kyrka som medvetet godkänner och accepterar den typ tolkning av kristen tro (obs! tolkning av kristen tro = teologi) jag har formulerat (”Existentiell livssyn – kristen tro?”) som ett av sina ben är en omöjlighet. Precis som du tycker. Och jag tycker idag att det har varit naivt och blåögt. Och det är skönt att till slut ha insett det. Men om du noterat Maj-Lis Grahns kommentar och mitt svar så tycker jag ändå att det värmer och piggar upp att det finns människor som hoppas på den möjlighet jag har sett för mig.

      Allt gott! Gustaf

      • Sofia skriver:

        Jag har ingen annan syn på kyrkans uppdrag än den som beskrivs i bekännelseskrifterna och Kyrkoordningen. Om jag tyckte att det fanns något grundläggande fel i bekännelsen så skulle jag inte ha engagerat mig för den till att börja med. Det är ju ingen liten bostadsrättsförening vars stadgar man ändrar mellan två årsmöten utan en institution att ta ställning till.

      • Hej igen Sofia. Jag tycker du gör det lite lätt för dig. Jag tror att du är väl medveten om att såväl den athanasianska trosbekännelsen som den Augsburgska ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter enligt kyrkoordningens portalparagraf.

        Två citat från Augsburska bekännelsen:
        Ur artikel IX. Om dopet. ”……. De fördöma vederdöparna, som förkasta barndopet och påstå, att barnen bli frälsta utan dop.
        Håller du med om denna dopsyn?

        Ur artikel XVII. Om Kristi återkomst till domen. ”…… De fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut”.
        Anser du denna syn är riktig?

        Är du medveten om att det finns en stor grupp präster, sannolikt i majoritet, som omfattar någon sorts apokatastasisyn, dvs att det ytterst kommer att ske någon form av återlösning och Gud blir allt i alla som det ibland uttrycks? Tycker du att dessa präster sviker kyrkans bekännelse och i ärlighetens och den intellektuella hederlighetens namn borde lämna kyrkan som Eskil Franck?

        Första stycket i den athanasianska trosbekännelsen lyder:
        Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.”

        Tror du att jag och Maj-Lis Grahn, som inte bevarar läran ”oförändrad och oförfalskad” med säkerhet går evigt förlorade i den syn på de yttersta tingen som du omfattar?

        Jag tar inte upp dessa saker för att klämma åt dig. Mer för att påvisa att jag tycker att du gör saker väldigt lätt för dig. Jag tror inte att du instämmer i allt som står i bekännelsetexterna. Men jag kan förstås ha fel. Om du inte instämmer i allt så tvingas du också att göra olika gränsdragningar. Och då är vi trots stora olikheter i samma båt.

        Jag kan ju berätta att jag kommer från en baptistisk miljö som bestämt tog avstånd från barndopet. Barnet hör himmelriket till. Dopet sågs som en vuxen bekännelsehandling. Det lilla samfund jag kommer ifrån, fribaptisterna, trodde inte heller på eviga straff. Båda dessa hållningar fördöms bestämt i Augsburgska bekännelsen.

  4. Maj-Lis Grahn skriver:

    Jag skrev ner några tankar om hur en framtida andaktsstund i kyrkan skulle kunna utformas, fast sedan jag läst Sofias inlägg härovan, så är jag lite tveksam till att publicera detta!

    Förslag till andaktsstund:
    ”Vi har samlats här i vår gamla kyrka för en stunds andakt och kontemplation och vi känner hur dessa gamla väggar talar till oss liksom inredningen här med alla gamla föremål och bilder. De talar om våra förfäders strävsamma liv och deras möda och ansträngningar att smycka sin kyrka och uttrycka sin tro och förtröstan på en Gud som de tänkte sig fanns uppe i himmelen. Vår tro ser kanske lite annorlunda ut, vår världsbild är en annan och vår kunskap om världen och människan också, fast vi måste erkänna att vår kunskap på många områden ännu är bristfällig och det är inte så mycket vi kan säga oss alldeles säkert veta. Vår vetenskap utvecklas ju hela tiden och nya upptäckter sker som kullkastar gamla föreställningar.
    Men idag tror vi att Gud finns inom oss alla som en möjlighet att förverkliga det som vi ser som det bästa en människa kan uppnå, det som Jesus, som är vår förebild och mästare, har uttryckt i evangelierna både i ord och liv. Eller som de, som skrivit evangelierna och berättat om honom har velat framhäva, för vi kan ju inte vara alldeles säkra på att Jesus verkligen har varit en historisk person. Men berättelserna om honom, liksom hela Bibeln, berättar också om våra liv, om ”vi har öron att höra”.
    Det vi kan vara säkra på idag är den betydelse Jesus har haft för kristendomens utveckling – på gott och ont – och vad han betytt för enskilda människor även om han skulle ha varit en fiktiv person, en personifikation av det goda och rätta. Jesus har enligt evangelierna sagt att varhelst två eller tre är samlade i hans namn så är han mitt ibland dem och han är säkert med oss här i kväll för att han bor i våra hjärtan. Hans ord ”följ mig” betyder att vi ska vara uppmärksamma på hans röst inom oss och låta den leda oss i våra beslut. Vi ska också fortsätta att läsa vår Bibel och sjunga våra psalmer, även om vi inte tror bokstavligt på varje ord i dem, så innehåller de djupa sanningar om våra liv.
    Nu sitter vi tysta en stund och sedan sjunger vi tillsammans psalm nr..
    Den som vill stanna kvar för ett samtal efteråt är välkommen!”

    Skulle en kyrka, där detta kan sägas, inte längre vara en kyrka? Är dogmerna så ”fastspikade”?

    • Sofia skriver:

      Varför måste du ifrågasätta trosbekännelsen i kyrkan? Vi lever i en sekulär demokrati. Vad hindrar dig att ordna vilken andakt du vill utanför kyrkans sammanhang, eller skriva i prosans form, som många författare gjort och så fördjupat förståelsen av tro och liv? Varför måste ditt tvivel legitimeras i den kyrkliga andaktens form?

      • Maj-Lis Grahn skriver:

        Jag har inget bra svar varför, annat än att jag tycker om vara i kyrkan och jag tycker det är synd att de ska stå tomma mestadels. Jag tror att många fler skulle komma om man inte behövde känna sig bunden av dogmerna. Jag har under många år gått på meditation i kyrkan och känt just denna bindning bakåt till gångna släktled och förståelse för deras tro, men också en öppenhet mot nya (egentligen nygamla) sätt att se på vad tro också kan vara och vad det innebär att vara människa.

    • Olov Sandegård skriver:

      Detta borde helt klart rymmas i en folkkyrka värd namnet.

  5. Sofia skriver:

    Carl Gustaf: Det är informerande att höra att du kommer från fribaptismen, precis som det är informerande att höra att Eskil Franck vuxit upp i schartauansk kyrklighet, för det fortsätter förmodligen att sätta tonen för hur du tror och resonerar kring tro. Sättet att hacka upp texterna och ställa frågor sådär om jag kan ställa upp på dem är så otroligt väckelsekristet 🙂 det är som frågan ”vill du bli döpt?”. Jag är svenskkyrklig och döptes som spädbarn, men ännu mer har nog det faktum att jag är konstnär och kulturmänniska präglat min kyrkosyn. Kyrkans bekännelse är ingenting som jag som enskild person tar ställning till i paragrafer som om det var ett kontrakt som precis gjordes upp, utan en levande tro och liv som ges mig genom tradering i nuet. Lika lite som jag ställer mig inför musikhistorien och plockar ut valda bitar som jag gillar mer och andra som jag förkastar helt – sådana finns förstås – för att kunna stå i musikens tradition. Vi har ansvar för vad vi gör nu av det vi fått.

    Maj-Lis: Tja, du har nog tur får man säga för det är inte svårt att hitta församlingar som kan ge dig vad du vill ha. Precis som jag svarar Carl Gustaf här ovan så är det skillnad på att kyrkan står för dogmerna och att du som enskild människa gör det. Du behöver inte rannsaka dig själv som ett kyrkomöte och ta ställning till varje punkt. Men kyrkan kan inte vika ner sig som om hon var en människa. Kan man inte likna det vid ett stort bibliotek – du kan gå dit men lånar inte alla böcker. Men du kräver väl heller inte att bibliotekarierna ska rensa ut de böcker du inte förstår eller inte gillar?

    • Sofia, det är möjligt att det är ”otroligt väckelsekristet” att gå in på detaljer i bekännelsetexter – och i Bibeln. Så bra att du tyckte min bakgrundsinformation var viktig. Egentligen har vi uppehållit oss alltför mycket kring vad jag står för. Bloggen handlade primärt om det mycket intressanta faktum att KG Hammar och Eskil Franck trots mycket stora likheter i teologisk grundsyn vid en viss punkt går åt så olika håll.

      En av KG Hammars cetrala invändningar på slutet av recensionen är att det blir för mycket ”svart eller vitt” kring ”sanningsfrågan”. Och här betyder det att Franck, trots sin långtgående liberala omtolkning, som i långa stycken delas av KG Hammar, ändå inte kan göra sig fri från vad han upplever som ett antal avgörande sanningsfrågor: Finns det en Gud? Finns det en högre, bortommänsklig makt? Finns det ett liv efter döden? Och om det finns en Gud, är kristendomens anspråk på att ha tillgång till denna guds vilja och uppenbarelse riktigt? Till detta frågan om vad man menar med inkarnationen, Gud som blir människa och Jesu uppståndelse där glappet mellan traditionens syn och den liberala omtolkningen till slut blir för stort för Franck. För KG Hammar är dessa frågor inte avgörande. För Eskil Franck blev det avgörande när han insåg och accepterade att hans svar var ”nej”. Han tyckte inte att han med ärlighet och den intellektuella hedern i behåll kunde fortsätta att var präst. Och du håller med! KG Hammar beklagar att Eskil Franck kände sig nödsakad att avsäga sig prästämbetet och lämna kyrkan!

      Sofia, du får ursäkta, men utifrån det du skriver tycks du tillhöra den inte obetydliga grupp i Svenska kyrkan som tyckte att KG Hammar borde avgått långt tidigare än han gjorde. Tycker du att KG Hammar borde dragit samma konsekvenser som Eskil Franck av sin, enligt många, långtgående omtolkning av kristen tro.

      Jag känner sympati både för KG Hammar och Eskil Franck i deras olika ställningstaganden. Om det hade funnits ett dokument av bekännelsekaraktär (beslut i kyrkans läronämnd och på kyrkomöte) där det tydligt uttalades att det jag kallar en ”existentiell tolkning av kristen tro” är fullt ut förenligt med kyrkans tro hade scenen sett annorlunda ut. Och då är det inte helt osannolikt att Franck hade fortsatt att vara en viktig och kreativ teolog inom Svenska kyrkans ram. Men så ser det inte ut. Och att något sådant bekännelsedokument ska ta from inom din och min livstid bedömer jag numera som ytterligt osannolikt. På denna punkt tror jag att du och jag är ense. Men med den skillnaden att du sannolikt skulle bedöma ett sådant bekännelsedokument som en katastrof för kyrkan.

      Eftersom du tycker detta med detaljer är så ”otroligt väckelsekristet” så ska jag avsluta med att leva upp till detta. I Romarbrevets första kapitel (vers 18 – 32) lägger Paulus vältaligt ut texten om vad ”otron” gör med människor. Hur mycket tycker du Paulus beskrivning passar in på mig, Maj-Lis Grahn och Eskil Franck. Jag ser fram emot en liten bibelutläggning från dig kring detta kapitel. Man kan avfärda Paulus eller låtsas som det regnar. Eller så tar man honom på allvar utifrån tanken att han försöker säga något som är viktigt utifrån hans erfarenheter. Det senare är min egen hållning. Hur hanterar du en sådan text? Jag är uppriktigt nyfiken.

  6. Maj-Lis Grahn skriver:

    Sofia, jag skulle gärna vilja skriva ett långt svar till dig, men vill inte ta upp för mycket utrymme här. Jag visste inte vem du var, men jag fick ditt efternamn av Gustaf och googlade det, hittade tidskriften Evangelium med bloggarna och där fanns ju mycken intressant läsning. Jag vill ju ha öppna samtal inom kyrkans ram och jag fann också församlingar där sådana förekom. Jag vill inte nödvändigtvis ändra på de ord och ritualer som idag förekommer i kyrkan (fast en präst i Ludvika, där jag bodde ett par år, använde ordet ”tillkortakommande” i stället för ”synd”, det tyckte jag var bra!) De gamla berättelserna och psalmerna kan också vara kvar, men kunskapen om att de kan tolkas allegoriskt, som myter med mening i stället för som historiska sanningar, borde komma fram mera.
    Intressant med liknelsen om bibliotek – jag har jobbat på bibliotek i 20 år och massor av böcker, som ansågs föråldrade, gallrades ut! Men på KB finns de ju bevarade och det är viktigt för forskningen att inget gammalt förstörs.
    Jag är snart 84 år gammal, så jag har varit med ett tag. I min ungdom var den helige Franciskus min idol, Jesus var för ”perfekt” tyckte jag då. Idag är de ideal och förebilder båda, fast på olika sätt. Jag har studerat mystikerna en del också och ett tag kallade jag mig själv ”mystiker”. Men ”sökare” eller ”agnostiker” är kanske ett rättare epitet.

    • Maj-Lis, du har en engagerad, seriös röst – och lång livserfarenhet. Jag tycker det är intressant och värdefullt med dina erfarenheter och tankar. Så du behöver inte ha några betänkligheter mot att använda utrymme här. Frågan är snarare om Sofia Lilly Jönsson kommer att fortsätta att hålla koll. När det gäller säkerhet att nå fram är förstås epost bättre. Poängen att skriva här är att andra intresserade kan följa tankeutbyten och kommentarer.

      När det gäller dina problem med den ”perfekte Jesus” så rör det vid en problematik som jag någon gång framöver ska försöka formulera mig kring. Man skulle mycket grovt kunna säga att det rör relationen mellan å ena sidan personen, människan Jesus (som var var motsägelsefull och som faktiskt sagt saker som är obehagliga, skrämmande och mänskligt ofullkomliga) och å andra sidan ikonen Kristus.

      Ikonen Kristus är bilden, föreställningen, av den fullt ut älskande, medkännande, förnuftiga och för vårt gemensamma bästa samarbetande människan som kan sätta sina egna omedelbara behov åt sidan när situationen så kräver för högre gemensamma mänskliga värden. Att det finns en relation mellan den ofullkomliga människan Jesus och ikonen Kristus är förstås givet. Jesu fruktansvärda slut med döden på korset är en del. Ikonen Kristus föds, blir till, blir en verksam kraft i världen, inkarnerar – först efter Jesu död. Det är en del av den märkvärdiga historien. Men när man blandar ihop människan av kött och blod med ikonen och gör personen Jesus till inkarnerad Gud så gör man enligt min mening Jesus till en avgud. Jag är medveten om att det är tuffa ord. När det gäller denna avgudifiering av människan Jesus är de flesta kristna överens från de mest radikala liberaler till de mest konservativa, evangelikala och fundamentalistiska.

      När man väl skapat denna avgud tvingas man se Jesus som fullkomlig. En Gud kan aldrig göra fel. Och man kommer att bortförklara eller blunda för alla de sidor i Jesu förkunnelse (och handlingar) som definitivt inte är fullkomliga. Ett exempel är när han apropå de städer som inte tar emot evangelium säger att det för dessa städer ska det blir värre på domens dag än för Sodom och Gomorra.

      Ikonen Kristus har inget med något övernaturligt att göra. Det handlar i stället om det helt inomvärldsliga mysteriet att det föds en bild, en ikon, en föreställning om den fullt ut medkännande, älskande, barmhärtiga, förnuftiga, samarbetande människan. Det är ytterligt fascinerande och märkvärdigt att denna bild, föreställning, föds och blir en kulturell kraft. Med Richard Dawkins språk skulle man kunna kalla det födelsen, tillblivelsen av en ”mem”, ”Kristusmemen”. Språk och beteckningar ändrar ingenting i sak. Buddha och boddhisatvan är uttryck för samma märkvärdiga kulturella process utifrån detta synsätt.

      Maj-Lis, du kan ju läsa denna lilla utläggning kring avgud och ikon som en liten invändning mot detaljer i ditt andaktsförslag. Annars tycker jag att ditt andaktsförslag både är modigt och intressant. Den formen är ett väldigt konkret och handfast sätt att formulera sig och försöka tydliggöra en hållning.

  7. Olov Sandegård skriver:

    Maj-Lis andaktsförslag hör helt visst hemma i en folkkyrka värd namnet. Jag anser även att Carl-Gustafs ”existentiella tolkning av kristen tro”, som jag uppfattat den, hör hemma i den svenska folkkyrkan. Man behöver inte tänka på samma sätt, för att älska på samma sätt, som någon klok person har uttryckt det. Både Maj-Lis vision och Carl-Gustafs delas av stora delar av dem som är faktiska medlemmar i kyrkan. Jag tror att en klar majoritet av Svenska kyrkans medlemmar är vad som vanligtvis brukar kallas agnostiker. Jag tycker inte att vi ska reservera ordet ”kristen” endast för sådana som bokstavligt skriver under på kyrkans olika bekännelsedokument. Jesu väg var en Livets Väg, inte dogmernas. Jag tror på en fortgående reformation och att vi inte onödigtvis ska avstå från medlemsskap och aktivitet i en bred folklig organisation bara för att vi inte är överens med dess för tillfället dominerande och mest aktiva företrädare och uttolkare.

    • Maj-Lis Grahn skriver:

      Tack, Olov Sandegård!

      Gustaf! Dina ord om att man inte bör blanda ihop människan Jesus med Kristusikonen, väckte många tankar hos mig. Först tänkte jag att du kanske menade östkyrkans träikoner och vad de står för, i fråga om dem vet jag att det diskuterades om man alls fick avbilda den gudomlige (uppståndne) Kristus eftersom Gud ju inte fick avbildas enligt Moseboken. Men sedan kom man fram till att man fick eftersom Gud ju redan hade visat sitt ansikte i Jesus. Och ikonerna med Kristus Pantokrator är ju mycket vanliga (Pantokrator lär betyda ”den som skall segra” och inte ”allhärskaren”, som vanligtvis sägs). Men liknelsen med memen gjorde att jag fattade hur du menade. Karen Armstrong har i boken ”Världsreligionernas födelse” skrivit om ”axialåldern” (ursprungligen ett uttryck av Karl Jaspers) ung. 900-200 f.v.t. då det i fyra avgränsade områden genom ett antal geniala filosofer och andliga föregångsmän som Buddha, Laotse, Konfucius, Sokrates, Jeremia, Euripides, uppstod ett nytt sätt att förhålla sig till medmänniskan, en empatisk andlighet, full av barmhärtighet. Den gyllene regeln uppstod då och det viktiga var vad man gjorde och inte vad man trodde på. Jesus byggde vidare på denna tradition inom judendomen, (förde ”memen” vidare kunde man kanske säga!).

      Vi kan ju inte vara alldeles säkra på att Jesus verkligen varit en historisk person eftersom uppgifter om honom utanför evangelierna knappt finns. Men jag föredrar att tro att han har funnits, men eftersom evangelierna är skrivna så långt efter hans död och av människor som aldrig träffat honom, så är det säkert mycket i dem som är dikt. Att han började uppfattas som gudomlig, avlad av helig Ande och jungfrufödd och därmed syndfri, gjorde ju honom till den fullkomliga människa som det var lönlöst att efterlikna, vi kan ändå aldrig bli som han. Att han dessutom offrade sig för att vi ändå skulle räddas undan straffet för vår ofullkomlighet – nej, det där med offertanken har jag aldrig kunnat köpa! Han korsfästes, men som en konsekvens av sitt tidigare handlande och inte för att han var utsedd till offerlamm av Gud! Han kan vara en förebild för oss i dag just i detta, att han följde sin inre röst och höll fast vid sin vision fast han visste att det kunde leda till döden.

      Hur vet vi då att den inre rösten inte är ”frestarens”röst? Jag tror att vi intuitivt vet (kanske är det inskrivet generna?), men vi måste öva upp vår förmåga att lyssna till denna röst, ju mindre vi tar hänsyn till den, ju svagare blir den. (Arne Naess om Spinoza).
      I en bok som heter ”Jag lever” (1948) av den finländska författarinnan Hagar Olsson talar hon om ”Kristusjaget”. (Jag läste boken på 50-talet och på nytt på 80-talet när jag skrev uppsats om Hagar Olsson). Detta högre jag utvecklas när de egoistiska begären förlorat sitt grepp om oss, ”när memen fått verka”.

      Detta var ju också vad som hände Franciskus när han övergav sitt gamla liv och började följa Jesus och bokstavligen klädde av sig symbolen för sitt gamla jag, sina kläder! Men vad jag mest beundrade honom för i min ungdom var detta att han spontant kunde visa kärlek mot sina medmänniskor, t.o.m. kyssa de spetälska! Själv var jag blyg och stel och vågade knappt hälsa på folk! Min mor brukade också kritisera mig för att jag var självupptagen och inte såg andra människors behov, t.ex. sysslor som behövde göras.

      Men jag anade någonstans också att det krävdes en sådan radikal omvändelse som den som Franciskus gjorde för att den där förvandlingen skulle ske. Och jag hade inte ett sådant mod! Och inte heller skulle jag ha velat följa Franciskus i allt han gjorde. Men senare har jag insett att vi inte kan följa någon annans väg, var och en har sin egen väg, huvudsaken är att vi följer den och lyssnar till vår egen inre röst!

  8. Rebella undrar skriver:

    Jag känner stor sympati för Sofias kommentarer. Själv tillhör jag de som uppsökt Svenska kyrkan (samt några andra sammanhang) för att söka Gud, vilket är vad jag spontant uppfattar att en organisationen är till för. Jag fann den ”kidnappad” av något diffust ”annat”. Idag har jag skippat kristendomen och ser mig öht inte som teist. Är väl på väg att bli något slags allmänt religionsgränsöverskridande mystiker, antar jag. Men om den som söker sig till SvK på jakt efter den kristne guden blir besviken tycker jag att något är fel.

    • Rebella, även om jag, som du, har lagt anspråken på etiketten ”kristen” på hyllan så tycker jag det är lite mer komplicerat. Även jag känner sympati för Sofias hållning, men tycker hon gör det för enkelt för sig. Och kanske till och med oavsiktligt bidrar till att osynliggöra något fundamentalt viktigt i kristen tro.

      Tänk om kristendomens styrka i begynnelsen var insikten om vår dubbelhet som människor. Å ena sidan våra möjligheter till medkänsla, kärlek, ansvar för det gemensamma etc och å andra sidan våra möjligheter till egoism, hat, våld, destruktivitet, manipulation, hämndlystnad. Och att Kristusikonen blev den storartade bilden av den mest godartade möjligheten. Och att man förstod att förutsättningen för mening, hopp, livsglädje var att utvecklingen av den godartade sidan hade övertaget i vår livsprocess – att vi var i rörelse mot den uppståndne Kristus. Och att man dessutom förstod betydelsen av ett tydligt beslut och en viljeinriktning att efter bästa förmåga bejaka de godartade sidorna hos sig själv och hos andra – och att motarbeta de mörka. Föreställ dig att dopet fungerade som en sådan rituell handling och markör. Att man i dåtidens språk och förståelseformer talade om Gud och Guds handlande när man upplevde att detta beslut, denna rituella handling, och infogandet i en gemenskap med andra som gjorts samma sak – gjorde något viktigt och avgörande med ens liv – är för mig inte det minsta konstigt. Men jag behöver idag inte någon Gud för att förstå detta. Utifrån en ateistisk, sekulära tolkning av kristen tro är kyrkans uppdrag att synliggöra ”livets väg” och genom berättelser, rit, predikan, själavård etc stödja människor att ”vandra livets väg”.

      För lite mer än tio år sedan skrev jag en liten text om detta med rubriken ”Livets väg och kyrkans uppdrag”.
      Länk: http://www.existentiell-tro.net/artik2/art35cgo.htm

      Även om jag lämnat mina förhoppningar om en väl synlig existentiell, gudlös tolkning av kristen tro inom ramen för Svenska Kyrkan så håller texten att läsa fortfarande. Ibland drömmer jag om en helt sekulär struktur, helt fristående från varje form av traditionell religiositet, som bär upp detta. Jag tror att denna form av struktur behövs.

      • Rebella undrar skriver:

        Detta kräver ett ordentligt svar. Det blir långt, jag lägger det på min blogg. Nås du av trackbackar, eller ska jag lägga en manuell not här när jag är färdig med texten?

  9. Rebella undrar skriver:

    En smula vid sidan om frågan – fast ändå inte. Det bekännelsearbete som du nämner att Franck hade stor del i. Tror du att du kan (vill, orkar) förklara det, och dess resultat? Jag försökte läsa i Svensk teologisk kvartalstidskrift http://journals.lub.lu.se/index.php/STK/article/viewFile/7276/6087 men känner att jag saknar bakgrundsfakta. Det blir tung läsning utan att jag för den skulle är garanterad att ”komma i mål” när jag är färdig, så jag chansar på att fråga dig istället. Vad var detta bekännelsearbete? Man diskuterade hur man ska göra med de gamla bekännelseskrifterna, och beslöt att behålla dem samt att på något sätt komplettera dem så att man slingrar sig ur att man inte nödvändigtvis behöver följa dem – ungefär så, eller?

    • Detta som kallades ”Svenska kyrkans bekännelsearbete” påbörjades 1983 och höll på i tio år. Det avslutades 1993, då man också firade 400-årsjubileet av Uppsala möte 1593 då man antog augsburgska bekännelsen och fullt ut blev en luthersk kyrka . Det tioåriga bekännelsearbetet manifesterades i två böcker som också kom ut då: ”Befrielsen. Stora boken om kristen tro” och ”Lilla boken om kristen tro”. Den senare delades ut gratis till majoriteten av svenska hushåll. Under dessa tio år arbetade ett antal bekännelsekommittéer där man knutet till sig såväl teologisk expertis som författare och framstående kulturpersonligheter. Kommittéarbetet redovisades i ett stort antal böcker.
      Se vidare på Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkom%C3%B6tets_bek%C3%A4nnelsekommitt%C3%A9
      I Wikipedias bibliografi saknas märkligt nog ”Din uppståndelse bekänner vi” (1987) med Eskil Franck som redaktör.

      Rebella, du skriver som avslutning i ett frågande påstående: ”Man diskuterade hur man ska göra med de gamla bekännelseskrifterna, och beslöt att behålla dem samt att på något sätt komplettera dem så att man slingrar sig ur att man inte nödvändigtvis behöver följa dem – ungefär så, eller?”

      Ungefär så! Jag kommer ihåg att jag var väldigt nyfiken på ”Befrielsen. Stora boken om kristen tro” när den kom ut 1993. Jag visste att den var på gång och var närmast otålig i min väntan. Jag hade då sedan ett par år påbörjat min gudlösa, existentiella återupptäckt av mitt kristna arv – och skrivit och skrivit. Och med tanke på det folk som suttit i de olika kommitteerna och de böcker som producerats under resans gång så hade jag ganska höga förväntningar. Jag blev oerhört besviken. Man skulle kunna säga traditionell kristendom i en snäll, modern förpackning. Det fanns ingenting av den existentiella teologi som funnits på den internationella scenen i mer än 30 år då.

      ”Spiken i kistan” vad gäller Stora boken om kristen tro var när jag upptäckte en mycket grov förvanskning av ett citat från en essä av Bengt Nerman. Det var till råga på allt en essä och ett specifikt textställe som varit utomordentligt viktigt för mig. Jag berör det i en not i ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det är en konstaterande not – jag borde skrikit högt. Men det kanske blir en blogg någon gång.
      Länk: kapitel 1, not 6:

      • Rebella undrar skriver:

        Varmt tack för sammanfattningen!

        Enligt Wikipedia är Stora boken om kristen tro tänkt som en katekes. I så fall kan jag tycka att det inte är konstigt om de mer existentiella aspekterna uteblir. Det är inte riktigt katekes-genren.

        När du säger ”den existentiella teologi som funnits på den internationella scenen i mer än 30 år då”. Vad syftar du på? Idag mer än 50 år, alltså. Vad kom i skiftet 1950/60-tal?

      • Hej Rebella, ibland går det rejält med tid innan jag upptäcker att jag inte svarat. Du frågar vad jag syftar på med ”den existentiella teologi som funnits på den internationella scenen” i mer än 50 år. En högst relevant och viktig fråga.
        När den existentiella teologin började diskuteras i en bredare kyrklig offentlighet i början på 1960-talet, framför allt genom den engelske biskopen John A.T. Robinsons ”Gud är annorlunda” (svenska 1964, ”Honest to God” 1963), så var det framför allt tre teologer som lyftes fram. Rudolf Bultmann (1884 – 1976), Paul Tillich (1886 – 1965) och Dietrich Bohoeffer (1906 – 1945). Robinsons bok ”Gud är annorlunda” såldes i runt 30000 ex, vilket är en ytterligt anmärkningsvärd upplaga i Sverige för en teologisk bok. Ändå så avfärdades han av i stort sett av alla dåtidens etablerade teologer, däribland Gustaf Wingren. Wingrens drapa visavi Robinson i hans självbiografi ”Mina fem universitet” är för mig ett teologiskt lågvattenmärke. Min tidigare respekt för Wingren hämtade sig aldrig efter det. Den enda tydliga avvikelsen i bemötandet från den svenska kyrkliga offentligheten var att Margit Sahlin, då nybliven kvinnlig präst, som drev samtalsforumet Katharinastiftelsen i Stockholm bjöd in Robinson till Sverige.

        Här kommer en liten litteraturlista med några kommentarer.

        Persson, Per Erik: ”Att tolka Gud idag. Debattlinjer i aktuell teologi”, CWK Gleerup Bokförlag, 1971
        Persson presenterar Bultmann, Tillich och Bonhoeffer och den debatt som Robinsons böcker gav upphov till. Den ingick länge i grundlitteraturen för de som läste teologi.

        Sperna Weiland, Jan: ”Nya vägar inom teologin”, Gummesson, 1970.
        Sperna Weilands bok har ett liknande upplägg som att ”Att tolka Gud idag” men med den stora skillnaden att Sperna Weiland tydligt tar ställning för den existentiella teologi han presenterar. Det gör inte Per Erik Persson. Sperna Weilands tydliga ställningstagande medförde att det kom en svensk motbok av Benkt-Erik Benktson (1918 – 1998), professor i religionsfilosofi: ”Teologi på nya vägar: diskussion kring J. Sperna Weiland, Nya vägar inom teologin” (1970).

        Bultmann, Rudolf: Jesus Kristus och avmytologiseringen, Gleerup, Lund, 1968.
        En tunn lättläst bok. Och vad jag vet den enda som finns på svenska. Annars är det primärt tyska som gäller. Bultmann var professor i Nya Testamentets exegetik. Heideggers existensfilosofi utgör den grundläggande ramen för Bultmanns teologi.

        Tillich, Paul: Systematic Theology. The University of Chicago Press, (tre volymer mellan 1951 och 1963).

        Robinson, John A.T.: Gud är annorlunda, Gummessons Bokförlag, 1964.
        Robinson, John, A.T.: Den nya reformationen, Gummessons Bokförlag, 1965.
        Se presentationen ovan.

        Bonhoeffer, Dietrich: Motstånd och underkastelse, CWK Gleerup, 1960 (tyska 1951, engelska 1953).
        Boenhoeffer var präst och teolog och aktiv i den nazistkritiska tyska Bekännelsekyrkan. Boken består av brev och anteckningar från tiden i fängelse (1943 – 1945) fram till att han avrättades av nazisterna i andra världskrigets slutskede. Detta är inte en regelrätt teologisk bok, ändå hade den ett enormt inflytande på den teologiska diskussionen under lång tid. I de korta texterna brottas han på ett djupt personligt och ärligt sätt med frågorna om vad kristendom och kristen tro egentligen handlar om i vår tid. Boken kom ut postumt 1951, sex år efter hans död, och på svenska 1960. En del av läsekretsen kände igen sig i frågorna och den personliga brottningen. En annan del blev djupt provocerad.

        På 1960 och 1970-talet hade den existentiella teologin en stark ställning i den internationella teologiska debatten. Det tog lite tid innan de traditionalistiska krafterna hämtade sig. Men det gjorde dom. Som jag bedömer det är den existentiella teologin successivt undanträngd och marginaliserad sedan slutet på 1970-talet. Sedan är det svårt att bedöma om marginaliseringen faktiskt beror på bristande djup och livskraft eller på att motståndet blev allt starkare och allt mer välartikulerat. Kanske både och!!

        Om jag ska rekommendera några böcker så är det ”Motstånd och underkastelse”, ”Gud är annorlunda” och ”Nya vägar inom teologin”.

      • Rebella undrar skriver:

        Tackar för lästips. Det intressanta är väl varför dessa teologer kallats existentiella – är det din benämning, eller en allmänt vedertagen?

        Sedan är det svårt att bedöma om marginaliseringen faktiskt beror på bristande djup och livskraft eller på att motståndet blev allt starkare och allt mer välartikulerat. Kanske både och!!

        Jag ska sannerligen inte spekulera, jag vet ingenting om ämnet men frågan är intressant.

      • Din fråga om beteckningen existentiella teologer och existentiell teologi är vedertaget eller mitt ”hitte på” påminner mig om att jag glömde en bok på min lilla litteraturlista. Först kan jag säga att det inte är min benämning.

        Boken ”An existentialist theology: a comparison of Heidegger and Bultmann” av den engelske teologen John Macquarrie korsade väldigt slumpmässigt min väg andra halvan av 1980-talet. Den är skriven 1955.

        Jag höll då sedan flera år på med ett stort oformligt skrivprojekt vars kärna var att försöka ge uttryck åt en sekulär, existentiell livsåskådning. Men att öppet bearbeta mitt komplicerade och kluvna förhållande till mitt kristna arv var tabu. Jag kände hjälpligt till Heidegger och hade genom existentiellt influerad sekundärlitteratur fått viktig hjälp att komma på fötter i mitt eget liv. När jag gick runt och kollade lite på måfå i den New Agepräglade bokhandeln Vattumannnen i Stockholm fick jag plötsligt ögonen på Macquarries bok och blev omedelbart intresserad. Jag anade nästan direkt att här var någon som rörde sig i samma landskap visavi kristen tro som jag själv. Det var nästan som att läsa grekiska, men jag tragglade mig igenom boken och förstod nog mest fläckvis. Heidegger som fanns i botten är inte precis enkel. Men boken sådde ett mycket viktigt frö. Bara detta att denna infallsvinkel till kristen tro faktiskt existerade var omtumlande och häftigt och bröt den starka känsla av ensamhet som mina egna små funderingar kring detta var förbundna med. Men det behövdes ett par år till och några viktiga böcker ytterligare innan mitt kristendomstabu bröts. Tabuet handlade om att det i min inre värld var förbjudet att göra anspråk på en delaktighet i kristen trostradition utifrån det gudlösa, ateistiska, existentiella perspektiv jag hade och som hade utvecklats allt mer under nästan 20 år. Att vara en hedeniusk nej-sägare var oproblematiskt visavi den kristna värld jag kom ifrån. Det accepterades om än med sorg. Men tanken att göra någon sorts anspråk på delaktighet i kristen trostradition utifrån mitt gudlösa existentiella perspektiv kändes som att det bara skulle betraktas som den yttersta hädelsen, djävulens verk – och därmed totalt avståndstagande och fördömelse från den kristna värld där jag hade mina rötter. När väl tabuet bröts sensommaren 1990 så kom jag loss och skrev och skrev. Det mesta av det skriv- och tankearbete som jag gjort under 1980-talet kom till användning. Men nu kunde och vågade jag sätta det i relation till mitt kristna arv. Det tog 6 år innan den första skärvan av detta kom i tryck, artikeln ”Har kristen tro en framtid?” (Vår Lösen, 1996).

        Några ord om John Macquarrie (1919 – 2007). Han anses som en av de främsta engelska teologerna under andra halvan av 1900-talet. På Wikipedia skriver man: ”Macquarrie is often categorised as both an existentialist and a systematic theologian. His most important philosophical influence is the work of Martin Heidegger. Macquarrie remains one of the most important commentators and explainers of Heidegger’s work. ……… He was also a notable English-language expositor on the theological and philosophical work of Rudolf Bultmann.

  10. Ping: Tro och otro, existentiell andlighet, kyrklighet och annat lättsmält smågodis | Rebella undrar

  11. Ping: Om det katolska ordtrolleriet. Svar till Daniel Forslund | Rebella undrar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s