Nr 50. Martin Heidegger, SANS och PC Jersild

För några dagar sedan kom jag hem från en tiodagars interrailresa tillsammans med min sambo. Resan utvecklades lite oplanerat till en sorts märklig pilgrimsresa i 1900-talets djupaste mörker (nazismen, Holocaust) och strimmor av ljus och hopp (Solidaritet och Berlinmurens fall) – Gdynia, Gdansk, Krakow, Auschwitz, Prag, Dresden, Berlin. I den väntande posthögen vid hemkomsten fanns senaste numret av SANS (nr 4/2013). Vid en snabbläddring fick jag syn på rubriken ”Varför Heidegger?” av PC Jersild. Jag blev omedelbart nyfiken.

Att Jersild skriver denna essä just nu beror på att professor Hans Ruin (Södertörns högskola) i början på året kom ut med boken ”Frihet, ändlighet, historicitet: Essäer om Heideggers filosofi” (recenserad i DN av Sven-Eric Liedman den 14 mars 2013). Heidegger har aktualitet visavi min just avslutade ”pilgrimsresa”. Han stödde nazisternas makttillträde 1933, var med i partiet och utnämndes med partiets stöd till rektor för Freiburgs universitet samma år. Han avgick som rektor efter ett år men var medlem i nationalsocialistiska partiet fram till krigsslutet 1945.

PS 2. 12 januari 2014 – Se slutet!
PS 3. 17 augusti 2014 – Se slutet!
PS 4. 15 februari 2015 – Se slutet!
PS 5. 29 augusti 2015 – Se slutet!

Jag har en rejält oplockad gås visavi Heidegger. Den har väntat några år på ett tillfälle som ger motivation att försöka formulera vad det handlar om. Och det har visat sig att Jersilds artikel i SANS gett detta tillfälle.

Jag mötte Martin Heidegger och hans filosofi för första gången genom en öppen studentföreläsning i Lund av teologen och Heideggerspecialisten professor Benkt-Erik Benktson. Det var 1969 eller 1970. Det var existensfilosofins tankevärld kring ansvar, skuld, autencitet, icke-autencitet, främlingskap, massvarelse, existensvillkor, ensamhet som jag då redan mött på lite olika sätt som lockade. Jag fick genom denna tankevärld, förmedlad av namn som Erich Fromm, Rollo May, Johannes Slök, RD Laing, viktiga verktyg för att komma på fötter i mitt eget liv. Martin Heidegger var tillsammans med Sartre, Kierkegaard, Jaspers och Camus ett av de centrala namnen som ofta nämndes. Föreläsningen gjorde mig både frustrerad och nyfiken. Och jag fick redan då klart för mig att Heidegger var en entusiastisk tillskyndare av den tidiga nazismen.

När ”Sein und Zeit” utkom i svensk översättning – ”Varat och tiden” – i översättning av Richard Matz i början på 1980-talet köpte jag och började läsa – och stupade!

Det är först de senaste åren jag lite grovt och hjälpligt börjat kunna ge ord åt delar av den vaga irritation och frustration som mina amatörmässiga försök att närma mig Heideggers filosofi efterhand gav upphov till.

Denna bakgrund är sannolikt anledningen till att jag direkt kastar mig över PC Jersilds essä (”Varför Heidegger?”, SANS nr 4/2013). Jersilds essä kretsar kring två nyckelfrågor: (1) hur kunde Heideggers filosofi tillåta honom att ställa upp för Hitler och (2) hur kommer det sig att han blivit 1900-talets mest omskrivne filosof med entusiastiska anhängare världen över. Bådadera är viktiga frågor. Jag kan bara varmt rekommendera Jersilds essä.

Utöver Jersilds två viktiga nyckelfrågor vill jag lägga till en sak. Jag har efterhand, det har tagit bortåt fyrtio år, format en bild – kanske okunnig och felaktig – vars innebörd lite ungefärligt är att om Heidegger hade valt att förhålla sig till såväl hela sitt filosofiska projekt som ett av sina viktiga nyckelbegrepp, ”existentialer” (ungefär ”existensvillkor”), utifrån en genuint ”kommunikationsinriktad bry-sig-om-hållning” (obs – här skriver jag nästan heideggerskt med en egensinnig ordbildning) så skulle vi idag sannolikt haft ett väletablerat  filosofiskt specialområde med reflektion över människans ”existens­villkor”, vad det innebär att vara en varelse medveten om sig själv och att vara underkastad tiden och ändligheten.  Med sitt otillgängliga och i någon mening självgoda språk har han i stället lyckats blockera detta livsviktiga område för filosofisk reflektion.

Om man ska vara akademisk filosof och är djupt intresserad av människans existensvillkor så kräver de akademiska strukturerna att man måste förhålla sig till Heidegger. Och då är det kört, det är en nästan omöjlig uppgift. Tyska, Heideggers alla texter och till detta hyllmeter av tungviktig sekundärlitteratur. Och om man tar sig halvvägs har det personliga, kreativa engagemanget sannolikt slocknat eller så blir man på vägen infångad i den ikoniska hållningen till Heidegger. Och då är den enkla, till synes banala grundfrågan om människans existensvillkor sedan länge borttappad. Så det är filmen, litteraturen, konsten och en och annan naiv amatörfilosof (som jag själv) – och gemena man i den vardagliga brottning med detta vad det innebär att vara människa – som efter bästa förmåga får utforska detta viktiga område.

Jag kommer inte ifrån min uppfattning, som blivit allt starkare med åren, att det är en stor kulturell brist att detta område – människans existensvillkor, vad det innebär att vara en varelse medveten om sin existens och ändlighet, medveten om jordens skörhet och ändlighet – inte är klart och tydligt etablerat på akademisk nivå. Och det tycker jag inte ”akademiskt” utan för att öppen, ödmjuk, kunnig akademisk reflektion kring viktiga områden ofta har en förmåga att sippra ut och bidra till att fördjupa och skärpa såväl den personliga reflektionen kring livet som det breda offentliga samtalet om livets och kulturens nyckelfrågor. Frågorna kring vad som utgör våra mänskliga existensvillkor utgör enligt min mening ett sådant viktigt nyckelområde. Utan Heideggers snärjiga filosofi som, utifrån min kanske okunniga och ”bonniga” uppfattning, blivit en intellektuell och språklig propp, tror jag att detta område hade varit en levande, viktig filosofisk specialdomän idag. Att ett ämnesområde är tydligt etablerat på den akademiska scenen skapar också en sorts kulturell auktoritet åt problemområdet i fråga som är viktigt i sig.

Jersilds fråga om vad det var som saknades i Heideggers filosofi som gjorde att det inte fanns någon spärr mot nazismen är viktig. Jag har inget tydligt svar. Och det kan jag förstås inte heller ha eftersom jag aldrig på allvar lyckats tränga in i Heideggers filosofi. Men jag tycker mig ha fått en aning om en fatal brist. Och det är att Heidegger varken erfarit eller förstått den omformande erfarenhet (som jag också kallar en transcendens­erfarenhet trots att den inte handlar om något övernaturligt), som kan inträffa när en människa fullt ut tar till sig det utsatta och tragiska i våra mänskliga existensvillkor. Jag har i texten ”Utsatthet och transcendens” (ingår som kapitel 3 i boken ”Existentiell livssyn kristen tro” – sedan början på 2014 kan den köpas och lånas som e-bok) kallat detta födelsen av ”ömhetens och medkänslans blick”. Denna erfarenhet har sin grund i ett djupgående accepterande av och försoning med det sköra, ensamma och utsatta i att vara människa medveten om tid och förgänglighet. Jag inbillar mig att den erfarenheten reser en radikal spärr mot den form av avindividualisering av ”den andre” som var grunden för såväl nazismens brutala antisemitism och senare förintelsepolitik som gulagarkipelagens fångläger. Och för de röda khmerernas slakt i mitten på 1970-talet av motståndarna till det radikalt jämlika samhället – kön, pengar, arbetsdelning – som var deras drivande vision.

I början på 1980-talet stötte jag av tillfälligheter på en kort introduktion till Martin Heideggers filosofi som gav mig något som jag tyckte att jag begrep. Den var skriven av den norska filosofen Guttorm Flöistad och hade kort och gott rubriken ”Martin Heidegger”. Den ingick i filosofiantologin ”Västerlandets tänkare. Del III” (Natur och Kultur, 1962). Hans Ruins bok om Heideggers filosofi har fått lysande recensioner. Kanske borde den i rättvisans namn få en chans. Men jag är rädd för att jag med mitt komplicerade förhållande till Heidegger kanske mer kommer att beklaga att en intelligent filosof som Hans Ruin primärt har ägnat sitt liv åt att tränga in i Heideggers tänkande i stället för att på ett eget och självständigt sätt bidra till utveckla just den aspekt av vår mänskliga verklighet som gäller vår medvetenhet om tid, ändlighet, kroppens och de sociala relationernas skörhet. Och i vår tid också en alltmer påträngande medvetenhet om jordens utsatthet, skörhet och ändlighet.

PS. Martin Heideggers storverk ”Sein und Zeit” har kommit ut i en svensk nyöversättning med titeln ”Vara och tid”. Den recenseras eller snarare presenteras av professorn och Heideggerspecialisten Hans Ruin på DN Kultur måndagen den 11 november. Rubrik: ”Så förändrade Heidegger det filosofiska landskapet”. DS.

PS 2. (12 januari 2014). Blogg ”Nr 55. Kierkegaardhädelser. Apropå en föreläsning av Ted Harris” (11 januari) är något av släkting till denna blogg.  Även den gäller ett frustrerat ”icke-förhållande” till en av de erkända giganterna när det gäller existentiellt tänkande och som känts frustrerande och ”skämmigt” när jag samtidigt lagt ner så väldigt mycket tid på att försöka ge ord åt en existentiell livssyn som kändes viktig. Med dessa två bloggar är det som att jag har avbördat mig något viktigt. Landskapet har blivit öppnare. Jag kan erkänna och bära upp att jag är oproffsig i mitt skrivande och tänkande! Bitvis riktigt ”bonnig” amatör! Samtidigt är jag djupt engagerad av frågan vad det innebär att vara människa, våra destruktiva möjligheter och våra möjligheter till mening, närvaro, delaktighet. I denna riskabla kombination har jag goda förebilder från den frikyrkovärld jag är uppvuxen i. Min far är ett sådant exempel. DS.

PS 3. (17 augusti 2014).
Måndagen den 11 augusti 2014 kan man på DN Kultur läsa artikeln ”Nazistpropagandan kröp in i Heideggers dagböcker”. Den är skriven av professor Hans Ruin. Utgångspunkten är Heideggers dagböcker skrivna mellan 1931 0ch 1969. I mars 2014 kom de första tre delarna ut. De täcker tiden 1931 – 1941. Det är intressant och obehagligt att läsa, samtidigt är jag inte speciellt överraskad. Snarare förstärker det min bild av att något fundamentalt saknas i Heideggers filosofi. Det hedrar Heideggerspecialisten Hans Ruin att han skrivit denna DN-artikel. Det innebär att denna mörka sida hos Heidegger blir mer känd för en bredare allmänhet. DS.

PS 4.  (15 februari 2015).
Andra delen av Heideggers dagböcker, ”Black Notebooks”,  är på väg. De täcker åren 1942 – 1948. En förhandsrecension i en italiensk nättidning visar helt förfärande sidor av Heideggers antisemitism. Han skriver om den nazistiska Förintelsen som ”judisk självdestruktion”. Med detta menar han ungefärligen att denna industriella produktionen av lik är den yttersta och logiska konsekvensen av det moderna, tekniska, materialistiska tänkande som enligt Heidegger hade sina rötter i den judiska metafysiken. Denna judiska metafysik höll enligt Heidegger på att förstöra såväl den tyska kulturen som hela den västerländska. Förutsättningen för den tyska och västerländska kulturens ”andliga pånyttfödelse” var att besegra och rensa ut den enligt Heidegger andligt destruktiva judiska metafysiken. När detta paras med synen att nazismens förintelsepolitik ytterst var ett uttryck för ”judisk självdestruktion” så blir det bara en fullständigt förfärande antisemitism av allra grövsta slag.

Förhandsrecensionen publicerades den 9 februari 2015 i italienska Corriere Della Sera och är skriven av Di CesareDonatella. Artikeln är översatt till engelska, finns på internet, och har rubriken: ”Heidegger – “Jews Self-destructed””. (Kjell Sundberg ska ha ett stort tack för tipset.)

I Sydsvenskan den 31 januari berättar Per Svensson i Heideggernotisen ”Oönskat arvegods”  att ”…. ordföranden i Heideggersällskapet, den tyske filosofen Günter Figal, har avgått efter att grundligt ha läst de svarta häftena. I en intervju med Badische Zeitung (22.1) säger sig Figal vara ”överraskad, förfärad, chockerad”.” Det står inte i notisen, men det mesta talar för att det är just läsningen av Volym 2 (1942 – 1948), som till slut blev för mycket för ordföranden i tyska Heideggersällskapet. Volym 1 (1931 – 1941) har funnits tillgänglig i nästan ett år. (Ett tack till Ingvar Johansson för tipset).

PS 5. (29.8.2015).
Heidegger och nazismen”. I Filosofiska rummet den 9 augusti 2015 diskuterades Heideggers notebooks och den antisemitism som kommer till uttryck där. Deltagare är Hans Ruin, professor och Heideggersspecialist, Anna-Karin Selberg som doktorerat på Heidegger och Erik Wallrup, musikvetare och kritiker som också doktorerat på Heidegger.

 

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i antisemitism, existensfilosofi, existentiell filosofi, Filosofi och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s