Nr 48. Boken ”Mystik och andlighet”. Några läskommentarer.

Antologin ”Mystik och andlighet. Kritiska perspektiv” (Dialogos, 2013) i redaktion av Simon Sorgenfrei kom ut i slutet på april. Jag satte direkt upp den på min imaginära läslista. Utifrån presentationen tycktes den i högsta grad relevant visavi mitt föredrag ”Sekulär andlighet – finns den?” som jag höll i Stockholm i slutet på mars. Men jag glömde bort den. Kanske för att jag trots min relativa självsäkerhet var orolig att mina funderingar i ämnet på ett pinsamt sätt skulle framstå som okunniga och väldigt amatörmässiga. För lite mer än en vecka sedan diskuterade jag möjligheten att bearbeta föredragets avsnitt om mystik för eventuell publicering med en tidskriftsredaktör. Han var intresserad och uppmuntrade mig att skicka in ett utkast utan att lova något. Det var först när jag suttit ett par arbetspass med den tilltänkta artikeln som ”Mystik och andlighet” plötsligt kom upp i medvetandet. Nu var det ett ”måste” att läsa den. Så jag beställde i tisdagskväll och i förgår, torsdag, kom den i brevlådan.

Jag inser att jag inte kommer att skriva någon övergripande recension eller presentation. Däremot blir det några tankar och kommentarer medan allt är färskt.

Existentiellt visavi övernaturligt.

Jag har i detta nu läst Simon Sorgenfreis inledande forskningshistorik och begreppsöversikt: ”Mystik, esoterism och andlighet” och Antoon Geels ”Efterord”. Geels är professor i religionspsykologi och den svenska mystikforskningens nestor. Båda dessa kapitel är matnyttiga och intressanta. För övrigt har jag än så länge bara snabbkollat och blädderläst.

Sorgenfreis introduktionskapitel är påläst och informativt. Jag får veta en hel del nytt och blir påmind om saker jag nästan tappat bort. Några frågetecken dock, kanske invändningar, kring det inledande resonemanget om 1900-talets två ”religiösa trender”. Den liberala, individuella, subjektiva visavi den konservativa och fundamentalistiska. Sorgenfrei refererar filosofen Charles Taylor som har talat om den liberala vändningen som det ”moderna samhällets massiva subjektiva vändning”. Sorgenfrei skriver ”I detta kapitel ska vi undersöka hur denna religionssyn vuxit fram, och hur begreppet mystik och andlighet har förståtts och studerats i Europa och USA under modern tid”.

Här saknar jag en ytterligare precisering av vad Sorgenfrei menar med denna moderna, subjektiva ”religionssyn”. Egentligen är jag främst intresserad av likheter och skillnader visavi den ”existentiella” religionssyn jag försöker ringa in i första kapitlet av ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999). Det som är speciellt och ovanligt med den synen är att den medvetet och tydligt är oberoende av föreställningar om självständigt existerande transcendenta krafter och makter.

Utöver Taylors och Sorgenfreis distinktion mellan individuell/subjektiv/liberal visavi kollektiv/dogmatisk/fundamentalistisk vad gäller olika former av religiositet, mystik och andlighet så behövs det enligt min mening också en tydlig åtskillnad mellan de former och uttryck som förutsätter en självständig övernaturlig – bortomvärldslig – transcendent verklighet och de existentiella erfarenheter och hållningar på detta område som avvisar existensen av en sådan självständig verklighet.

Om man inför denna extra distinktion får man två särskiljande linjer och därmed fyra fält i stället för det två fält man får utifrån Taylors och Sorgenfreis distinktioner. Jag överlåter till läsaren att dra linjer och rita fyrkanter och fylla i!

Den analys av religiositet, tro, andlighet, djuperfarenheter som görs i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” går inte att passa in i Taylors/Sorgenfreis schema. Även om den typen av existentiell analys i dagsläget är väldigt marginell så är detta en uppenbar brist.

Konstruktivism visavi perennialism.

I ”Efterord” kommer Antoon Geel in på två huvudriktningar i mystikforskningen: konstruktivism visavi perennialism ( s.221). Simon Sorgenfrei har talat om dessa båda huvudriktningar i termer av konstruktivister visavi purister.

Man kan grovt säga att konstruktivisterna menar att mystika/andliga/religiösa erfaren­heterna är helt beroende av språk och kultur. Perennialisterna menar att dessa erfarenheter har sin grund i en för alla människor gemensam verklighet. Jag utelämnar medvetet en precisering som egentligen behövs. Utan att något sägs ut anar jag att de flesta av prennialismens företrädare menar att det är frågan om en gemensam övernaturlig verklighet. Om man menar att det finns en Gud eller en självständig transcendent verklighet så är det ganska självklart att anta att denna övernaturliga verklighet är samma, är gemensam för alla människor. När vi sedan tolkar erfarenheter av denna gemensamma övernaturliga verklighet så gör vi det utifrån det språk och de kulturella/religiösa föreställningar vi är omgivna av.

Trots att jag avvisar varje form av självständig övernaturlig verklighet är min grundsyn närbesläktad med perennialismen. Grunden i min  syn kommer fram genom begreppet ”universella erfarenhetskategorier” (kan googlas). Begreppet introduceras i texten ”Ansvar och flykt” (ingår som kapitel 2 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”). Kortfattat innebär det en tes som säger att det finns en för alla människor gemensam ram eller grund för våra upplevelser. Denna givna ram utgörs av tillvarons natur, människans natur och våra mänskliga existensvillkor. När vi sedan försöker förstå och tolka det vi upplevt så gör vi detta med nödvändighet utifrån de kulturella, religiösa, språkliga referensramar vi har. Det innebär att när det sedan gäller de konkreta uttrycken, det som berättas, så är jag konstruktivist. En renodlad konstruktivism är för mig närmast obegriplig. Och det är väl tveksamt om det finns några så extrema konstruktivister.

Rent medvetande visavi ”transformerande existenserfarenheter”.

Ytterligare en intressant detalj som Antoon Geels tar upp är perennialisternas (Foreman m.fl – s.222) tal om ”pure consciousness event” – ”en ”rent-medvetande-händelse”, definierad som ett vaket, innehållslöst medvetande, ett tillstånd som författarna i nämnda antologier menar existerar ”bortom varje rimligt tvivel”. Det rör sig om en erfarenhet ”bortom allt psykologiskt innehåll.” Det är den perennialistiska falangen som lyfter fram dessa erfarenheter.

Jag blir överraskad av min reaktion. Jag märker att jag är väldigt lite intresserad av detta med ‘rent, innehållslöst medvetande’. Vet inte riktigt varför. Eller kanske?!

Sommaren 1978 hade jag till slut lyckats bestämma mig för att genomföra vad jag kom att kalla ”studiecirkelsprojektet”. Det var en visionär idé som skulle iscensättas i bostadsområde i Stockholm. Vägen från idé till beslut hade tagit 6 år. Själva beslutet var dramatiskt och det väckte mängder med komplicerade och svårhanterliga känslor att genomföra det. Jag växte mycket som människa i denna process. Men det misslyckades och las definitiv ner en bit in på hösten 1980.

Efter detta och innan jag gick ner på deltid senhösten 1981 för att få utrymme att skriva så höll jag på andningsövningar utifrån den tjeckiske LSD-forskaren Stanislav Grofs koncept för att ändra medvetandetillståndet utan LSD. Han menade att man med den tekniken kunde uppnå samma saker som med LSD som han forskat kring och skrivit om i ”Realms of human unconcious. Observations from LSD-research”. Det var en bok som fascinerade mig enormt när den kom ut 1976 (och i svensk översättning 1977 med titeln ”Människans okända världar”). I mitten på 1970-talet förbjöds LSD-forskning i USA där Grof var verksam då. Han utvecklade då konceptet med andningsövningar.

När jag gjorde dessa andningsövningar visade det sig efterhand att det fanns ett mönster. Dels i varje andningssession men också en förändring över tid. Det mest omedelbara var att det kunde uppstå starka hypnagoger – färger, ljud, syner. Samtidigt var en del av medvetandet fortfarande medveten om rummet, situationen, andningen, manipulationen av medvetandet. Det uppstod alltsom oftast en känsla av förundran och fascination över att det kunde bli så starkt och realistiskt trots att jag visste att det var skapelser av medvetandet och inte hade något egen självständig existens. Vissa delar av den vanliga kroppskontrollen sattes mer eller mindre ur spel. Ibland kunde jag uppleva pseudorörelser. Typ – jag känner hur jag lyfter armen och samtidigt konstaterar jag att den ligger kvar orörlig. Märkligt! Det var alltid en inledande fas med denna typ upplevelser. Och i början oftast bara detta.

Efterhand, det kan ha dröjt någon eller några månader innan det inträffade första gången, så kom det in ett nytt inslag. Efter att jag en stund varit i den ”hypnagoga” fasen så var det som att medvetandet försvann. Efter en liten stund, sannolikt bara frågan om ett antal sekunder, kom medvetandet tillbaka med en speciell kraft och skärpa, det var som att det bröt sig in i ett intensivt ljus och där jag då bara var intensivt medveten om ljuset och medvetandet. Inga färger och former, bara intensivt ljust. Jag är samtidigt medveten om rummet och att detta märkliga tillstånd är ett resultat av mina andningsmanipulationer. Just när medvetandet återvänder och bryter sig in i det intensiva ljuset är det som i en intensiv utandning och ett ”wow”. Det är en intensiv närvarokänsla. (Anm. Se nedan!)

Det är detta jag kommer att tänka på när jag läser om detta med rent, inne­hållslöst medvetande. Utan att säkert veta tycks det besläktat med det jag beskrivit. Varför är jag då inte mer intresserad?

Jag skulle kunna uttrycka det ungefär såhär. Dom här återkommande frammanipulerade erfarenheterna var häftiga. Där fanns också ett drag av ”spiritual materialism”, dvs längtan efter märkvärdiga upplevelser vars glans jag skulle kunna sola mig i för mig själv (och kanske för andra). Jag längtade efter dessa stunder. Jag var också medveten om att jag lekte med starka och i grunden oförutsägbara krafter i mitt psyke. Det fanns en stor respekt och ett inslag av lätt bävan när jag började en andningssession. Det rekommenderades att man skulle ha en bisittare. Det hade inte jag.

Jag var på jakt efter starka, visionära upplevelser som skulle göra livet lätt, som skulle sudda ut allt det svåra, osäkra och smärtsamma. I Grofs forskning fanns det dokumenterat starka erfarenheter som gav bränsle åt den sortens fantasier. Hösten 1981, den exakta dateringen är högst osäker, kom jag till en punkt där andningsövningarna började framstå som en flykt undan min egentliga ”kallelse”, den som hade kommit till uttryck i studiecirkelsprojektet. Det var som om jag hoppades att jag skulle bli befriad från min ”kallelse”, eller att jag skulle få någon sorts upplevelser som skulle göra det lätt och ångestbefriat att fortsätta att ta den sidan av mig på allvar.

Jag har en minnesbild av att jag sitter i sovrummet på Katarina Bangata i Stockholm framför min lilla reseskrivmaskin vid ett litet bord vid fönstret mot gården. Jag håller på att passera en gräns. Det blir plötsligt klart för mig att jag ska skriva och försöka ge ord åt den människosyn och livssyn som var grunden för studiecirkels­projektet. Det är detta jag ska göra! Det får vara så jobbigt och knepigt och orealistiskt det vill. Det är oklart om jag aktivt bestämde att jag skulle sluta med andningsövningarna eller om dom bara föll undan som oviktiga, slöseri med tid, att dom har varit i stället för att ta tag i det viktiga. Eller att dom genom beslutet hade gjort den nytta dom skulle göra. Jag vet inte om dom kanske faktiskt bidrog till att rensa bort något och möjliggöra det beslut och den satsning det handlade om. Och det kommer jag aldrig att få veta heller. Boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som efter ett antal refuseringar webbpublicerades under 1998-99 är resultatet av detta val 1981. Det tog lite tid!

Det finns ytterligare en viktig notering kring detta. Om jag ställer Teoremaupplevelsen som jag hade hösten 1969 brevid dessa hypnagog-rent-medvetande-upplevelser så är det gnistrande tydligt att Teoremaupplevelsen varit ojämförbart mycket viktigare. I min förståelse av mitt liv så har Teoremaupplevelsen format mig och mitt liv på helt avgörande sätt. Andningsövningarna med sina speciella upplevelser framstår som en sorts parantes, inte ointressant, men som i någon mening oviktiga, en tillfällig upptagenhet av något som inte fick någon djupare betydelse. Dock med den viktiga reservationen att de kanske bidrog till att komma åt något som stått i vägen för ett aktivt och medvetet ”skrivarbeslut”. Det kanske fungerade som en sorts laserbehandling av struliga hjärnceller.

Jag tror man kan säga att Teoremaupplevelsen är ett konkret, personligt specialfall av den typ av ”sammanbindningserfarenheter” jag diskuterar i avsnittet om mystik i föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?”(34:45ff i videon). Den sortens upplevelser har såvitt jag kan bedöma ingenting med ”rent medvetande” att göra. I den mån ”rent medvetande” kan bidra till att skapa förutsättningar för den här typen av sammanbindningserfarenheter eller vad jag i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” kallar ”transformerande existenserfarenheter” (kan googlas) så är det intressant. Men jag tror aldrig att denna typ av upplevelser kan göra mer än just ”bidra”. För sig själv och ”rent” så har jag svårt att uppbåda något större intresse. Det är möjligt att jag i min okunnighet inte alls har förstått vad ”rent medvetande” är. Men utifrån den bild jag har så är det inte speciellt intressant i sig

Läsningen av ”Mystik och andlighet” har varit matnyttig och intressant så här långt. Och då inte minst Sorgenfreis begrepps- och forskningshistorik. En del har jag känt till innan men det är ganska mycket som är nytt. Jag har blivit lite rikare genom att få mer konturer kring de senaste århundradenas debatt och tankemödor på detta område. Oavsett positioner är de som tänkt, skrivit och debatterat kring detta själsfränder. Och så har det varit spännande och nyttigt att försöka synliggöra min position visavi en del resonemang. Det är ett gott betyg till en text när den bidrar till detta.

Men det kanske viktigaste är att jag även fortsättningsvis kan stå rak i ryggen med min tydligt uttalade existentiella, sekulära, ateistiska infallsvinkel till frågorna om religiositet, andlighet, mystik och egna begrepp som ”universella erfarenhetskategorier” och ”transformerande existenserfarenheter” (kan googlas). Att min syn är ovanlig, frilansfilosofisk och utan någon synlig förankring i den akademiska världen är av mindre betydelse.

Sist kan det finnas skäl att betona att jag egentligen inte är speciellt intresserad av etiketterna och vad vi lägger för betydelser i dom. Vad man vill inordna under begrepp som andlighet, mystik, religion, religiositet, personlig mognad etc etc är för min del inte viktigt. Däremot är jag ohjälpligt engagerad och intresserad av frågorna om vad det är för faktorer – sociala, psykologiska, kunskapsmässiga – och typer av nyckelupplevelser som tenderar att utveckla och fördjupa vår förmåga till medkänsla, förnuft, engagerat samarbete kring jordens överlevnad och framtid. Jag är sedan länge djupt övertygad om att det finns områden av upplevelser och erfarenheter som på ett mer eller mindre genomgripande sätt fördjupar banden till våra medmänniskor och som bryter upp de gränser som språk, kön, kultur, religion, sexuell läggning mm tenderar att skapa. Att förstå mer av vad som kan underlätta eller stimulera denna typ av erfarenheter är jag passionerat intresserad av. För mig tycks det solklart att ju fler människor som får, drabbas, av den typen av transformerande och gränsöverskridande erfarenheter ju bättre blir förutsättningarna för att lyckas utveckla det jättespektra av kreativt, globalt samarbete som behövs för att vi ska kunna lösa de stora globala utmaningarna kring resurser, klimat, demokrati, rättvis fördelning, vatten, mänskliga rättigheter, teknikanvändning.

Vad vi kallar denna typ av upplevelser och erfarenheter är i princip ointressant. Men vi behöver dock ord och begrepp för att kunna prata – och forska. Och ibland behöver vi bråka med gamla invanda ord och föreställningar för att få igång den typ av diskussioner där det vi vill komma åt kan få tydligare konturer för såväl oss själva som för andra och eventuella meningsmotståndare.

Anm. När jag läser om detta stycke ett halv dygn efter publiceringen ser jag alla dessa ”intensivt”. Inte riktigt klokt! Första impulsen är att redigera och försöka få bort fyra eller åtminstone tre. Sedan tycker jag det är ganska roligt. En blogg är en blogg. Om det varit en tryckt text där det slunkit igenom hade det bara varit pinsamt. Nu kan jag markera både distans och en sorts frihet genom att låta det stå kvar i sin språkliga ofullkomlighet. Lite kul!

PS 1. Inga Sanner, professor i idéhistoria skrev en understreckare i Svenska Dagbladet om boken den 27 juni. Rubriken är ”Andligheten blir alltmer likriktad” Ingress: ”En ny antologi tar upp mystik och andlighet i vår tid – från 1800-talets intresse för teosofi till samtida idéer om människans andliga utveckling. Dit hör också modern psykologi och sekulära teorier om självförverkligande.” DS.

PS 2. Bokens redaktör Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, intervjuas om boken på universitetets webb. Boken presenteras också på Södertörns högskolas webb. Denna presentation kan läsas som ett abstract. DS. 

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateismfilosofi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Mystik, religionsfilosofi och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s