Nr 47. ”Religiös motivation”. Några tankar kring en DN-kolumn av David Brooks

I dagens DN (onsdagen den 10 juli 2013) har DN:s amerikanske medarbetare, författaren och kolumnisten David Brooks, en kolumn med rubriken ”Den andliga pluralismens lov” (Del 1, s.5 – kommer sannolikt på DN:s webb inom några dagar). Kolumnen utgår från filosofen Charles Taylor bok ”A secular age” som kom ut 2007. Det är en intressant kolumn. Men den visar också på det oklara språkbruket kring ”tro”, ”icke-tro”, ”tvivel”, ”transcendens”, ”andlig pluralism”, ”andliga vinster”, ”andlig stringens”, ”religiös motivation”. Att texten är översatt från engelska/amerikanska ger också anledning att reflektera över skillnader i ordbetydelser och språkanvändning.

Olika sekulära innebörder i ordet ”andlig” ska jag inte fördjupa mig i här. Jag höll ett föredrag om detta i Stockholm i slutet på mars. Det finns till­gäng­ligt som text och video. Om texten ursprungligen skrivits på svenska skulle det varit mycket svårare att självklart skriva ”andlig stringens” och tala om ”andliga vinster”. Engelskans ”spirituality” har en vidare betydelse och används självklart även utifrån ett sekulärt grundperspektiv. Och vid en översättning är det nästan omöjligt att låta bli att översätta ”spirituality” med ”andlig”.

Vad är ”religiös motivation”?

David Brooks avslutande mening ger en god bild av den språkliga problematiken:

”Jag överförenklar kraftigt en innehållsrik och komplex bok, men det jag mest uppskattar är Taylors vision av en ”sekulär” framtid som är öppen och dessutom innehåller åtminstone fickor av andlig stringens, och som drivs av religiös motivation, ett starkt och bestående inslag i människans natur”.

I ett svenskt sammanhang väcker Brooks uppskattande ord om den ”andliga stringens” ”som drivs av religiös motivation” och som han menar är ”ett starkt och bestående inslag i människans natur” sannolikt mycket frågor och protester från den sekulära, icke-religiösa delen av läsekretsen. Och i högsta grad motiverat! Så även hos mig även jag med min filosofiska och teologiska tvåspråkighet kan tolka hans ord helt sekulärt och existentiellt.

Men om David Brooks för sig själv lägger in en sekulär, existentiell betydelse i ”religiös motivation”, som jag tror att han gör, så finns det ändå en allvarlig kritik. Det blir alldeles för snällt och medhårs visavi den mera konventionella teologiska och religiösa världen. Åtminstone när detta skrivs på svenska! Och då menar jag visavi såväl både den evangelikala och fundamentalistiska synen på tro och religion som den liberala och hermenuetiska!

David Brooks självklara sätt att skriva om ”religiös motivation” fascinerar och ut­manar. I den svenska språkvärlden förbinder gissningsvis över 90% av befolkningen detta med att vara ”religiös” med att tro på någon form av övernaturliga krafter och makter, eller att det existerar en av människan och materien oberoende ”transcendent verklighet”. ”Religiös motivation” blir då drivkraften att få bättre kontakt med denna övernaturliga, transcendenta verklighet, att förstå den bättre, att sträva efter att inrätta sitt liv så att det är bättre i samklang med denna verklighet. Om David Brooks lägger denna innebörd i sin formulering om ”religiös motivation” anser jag att han har fel. Väldigt mycket fel!

Det finns åtminstone en annan betydelse i begreppet ”religiös” och därmed i ”religiös motivation”: en strävan att binda samman, att skapa sammanhang. Hur vanlig eller etablerad denna betydelse är vet jag inte, det får någon kunnig religionsfilosof svara på. Men den är intressant att använda för att fundera över en möjlig innebörd i David Brooks kolumn.

När det gäller den sociala sidan av våra liv handlar då den ”religiösa motivationen” om en strävan att förbättra kommunikationen med andra, att fördjupa och förbättra våra relationer, att utveckla och förbättra samarbetet kring olika problem, lokalt och globalt. Jätteviktigt!! Och såvitt jag förstår helt avgörande för en någotsånär godartad framtid för jorden och den globala kulturen.

Visavi den intellektuella sidan av våra mänskliga liv gäller i så fall den ”religiösa motivationen” en strävan efter bättre och djupare förståelse av den komplexa verklighet vi lever i – fysiskt, biologiskt, existentiellt. Filosofi, naturvetenskap, psykologi, litteratur, konst, musik. Denna strävan är också jätteviktig! Såväl i sina mera institutionaliserade samhälleliga former som i våra privata, personliga liv.

När vår strävan, vår motivation, på dessa båda områden är stark, öppen, modig, såväl på personlig nivå som institutionell, kan det ibland ge upphov till ”andliga vinster” och vara relevant att tala om ”andlig stringens”.

PS. Jag har de senaste åren skrivit flera bloggar kring de teologiska begreppen ”tro”, ”icke-tro”, ”otro”, ”tvivel”. Jag har ägnat en hel del möda åt att försöka synliggöra vad jag uppfattar som en anmärkningsvärd betydelseförskjutning – och trivialisering – av dessa kristna nyckelord de senaste århundrandena. Denna förskjutning är accepterad och applåderad av såväl den teologiska världen som den sekulära. David Brook kör tyvärr på i samma spår och som det verkar med stöd av en så etablerad filosof som Charles Taylor. Jag kanske återkommer med en ny blogg kring denna sida av David Brooks kolumn. I väntan på den kan man läsa blogg Nr 42 som en introduktion. DS.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, ateismfilosofi, religionsfilosofi, Tro-otro-icke-tro och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Nr 47. ”Religiös motivation”. Några tankar kring en DN-kolumn av David Brooks

  1. Henrik Ekman skriver:

    hej,

    man kan få en viss känsla av slagsmål mot väderkvarnar i kritiken ovan av begreppet ”religiös motivation”. Jag tror inte du är så värst mycket före din tid med resonemangen om existensiell tro, utan det är nog snarast att gemene man får sina liv fyllda med vardag, kärlek, lycka, olycka, plåga mm, så det blir inte så mycket tid över för de existensiella funderingarna.

    När det gäller tro så handlar det inte primärt om att att tro på gud och ett liv efter döden. Vi tror ju inte för att vi har traditionen/språket, utan använder bibeln för att vi tror. Men tron går ju att odla och tvivlet kan man brottas med, med bl.a. hjälp av traditioner. Destruktivt blir det att odla tvivlet.

    tack för omsorgen i all ”stenuppvändning”
    /Henrik Ekman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s