Nr 32. Samtal om döden

Tisdagen den 6 november 2012 var jag inbjuden till ”Samtal om döden” i Adventkyrkan i Kalmar. Jag var en av tre i panelen. De båda övriga var Arne Sjöberg, chef för geriatriken på Kalmar lasarett och Vesa Annala, pastor i Adventkyrkan. Jag hade ett ganska genomarbetat manus för min inledning på ganska precis 15 minuter. Jag publicerar det här som blogg. Man kan närma sig detta ämne på väldigt många olika sätt. Och det är mycket man måste utelämna. Denna inledning är präglad av att det var en frikyrka som bjöd in och var värd. Om det hade varit ett sekulärt sammanhang med kanske tre ateister som samtalade om döden hade det blivit på ett annat sätt.

Inledning: Döden från ett ateistiskt perspektiv

Jag tackar för att ha blivit inbjuden till detta samtal om döden! Det är verkligen ett viktigt, svårt och utmanande ämne. Jag heter alltså Carl Gustaf Olofsson och är inbjuden i min egenskap av ateist och medlem i Humanisterna. De senaste åren har jag ibland kallat mig ateistisk frilansteolog. Det finns både humor och djupt allvar bakom. När det gäller detta kan sägas att jag drivit webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998. Där finns bland annat en bok med en välgjord webbredigering. Den har titeln ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Sedan hösten 2010, samtidigt som jag blev medlem i Humanisterna, driver jag även ”Gustafs videoblogg”.

Jag tror alltså inte att det finns någon form av personlig fortsättning på livet bortom döden. Det är min starka övertygelse att detta liv är det enda vi har. Jag tycker det är märkvärdigt och storslaget att vi för en kort stund blossar till i evigheten som en personlig medveten existens med kärlek, förundran, glädje, lidande och med förmågan att tänka, fråga och skapa bilder och föreställningar. Det är också märkvärdigt att vi bidrar till att det självreflekterande, medvetna livet blossar vidare. Genom våra gener eller att vi genom vår livs­gärning bidragit med någon sorts skärvor för mänsklighetens fortsättning. Om det jordiska livet är det enda som finns blir det angeläget att mina barn, barnbarn, barnbarnbarn etc ska få möjlighet att leva ett gott och drägligt liv. Det föder ett ansvar för framtiden. Jag återkommer till detta från ett mer personligt perspektiv.

Nu till en radikal kontrast! Inom kristendomen finns det många som tror på Jesu återkomst inom någon eller några generationer. En femtedel av alla kristna i USA tror detta enligt en färsk amerikansk undersökning. För mormonerna är detta en central tanke. Det är ofta parat med apokalyptiska föreställningar om tiden före. Krig, förfärliga oväder, jordbävningar, epidemier tolkas som tecken på att vi lever i den yttersta tiden. Den som tror på detta kan ligga på soffan och med lätt upphetsning tolka tecknen på katastrof och undergång och vänta på den stora dagen. Tanken att någon med denna syn ska ha det avgörande ansvaret för ett lands kärnvapen skrämmer.

2.

När ämnet är ”döden” finns det egentligen hur mycket som helst att tala om. Jag ska göra några nedslag.

Att dö gammal kan vara på många olika sätt. Att dö mätt på sin levnads dagar är en ynnest. Det är mycket svårare om man drabbas av ångest kring att livet inte blev mer än såhär och konfron­teras med alla drömmar och förhoppningar som blivit grus och aska. Kanske dyker det upp stark bitterhet över de där människorna som satte käppar i hjulen och förstörde ens möjligheter! I dessa fall finns starka behov av att hitta sätt att försonas med sitt livsöde när insikten om dödens oundviklighet närmar sig. Man kan plötsligt drabbas av påträngande medveten­het om svek och destruktiva saker man tillfogat andra. Resultatet är starka känslor av skuld när tiden håller på att rinna ut.

När döden oväntat flåsar i nacken kan man också tvingas inse att man aldrig riktigt vågat leva. Det kan hända som ung, medelålders eller på ålderns höst.

De grovt skisserade scenarierna för olika sorters ‘dödar’ ger antydningar om de utmaningar som finns inom äldrevården. Och för oss alla! Orädd och välutbildad personal, eller mogna medmänniskor, som inte backar för de svåra och ångestladdade frågor som kan komma upp när döden börjar tränga sig på är ovärderligt! Personal som möter vakande anhöriga med värme och omsorg är oerhört värdefullt.

Det kanske svåraste med döden är när viktiga, närstående människor dör. Än mer om dom är mitt i livet. Och värst om det är våra barn. I ett ateistisk perspektiv finns det inte något försonande, inte någon mening, det är att drabbas av en stor, smärtsam förlust. Det gäller oavsett om orsaken är sjukdom, olyckor, våld eller krig. Det är att drabbas av ett svart hål. Självmord är kanske det värsta. Vad vi behöver i sådana situa­tioner är inte människor som gör rätt och säger rätt saker. Jag tror att vi behöver människor som inte blir rädda för oss, som inte drar sig undan, som kan erkänna sorgen, smärtan, svärtan, det fruktansvärda utan att släta över.

3.

Med tanke på formuleringarna i affischen och eftersom vi sitter i en kyrka är det påkallat att säga några ord om hur detta med kristendomens tro på ett eviga liv ter sig från mitt perspektiv som ateist. Jag kan ju nämna att jag är uppvuxen i en tät frikyrkomiljö med tre predikanter och en missionär i den närmsta släktkretsen. Jag är också väl medveten om att det finns olika kristna synsätt. Åtminstone tre! 1. Yttersta domen med eviga straff eller evig himmel. Det är det i särklass vanligaste genom historien. 2. Yttersta domen med evig död eller evig himmel – som Adventkyrkan. Och sist: 3. yttersta domen med tidsbegräsade straff och i slutändan evig himmel för alla. Det är den tradition jag kommer ifrån.

Historiskt har kristendomens föreställning om ett liv efter döden inte enbart handlat om tröst. Starka föreställningar om helvete och eviga straff har också funnits. Att i dödens närhet plötsligt drabbas av osäkerhet på vilken sida man ska hamna är fruktansvärt.

Historikern Bengt Ankarloo har skrivit en bok med titeln ”Helvetet: döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition” (2003). Det är en idéhistorisk genomgång av föreställningarna om helvetet genom århund­radena. Det är en ganska skakande läsning hur man kunnat frossa i de mest förfärliga straff- och tortyrscenarier. Gärna kryddat med den himmelska tillfredställelsen att samtidigt kunna se hur de förtappade plågas.

Jag har inga svårigheter att föreställa mig att det har kunnat fungera som en barbarisk tröst att föreställa sig att de som förnedrat och plågat mig, min familj, min släkt kommer att plågas i evigheters evighet. Det är en typ av svarta hämndfantasier som föds ur att hjälplöst utsättas för och bevittna kränkningar, förnedring, förtryck. Som ett vittnesmål om den hjälplöshet och utsatthet som varit en verklighet för alltför många i historien – och fortfarande är på många håll i världen – är det intressant och förståeligt.

När man idag håller fast i denna lära är det för mig barbariskt och direkt frånstötande. Som ateist måste jag i detta läge försvara en eventuell gud. Om det finns en gud måste han vara minst lika förlåtande och kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till. Allt annat är småttigt mänskligt förtal av gud. Och jag behöver bara tänka på min ganska ofullkomliga far för att få detta med eviga straff att framstå som en fullständig orimlighet.

4.

Jag ska nu återvända till detta med döden från ett mer personligt ateistiska perspektiv. Om man som jag inte har några egna barn och därmed inte har någon genetisk förbindelse med framtiden så kan det bli ett snäpp svårare att försonas med tanken på döden. Jag har hanterat detta på mitt sätt.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Det är en bild av en värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsom­ständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster! Genom denna hållning i nuet är jag på ett paradoxalt sätt förbunden med framtiden och mänsklighetens öde långt bortom min personliga död. Man skulle med ett lite teologiinfluerat språk och lite humor kunna kalla detta en ateistisk eskatologi.

Men som ateist måste jag utöver den personliga döden lägga på ytterligare ett lager av svärta. Även om mänskligheten klarar sig igenom de svåra problemen kring klimat och resurser finns det ändå en slutpunkt för jorden och människan. När solen närmar sig slutet av sin stjärncykel kommer den att expandera. I slutändan kommer jorden att utplånas, brinna upp! Ruggigt, förfärligt och näst intill otänkbart. Det storslagna är att vi är den första generationen människor som genom den moderna vetenskapen lever med denna kunskap. Inga skräckfilmer med zoombis och aliens kommer i närheten av detta.

Det största problemet med att försonas med såväl det oåter­kalleliga och definitiva i den personliga döden som med kunskapen om jordens utplåning om några årmiljarder är nog vår benägenhet till uppblåst självupptagenhet. Om vi passerar det hindret kan det ge upphov till fascination, förundran och en stor, stor ödmjukhet visavi människan, universum och mänsklighetens öde.

Att ta livet på allvar med dess utsatthet, möjligheter och glädje skapar mening i sig. Att ta del i mänsklighetens fantastisk kunskapsresa är hisnande även om det, som för min del, mest blir frågan om populärvetenskapliga skärvor. Att försöka bidra till en godartad framtid för mänskligheten bortom min personliga död i full medvetenhet om min litenhet och obetyd­lighet i ett kosmiskt perspektiv skapar mening, lyster och engagemang. Jag tycker det finns något både fantastiskt och djupt poetiskt i denna ateistiska grundsyn som jag tror jag delar med många. När man skakat av sig de värsta rysningarna kan det börja sprida sig en märklig värme i detta till synes kalla, obevekliga mörker. Jag välkomnar alla att ge sig in i och utforska denna ateistiska grundhållning.

Tack för ordet!

PS. Torsdagen den 8 november hade Östran en halvsida med rubriken ”De samtalar om döden” med foto och kort referat. DS.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, Helveteslära, Humanisterna och religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Nr 32. Samtal om döden

  1. Christer Brodén skriver:

    Personlig existens? Jag är inte samma människa idag som jag en gång var. Paulus säger att han dött och fötts på nytt. Jag har dött flera gånger i mitt liv. Kunskapens Frukt är en dödande och födande föda. Det står i Bibeln. Så vem är jag egentligen? Tanken att min nuvarande jämerliga personlighet skulle få evigt liv som harpospelare är en fasa. Den bör dö. Samtidigt finns det kunskaper, erfarenheter och insikter, som borde bevaras. Vad är sådant för något? Bara och ingenting annat än hjärnans avföring?

    I övrigt observerar jag, att din ateism avser s.k. kosmiska makter. Paulus förbjuder tro på och dyrkan av sådana. Kosmos var ju det beskrivliga. Motsatsen Kaos var det obeskrivliga. Före Kopernikus, Gallileo och Newton var himlen Kaos. Kosmos fanns här nere. Nu är Kosmos däruppe, och Kaos är här nere, politik och ekonomi. Tänk så orden förändrar betydelse.

    Mystiken (Kaos) tillåter inga beskrivningar, inte ens om de är hämtade från Bibeln. Mystikens Gudsbild frammanas med beskrivningar av vad Gud inte är. Bibeln får bara fattas som allegoriska sannsagor. Kejsaren i de nya kläderna har aldrig funnits, och ändå beskrivs sanningen. Hur angriper du mystikens Gud?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s