Nr 15. Påskdramat. Kyrkans Tidnings bidrag till tystnadens kultur

PS den 25 april nedan.

I dagens ledare i Kyrkans Tidning (nr 14/15 4 april) skriver ledarskribenten Britta Häll om påskdramat, kristendomens nyckelpunkt. Rubriken är ”Utan uppståndelsen hänger kyrkan i luften”. Hon slår fast en traditionell fysisk, kroppslig tolkning som själva grunden för kyrkan. Hon skriver bl.a. ”Att Jesus på riktigt blev levande efter döden, och att det innebär att vi andra också en gång kommer att uppstå. Men poängen är den att allt annat vi tror på, alla slutsatser vi dragit om vem Gud är står och faller med uppståndelsen. Det är uppståndelsen som gör Jesus till något annat än en profet och förebild som torterades till döds.”

Det hade varit okej om hon hade skrivit att i hennes personliga förhållande till kristen tro är detta avgörande. Men nu slår hon på ledarplats fast vad som gäller för kyrkan och dess präster som en riktig påve. Med sin självsäkra ledare bidrar hon till att de präster som har en annan syn får det ytterligare ett snäpp svårare att ärligt och öppet tala om denna nyckelfråga inom den kristna tron. Det som redan är svårt blir än svårare. Om hon skrivit att ”såhär är det för mig” kunde det fungerat som en inbjudan till andra personer att våga komma till tals där detta drama lever och har nyckelkaraktär från en helt annan grund. Nu är det i stället ett sätt att skriva som bidrar till att ytterligare förstärka den tystnadens kultur inom kyrkan som sannolikt kommer att bli dess död. I fd. biskopen Lennart Koskinens kommentar till ledaren på samma sida under rubriken ”Talet om kroppen skapar onödiga hinder” kan man känna just det hukande och den försiktighet som präglar många aktiva inom kyrkan.

Kanske måste man träda helt utanför alla kyrkliga lojaliteter och ramar för att bli fri att på ett ärligt och levande sätt dela med sig av hur man är berörd av påskdramat.

Jag tror inte för en sekund att Jesus uppstod kroppsligen från döden, jag tror inte på gud, jag tror inte att det finns ett personligt liv bortom döden, varken med kropp eller på något annat sätt. Denna syn lämnade jag i tonåren när jag bröt upp från min frikyrkoväld. Och ändå….! Eller kanske just tack vare!!

När påskdramat oväntat och överraskande började leva och tala utifrån detta gudlösa, sekulära perspektiv i början av hösten 1990 var det omskakande och drabbande. Och jag var i några vändor rejält svart i ögonen visavi den typ av traditionella, självsäkra tolkningar som Britta Häll ger uttryck för. Och som i min värld då var de enda som existerade. Utifrån det nya levande, pulserande perspektiv som öppnat sig kändes det som att den sortens tolkningar innebar att man på nytt och nytt spikade upp Jesus på korset och dolde passionsdramats kraft och djup. Och att man därmed också svek och osynliggjorde människan Jesus och gjorde honom till en avgud. Och det kändes livsviktigt att försöka skriva om det samtidigt som det kändes snudd på omöjligt. Det tog 7 – 8 år innan orden hjälpligt började bära.

I slutet på sin ledare skriver Britta Häll ”att det faktiskt hände något helt nytt, obegripligt men avgörande. Kyrkan behöver inte inte känna sig besvärad av obegripligheten, bejaka den i stället.” Från mitt perspektiv skulle jag kunna skriva samma sak, med en reservation. Jag skulle skriva ”till synes obegripligt” eller ”något ytterligt svårbegripligt”.

Jag har under åren producerat en del text kring passionsdramat. Den första i offentligheten var en artikel våren 1998 i Svensk Kyrkotidning när Christina Grenholm var huvudredaktör. Rubriken var ”Kristus är uppstånden!”. Sedan finns kapitel 5 ”Kristusseende och kallelse” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Bådadera finns på internet. I dessa texter finns en viss försiktighet för att inte mer än absolut nödvändigt utmana de traditionella krafterna. Jag hade då fortfarande en föreställning om att det skulle vara möjligt att skapa ett inomkyrkligt utrymme för den typ av existentiell, inomvärldslig – och i grunden ateistisk trostolkning – som jag gjorde mig till talesman för.

Sedan ett par år tror jag inte det längre att det är möjligt att skapa ett tydligt och erkänt inomkyrkligt utrymme för den sortens livstolkning och jag står för. Och det känns jätteskönt. Rösten har blivit fri, jag behöver inte längre oroa mig för att stöta, provocera och ”inte få vara med”. Och jag är fullständigt fri att förhålla mig till Bibelns texter och berättelser som jag vill, utan att behöva tillrättalägga, blunda med ena ögat mm. Jag kan nu läsa och tolka som en fullblodsateist som har ett engagerat förhållande till denna tradition som jag fått med mig med modersmjölken, med dess ljuspunkter och mörka avgrunder.

I denna nya position blev jag i egenskap av ‘ateistisk frilansteolog’ inbjuden att diskutera Jesu uppståndelse med en traditionalistisk pastor i Kalmar i början på december det gångna året. Och att detta kom i min väg berodde på att jag är ledamot i styrelsen för Kalmarhumanisterna. I min ca 25 minuter långa inledning (som finns på YouTube) är min röst betydligt öppnare och friare än i någon av de nu ganska till åren komna texterna.

Så min utmaning till Britta Häll – eller någon annan på Kyrkans Tidning – är att skriva en teologiskt reflekterande kommentar till denna inledning (se nedan) som finns i det offentliga rummet och därmed är tillgänglig för alla som är nyfikna. Och då för att på det sättet bidra till att kanske bryta tabuet och tystnaden kring den här typen av samtal och diskussioner.

”Carl Gustaf Olofsson inledning till debatten/samtalet med rubriken ”Jesu uppståndelse. Passionsdrama eller historisk händelse?”. Adventkyrkan i Kalmar den 12 december 2011.




PS – 25 april. Debattsvar på Britta Hälls ledare av professor Ragnar Holte. Rubrik: ”Kroppens uppståndelse” en dålig lösning. (Kyrkans Tidning nr 16/19 april).

Jag tycker förstås att det är bra att någon tar till orda mot Britta Hälls självsäkra tolkning av passionsdramat. En pensionerad teologiprofessor som Ragnar Holte behöver inte ta några risker. Ändå är hans personlig uppfattning inte speciellt tydlig. Jag tycker han kunde vara öppnare och mera tydligt personlig med vad han själv tycker. Nu är det mest en språklig – men dock viktig och intressant – utläggning, som problematiserar Britta Hälls självklara kroppsliga tolkning. Kanske är det även för honom alltför känsligt att vara öppen och personlig med vad han själv tror. Jag kan inte låta bli att erinra mig ett citat av 1900-talets kanske mest kända teolog: Karl Barth – dessutom ofta betraktad som en stöttepelare till de konservativa, traditionalistiska krafterna.

Nu ser den kristna människan framåt. Vad betyder det kristna hoppet i detta liv? Ett liv efter döden? En händelse vid sidan om döden? En liten själ, som fladdrar likt en fjäril över graven och flyger till en skyddad plats för att odödlig leva vidare där? Så har hedningarna föreställt sig livet efter döden. Det är emellertid inte det kristna hoppet. ”Jag tror på köttets uppståndelse”. Köttet är i Bibeln helt enkelt människan, och det just under syndens tecken, den slagna människan. Och åt denna människa utlovas: du skall uppstå. Uppståndelse betyder inte en fortsättning på detta livet, utan livets fulländning. Till denna människa är ett ja talat, som dödens skugga är maktlös emot.” (”Dogmatik i grunddrag”, sid. 200)

Några meningar längre fram fortsätter Barth: ”Det kristna hoppet för oss inte bort från detta liv. Det är tvärtom att upptäcka den sanning, i vilken Gud ser vårt liv. Det är övervinnandet av döden men inte en flykt hinsides. Det rör sig om detta livs realitet. Just eskatologin är, rätt förstådd, det allra mest praktiska som man kan tänka sig. I eschaton faller ljuset från ovan in i våra liv.

Men det är med Karl Barth som med Ragnar Holte. Man får gissa och tolka vad Karl Barth verkligen personligen tror. Om man tror att Jesus uppstod kroppsligen, fysiskt, så kan man tolka in det. Om man tror att Jesus oåterkalleligen dog i kroppslig, fysisk mening och tror att det bärande i passionsdramat och uppståndelseberättelserna ligger på ett existentiellt plan – så kan man tycka sig få stöd från Barth och Holte. Med sina undanglidande hållningar så ger dom inga riktiga fästpunkter för en öppen inomkyrklig teologisk diskussion. Beror otydligheten på rädslan för olika sorters påhopp från dom som ”vet” vad ”sann kristendom är”? Är det hänsyn till de traditionellt troende? Var går gränsen mellan hänsyn och svek mot det som är ens djupaste övertygelser? Hur som helst, otydligheten är ett annat sätt än Britta Hälls att bidra till tystnadens kultur inom kyrkan.

En liten extra notis om detta när röststarka traditionalister bidrar till tystnadens kultur inom kyrkan. När exegetikprofessorn och dåvarande Stockholmsbiskopen Krister Stendahl blev uppmärksammad i media för att han skrivit en essä (ingick i boken ”Meningar”) där han hävdade att tron på ett liv efter döden inte var en central biblisk tanke blev han så påhoppad från olika håll att han tystnade. Det har han själv uttryckt i en intervju i Kyrkans Tidning med rubriken ”Så gick det sedan. Krister Stendahl ångrar inte sitt Waterloo” (2002/nr 7). DS.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Jesus, Kristologi, Teologi och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Nr 15. Påskdramat. Kyrkans Tidnings bidrag till tystnadens kultur

  1. olov sandegård skriver:

    Kan instämma i det mesta du skriver. Dock synes mig formuleringen ”jag tror inte på gud” lite övermaga. Jag har en annan syn på begreppet tro. Tro för mig handlar inte om föreställningar man har i sitt huvud (detta tillhör världsåskådningarnas område), utan om det faktiska förhållningssätt man har till vad man skulle kunna kalla Helheten. Detta ord kan man ersätta med Gud och då finns inte längre något behov av olika dogmatiska trosbekännelser. Människan har av någon klok filosof definierats som ”det religiösa djuret”. Det skulle jag vilja instämma i. En icke gudstroende människa blir med detta sätt att tänka en orimlighet. I själva verket håller sig flertalet trosvissa ateister med olika primitiva gudsdefinitioner, inte alltför olika de religiösa traditionernas avgudar.

    • Hej Olov Sandegård,
      Det är svårt med ordet Gud. När jag skriver att jag ”inte tro på Gud” så är det förstås en ganska konventionell användning av ordet jag tänker på. Jag tror inte att det finns en högre makt som har en avsikt och mening med mitt liv, jag tror inte att det finns en högra makt som ”ser till mig som liten är” och som jag genom bön kan få hjälp av i utsatta lägen. När det råkar gå bra för mig och livsglädjen bubblar till så tror jag inte för en sekund att det beror på att jag ligger bra till hos en högre makt. Jag tror att både det svåra och ljusa i våra liv beror på gener, sociala och psykologiska faktorer och inte minst på slump och tillfälligheter – och en liten påverkan från vår vilja och grundriktning. Det bidrar till ett stort mått av ödmjukhet inför såväl andras som mitt eget livsöde. Till detta kommer att jag inte tror på något nytt eller fortsatt personligt liv bortom min död. I detta perspektiv är det inte ”övermaga” att säga att ”jag tror inte på gud”. Du pratar om en relation till Helheten och att detta ord kan ersättas med Gud. Okej, detta sätt att ge innebörd åt ordet ”Gud” kan jag inte förmena dig. Jag kan ibland själv tala om min relation till Tillvaron. Tillvaron är något opersonligt, det är allt som finns och har funnits, stjärnor och planeter, det rymmer allt av mänskligt tänkande, handlande, berättelser, galenskaper, klokskaper genom historien. Tillvaron rymmer också framtiden och våra bilder och fantasier om framtiden. Jag lever mitt i denna gigantiska väv som en liten tråd. Hur jag är påverkad och formad av denna väv är jag bara ytterst fläckvis medveten om. Jag kan känna en stor ödmjukhet och inse min litenhet inför Tillvaron. Jag har också laborerat med att ersätta Tillvaron med Gud. Det är fascinerande och mycket fungerar. Men det är än mer som ganska dramatiskt bryter mot det etablerade språkbruket och vad som läggs in i begreppet ”Gud”. Om jag vill kommunicera med andra på ett öppet och tydligt sätt utan att göra alltför mycket våld på det konventionella språkbruket så är det enda rimliga att säga att ”jag tror inte på gud”. Tillvaron är inte något man kan tro på eller inte tro på: Tillvaron är! Det är en given storhet, även om vi inte kan överblicka den. Du skriver att utifrån ditt sätt att tänka ‘blir en icke gudstroende människa en orimlighet’. Jag kan som svar säga att med mitt sätt att tänka blir varje form förnekande av Tillvaron en orimlighet. Kanske är vi inte så långt ifrån varandra när det kommer till kritan?
      Hälsningar,
      Carl Gustaf Olofsson

  2. olov sandegård skriver:

    Jag tror att vi tänker ganska lika i dessa frågor. Det jag lite vill slå ett slag för är att försöka återerövra ordet ”Gud” från allsköns fundamentalister, såväl ”religiösa” som ”sekulära”. Istället för att disputera om huruvida ”Gud” ”finns” eller inte, kan man då börja samtala om olika gudsbilder; vilken gudsbild man själv har o.s.v. I själva verket finns det, menar jag, exakt lika många gudsbilder som det finns människor på jorden i och med att varje människa är unik.

    • Hej igen Olov Sandegård,
      Jag kan bara önska dig lycka till i din strävan att återerövra ordet ”Gud”. För min del har jag lagt alla sådana tankar på hyllan. Och som du har märkt så är även jag rejält svårflörtad på den punkten. Och när jag, trots våra likheter och beröringspunkter, ändå fortsätter att säga ”jag tror inte på gud och ett liv efter döden” så handlar det till syvende och sist om var min solidaritet finns. Det är sedan en längre tid så uppenbart för mig att min solidaritet finns hos den stora skara nutidsmänniskor som fortsätter att brottas med livets djup och allvar utan att tro på några högre makter eller livets fortsättning efter döden. Den finns inte hos de, kristna eller andra, som på ett eller annat sätt är trygga i att använda ordet ”Gud” och som med en eller annan innebörd säger ”jag tror på Gud”.
      Däremot är jag väldigt engagerad av av en kunskapsfråga som har beröringspunkter med grundproblematiken:

      Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av en grundupplevelse av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och i mötet med döden? Och inte minst viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?

      Den hittas i blogghuvudet under rubriken ”Kunskapsfråga och vision

      Den kunskapsfrågan går bortom frågan om Gud. I jämförelse tycker jag att frågan om innebörden i ordet ”Gud” eller frågan om det finns någon Gud är en pseudofråga som inte är värd att slösa energi på.

      Hälsningar
      Carl Gustaf Olofsson

      • Rebella undrar skriver:

        Jag skulle säga att frågan om Gud – i betydelsen skaparmakt, en verklighet på ett högre plan – är en annan fråga. Det är den skillnaden som gör dig CGO till ateist och mig till sökare.

  3. olov sandegård skriver:

    Eftersom en stor överväldigande majoritet av jordens människor räknar sig som Guds-troende tror jag att det kan ha ett värde, att inte skapa en onödig klyfta mellan dem som tror på någon form av högre makt och/eller ett liv efter döden och de som inte tror på något av detta. Enhet bör, menar jag, sökas i vad man skulle kunna kalla ”syskonskapstanken”, dvs. att vi alla människor har (eller åtminstone bör ha) samma värde. Detta har formulerats på olika sätt i olika traditioner, men vill man uppnå en verkligt bred enhet, bör man inte förfalla till att betrakta just sin egen tradition som mer högtstående än andra traditioner. Karen Armstrongs upprop ”Charter for compassion” är ett föredöme här, tycker jag. Att flertalet intellektuella i Sverige och delar av Europa och Asien gärna betecknar sig själva som ”icke-religiösa” betyder inte att de är klokare än intellektuella inom mer ”religiösa” kulturkretsar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s