Ingress: Den 10 januari har jag fått klartecken från Mattias Martinson att publicera det ursprungliga mailsvaret från den 9 december. Det har inte funnits tid att bearbeta det ursprungliga svaret.
Hej,
Nu har jag åter tittat på videobloggen och lyssnat till din frågeställning och måste börja med att konstatera att jag i många av mina texter just är ute efter att avslöja den trivialisering du pratar om, dvs när centrum för tron hamnar kring frågan om Guds (övernaturliga) existens. Ofta har jag försökt kritisera den moderna religionskritiken för att dess förståelse av otro implicerar att den troende har en fyrkantig, övernaturlig och förnuftsvidrig livsåskådning. Den troende görs inte sällan om till en enkel måltavla för en tacksam kritik, och man vinner billiga poäng i debatten (samtidigt håller jag också med dig om att de former av tro som verkligen förutsätter en sådan trivial tro också är värda en kraftfull kritik.)
I bokens första kapitel, som du alltså inte har läst ännu, beskriver och kritiserar jag precis detta drag i den svenska religionskritiken, och talar om en religionskritisk monolog om religiös tro, en egen konstruktion av något dåligt som man sedermera förkastar snarare än en dialog med troende och deras egen förståelse av trons många dimensioner. Otron i ateismen/humanismens/religionskritikens ögon blir då en simpel negation till den tro som de själva förutsätter att alla troende människor har.
När begreppet otro för första gången förekommer i min inledning (den rad du citerar i videobloggen) anspelar det rätt och slätt på denna ytliga lansering eller rekapitulering av otron, vilken just härstammar från den moderna filosofiska religionskritikens tämligen snäva förståelse av religiös tro. Min användning av begreppet på bokens första sida har således ingenting direkt att göra med hur jag själv som teolog ser på eller skulle vilja utlägga frågan om tro och otro, det är ett konstaterande om ett skeende i tiden: Humanisterna (och andra) lanserar på bred front vad de uppfattar som otrons möjligheter.
Det kan vara värt att påpeka att jag på det av dig uppmärksammade stället i inledningen har haft med ordet otro sedan jag gjorde mitt första utkast. Däremot har jag på andra ställen i inledningen reflekterat mer över vilken term som är bäst. På sidan 12, rad 4 efter rubriken, skrev jag först ”icke-tro”. Vilket i sammanhanget innebar att icke-tro länkades samman med a-teismen. Så småningom bytte jag till otro, inte heller denna gång för att beskriva min egen syn på detta begrepp, utan för att otro (som på grekiska heter apistos) utgör en bättre parallell till ateismen. Ateisten är inte som den (icke-troende) likgiltig inför gudstron, den negerar aktivt något men behåller i den meningen även något av det som den förnekar. Precis på samma sätt står otron står i ett dialektiskt förhållande till tron (något som möjligen har vissa anknytningspunkter till din existentiella utläggning av otron i videon). Denna dialektiska figur utvecklas längre fram i boken, exempelvis i kapitel 2 med hänvisning till Sven-Eric Liedman, som gjort en poäng av att gudstro aldrig förnekas abstrakt utan i sin specifika kulturella kontext med följden att själva förnekandet också blir ett traderande.
När otro förekommer på sidan 15, i kombination med tvivel och agnosticism, placeras begreppet mer explicit in i ett kulturellt sammanhang som relaterar till filosofen Charles Taylors diskussion i boken A Secular Age (2007). I dialog med Taylor och andra för jag fram tanken att det successivt har skett revolutionerande omvälvningar i den kristna världsbilden som gör att otron är ett normalläge också i en kristen kulturkrets. Här kunde man onekligen ha övervägt att skriva icke-tro, men pga bokens övergripande dialektiska perspektiv och det faktum att Taylor (i citatet på s 16) talar om ”unbelief” inte ”non-belief” kändes begreppet otro helt naturligt också i detta sammanhang.
Jag tror att min terminologi blir problematisk för dig av två anledningar. 1. för att du inte läst fortsättningen som (i kap 2-7) är en sorts konstruktiv teologisk fördjupning av vad ateism (och otro) skulle kunna vara i vårt sammanhang samt hur de hör ihop med raserade former av gudstro. 2. för att jag i boken egentligen inte alls tematiserar begreppet tro i den positiva existentiella meningen som du anför. Jag vill framförallt bidra med redskap för en fördjupad religionskritisk reflektion inom ramen för vår tids olika ateismer och framförallt det faktum att vi som kulturella och sociala varelser idag lever ut en sorts naturlig brist på den gudstro som bara för några hundra år sedan var helt naturlig. En sådan fördjupning inom ateismens språk gör jag bland annat med hjälp av Nietzsche. Därmed utvecklar sig boken till en tydning av den gudlösa existensen där tro (och även otro) kan får helt nya innebörder (givetvis i relation till de förskjutna teologiska traditioner som gudlösheten förutsätter). Tydningsaspekten är oerhört viktig. Det är inte min ambition att föra fram en mer eller mindre välgrundad åsikt om exempelvis tro eller otro, snarare tyder jag samtiden och den moderna religionskritikens historia med hjälp av sådana begrepp, och framförallt dialektiken mellan dem inom vissa kontexter.
Sedan har jag en övrig allmän kommentar om din teologiska förståelse av tro och otro, det du säger är givetvis en bra kommentar i förhållande till plattityder om tro. Men det är enligt mitt menande för enkelt att hävda att det finns en entydigt etablerad existentiell förståelse av tro och otro i teologihistorien som är den rätta. I nya testamentet (Markus 9:24 exempelvis), finner man en intressant skillnad mellan otro i den grekiska texten ”apistos”, och i Vulgata ”incredere” dessa termer har – om man vill driva den linjen – ganska olika konnotationer, precis som svenskans otro har en variationsrik innebörd från icke-tro till vantro, via otrohet och andra aspekter. Det du talar om i termer av hjärtats öppnande är absolut en möjlig och rimlig teologisk förståelse — på samma sätt talar man ju ofta existentiellt om trons tvivel. Men det måste väl också vara tillåtet att öppna för alternativa och mer radikala teologiska receptioner av tvivel eller otro, oavsett hur vissa mer eller mindre inflytelserika teologitraditioner har förstått tvivlets eller otrons roll i förhållande till en viss tro. Idén om hjärtats öppnande kan ju också ifrågasättas filosofiskt om man så önskar.
Din insinuation om okunskap eller att jag som professor skulle torgföra banaliteter får stå för dig, men jag anser själv att jag vet vad jag talar om. Problemet som jag ser det är att jag nog inte riktigt behandlar de frågor som du aktualiserar. Det har jag möjligen gjort på andra ställen.
I en annan bok som jag skrev för 6 år sedan (med titeln Tro och tvivel) utvecklade jag tillsammans med Thomas Ekstrand just en idé om hur tvivlets roll kan bli radikalare och mer omstörtande relation till traditionell kristen förståelse, men det är en annan historia…
Tack så hjärtligt för dina frågor och för att du uppmärksammade mig på bloggen. Du kanske inte är nöjd med svaret, men då hoppas jag att dialogen kan fortsätta. Kanske faller något på plats om du läser fortsättningen av boken, kanske hopar sig ännu fler frågor…
Allt gott,
Mattias Martinson
Gustafs videoblogg 