I dagens ledare i Kyrkans Tidning (nr 14/15 4 april) skriver ledarskribenten Britta Häll om påskdramat, kristendomens nyckelpunkt. Rubriken är ”Utan uppståndelsen hänger kyrkan i luften”. Hon slår fast en traditionell fysisk, kroppslig tolkning som själva grunden för kyrkan. Hon skriver bl.a. ”Att Jesus på riktigt blev levande efter döden, och att det innebär att vi andra också en gång kommer att uppstå. Men poängen är den att allt annat vi tror på, alla slutsatser vi dragit om vem Gud är står och faller med uppståndelsen. Det är uppståndelsen som gör Jesus till något annat än en profet och förebild som torterades till döds.”

Det hade varit okej om hon hade skrivit att i hennes personliga förhållande till kristen tro är detta avgörande. Men nu slår hon på ledarplats fast vad som gäller för kyrkan och dess präster som en riktig påve. Med sin självsäkra ledare bidrar hon till att de präster som har en annan syn får det ytterligare ett snäpp svårare att ärligt och öppet tala om denna nyckelfråga inom den kristna tron. Det som redan är svårt blir än svårare. Om hon skrivit att ”såhär är det för mig” kunde det fungerat som en inbjudan till andra personer att våga komma till tals där detta drama lever och har nyckelkaraktär från en helt annan grund. Nu är det i stället ett sätt att skriva som bidrar till att ytterligare förstärka den tystnadens kultur inom kyrkan som sannolikt kommer att bli dess död. I fd. biskopen Lennart Koskinens kommentar till ledaren på samma sida under rubriken ”Talet om kroppen skapar onödiga hinder” kan man känna just det hukande och den försiktighet som präglar många aktiva inom kyrkan.

Kanske måste man träda helt utanför alla kyrkliga lojaliteter och ramar för att bli fri att på ett ärligt och levande sätt dela med sig av hur man är berörd av påskdramat.

Jag tror inte för en sekund att Jesus uppstod kroppsligen från döden, jag tror inte på gud, jag tror inte att det finns ett personligt liv bortom döden, varken med kropp eller på något annat sätt. Denna syn lämnade jag i tonåren när jag bröt upp från min frikyrkoväld. Och ändå….! Eller kanske just tack vare!!

När påskdramat oväntat och överraskande började leva och tala utifrån detta gudlösa, sekulära perspektiv i början av hösten 1990 var det omskakande och drabbande. Och jag var i några vändor rejält svart i ögonen visavi den typ av traditionella, självsäkra tolkningar som Britta Häll ger uttryck för. Och som i min värld då var de enda som existerade. Utifrån det nya levande, pulserande perspektiv som öppnat sig kändes det som att den sortens tolkningar innebar att man på nytt och nytt spikade upp Jesus på korset och dolde passionsdramats kraft och djup. Och att man därmed också svek och osynliggjorde människan Jesus och gjorde honom till en avgud. Och det kändes livsviktigt att försöka skriva om det samtidigt som det kändes snudd på omöjligt. Det tog 7 – 8 år innan orden hjälpligt började bära.

I slutet på sin ledare skriver Britta Häll ”att det faktiskt hände något helt nytt, obegripligt men avgörande. Kyrkan behöver inte inte känna sig besvärad av obegripligheten, bejaka den i stället.” Från mitt perspektiv skulle jag kunna skriva samma sak, med en reservation. Jag skulle skriva ”till synes obegripligt” eller ”något ytterligt svårbegripligt”.

Jag har under åren producerat en del text kring passionsdramat. Den första i offentligheten var en artikel våren 1998 i Svensk Kyrkotidning när Christina Grenholm var huvudredaktör. Rubriken var ”Kristus är uppstånden!”. Sedan finns kapitel 5 ”Kristusseende och kallelse” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Bådadera finns på internet. I dessa texter finns en viss försiktighet för att inte mer än absolut nödvändigt utmana de traditionella krafterna. Jag hade då fortfarande en föreställning om att det skulle vara möjligt att skapa ett inomkyrkligt utrymme för den typ av existentiell, inomvärldslig – och i grunden ateistisk trostolkning – som jag gjorde mig till talesman för.

Sedan ett par år tror jag inte det längre att det är möjligt att skapa ett tydligt och erkänt inomkyrkligt utrymme för den sortens livstolkning och jag står för. Och det känns jätteskönt. Rösten har blivit fri, jag behöver inte längre oroa mig för att stöta, provocera och ”inte få vara med”. Och jag är fullständigt fri att förhålla mig till Bibelns texter och berättelser som jag vill, utan att behöva tillrättalägga, blunda med ena ögat mm. Jag kan nu läsa och tolka som en fullblodsateist som har ett engagerat förhållande till denna tradition som jag fått med mig med modersmjölken, med dess ljuspunkter och mörka avgrunder.

I denna nya position blev jag i egenskap av ”ateistisk frilansteolog” inbjuden att diskutera Jesu uppståndelse med en traditionalistisk pastor i Kalmar i början på december det gångna året. Och att detta kom i min väg berodde på att jag är ledamot i styrelsen för Kalmarhumanisterna. I min ca 25 minuter långa inledning (som finns på YouTube) är min röst betydligt öppnare och friare än i någon av de nu ganska till åren komna texterna.

Så min utmaning till Britta Häll – eller någon annan på Kyrkans Tidning – är att skriva en teologiskt reflekterande kommentar till denna inledning (se nedan) som finns i det offentliga rummet och därmed är tillgänglig för alla som är nyfikna. Och då för att på det sättet bidra till att kanske bryta tabuet och tystnaden kring den här typen av samtal och diskussioner.

”Carl Gustaf Olofsson inledning till debatten/samtalet med rubriken ”Jesu uppståndelse. Passionsdrama eller historisk händelse?”. Adventkyrkan i Kalmar den 12 december 2011.




PS – 25 april. Debattsvar på Britta Hälls ledare av professor Ragnar Holte. Rubrik: ”Kroppens uppståndelse” en dålig lösning. (Kyrkans Tidning nr 16/19 april).

Jag tycker förstås att det är bra att någon tar till orda mot Britta Hälls självsäkra tolkning av passionsdramat. En pensionerad teologiprofessor som Ragnar Holte behöver inte ta några risker. Ändå är hans personlig uppfattning inte speciellt tydlig. Jag tycker han kunde vara öppnare och mera tydligt personlig med vad han själv tycker. Nu är det mest en språklig – men dock viktig och intressant – utläggning, som problematiserar Britta Hälls självklara kroppsliga tolkning. Kanske är det även för honom alltför känsligt att vara öppen och personlig med vad han själv tror. Jag kan inte låta bli att erinra mig ett citat av 1900-talets kanske mest kända teolog: Karl Barth – dessutom ofta betraktad som en stöttepelare till de konservativa, traditionalistiska krafterna.

”Nu ser den kristna människan framåt. Vad betyder det kristna hoppet i detta liv? Ett liv efter döden? En händelse vid sidan om döden? En liten själ, som fladdrar likt en fjäril över graven och flyger till en skyddad plats för att odödlig leva vidare där? Så har hedningarna föreställt sig livet efter döden. Det är emellertid inte det kristna hoppet. ”Jag tror på köttets uppståndelse”. Köttet är i Bibeln helt enkelt människan, och det just under syndens tecken, den slagna människan. Och åt denna människa utlovas: du skall uppstå. Uppståndelse betyder inte en fortsättning på detta livet, utan livets fulländning. Till denna människa är ett ja talat, som dödens skugga är maktlös emot.” (”Dogmatik i grunddrag”, sid. 200)

Några meningar längre fram fortsätter Barth: ”Det kristna hoppet för oss inte bort från detta liv. Det är tvärtom att upptäcka den sanning, i vilken Gud ser vårt liv. Det är övervinnandet av döden men inte en flykt hinsides. Det rör sig om detta livs realitet. Just eskatologin är, rätt förstådd, det allra mest praktiska som man kan tänka sig. I eschaton faller ljuset från ovan in i våra liv.”

Men det är med Karl Barth som med Ragnar Holte. Man får gissa och tolka vad Karl Barth verkligen personligen tror. Om man tror att Jesus uppstod kroppsligen, fysiskt, så kan man tolka in det. Om man tror att Jesus oåterkalleligen dog i kroppslig, fysisk mening och tror att det bärande i passionsdramat och uppståndelseberättelserna ligger på ett existentiellt plan – så kan man tycka sig få stöd från Barth och Holte. Med sina undanglidande hållningar så ger dom inga riktiga fästpunkter för en öppen inomkyrklig teologisk diskussion. Beror otydligheten på rädslan för olika sorters påhopp från dom som ”vet” vad ”sann kristendom är”? Är det hänsyn till de traditionellt troende? Var går gränsen mellan hänsyn och svek mot det som är ens djupaste övertygelser? Hur som helst, otydligheten är ett annat sätt än Britta Hälls att bidra till tystnadens kultur inom kyrkan.

En liten extra notis om detta när röststarka traditionalister bidrar till tystnadens kultur inom kyrkan. När exegetikprofessorn och dåvarande Stockholmsbiskopen Krister Stendahl blev uppmärksammad i media för att han skrivit en essä (ingick i boken ”Meningar”) där han hävdade att tron på ett liv efter döden inte var en central biblisk tanke blev han så påhoppad från olika håll att han tystnade. Det har han själv uttryckt i en intervju i Kyrkans Tidning med rubriken ”Så gick det sedan. Krister Stendahl ångrar inte sitt Waterloo” (2002/nr 7). DS.

Tyvärr lyckas jag inte få fram någon videoruta, bara en länk. Men det räcker ju!

Videolänk:
Samtal mellan biskop Antje Jackelén och Tomas Anderberg, filosof och författare

PS! Jag passar på att göra reklam för min inledning till debatten/samtalet ”Finns Gud?” i Adventkyrkan i Kalmar den 27 augusti 2011. Den finns sedan den 23 januari i ett eget klipp. För Vesa Annalas inledning och efterföljande debatt/samtal se vidare ”Nr 7. Finns Gud? Videofilmad debatt i Kalmar”

När man i de tidiga tonåren med stort allvar och engagemang börjar söka efter sin identitet och sin plats i tillvaron är det viktigt att på ett öppet sätt, utanför familjen, få möjlighet att diskutera de stora existentiella livsfrågorna. Om unga människor får stöd och tankeredskap för detta är de bättre rustade att fortlöpande utforska och diskutera dessa frågor efterhand som de träder fram i det begynnande vuxenlivet.

Frågor om ont och gott, rätt och orätt, om meningen med livet. Vad som är viktigt, mindre viktigt och oviktigt. Lek och allvar, vad som är viktigt för samarbete och vänskap. Om familj, tradition och identitet. Om sanning, osanning och öppet kunskapssökande. Om ensamhet, utanförskap och att vara annorlunda. Om ansvar och samarbete, om konflikter i det stora och lilla. Om betydelsen av diskussion, meningsutbyte och goda argument. Om betydelsen att försöka lyssna på sitt hjärta och samvete och försöka stå upp för det man uppfattar som rätt, även om det väcker rädsla och innebär risker.

Vi humanister menar att en öppen diskussion av dessa frågor tidigt i vuxenlivet är viktigt, både för den enskilda människan och för det demokratiska samhällets överlevnad och utveckling.

Det finns två ideella organisationer i Sverige, religiöst och politiskt obundna, som bedriver livssynsläger för ungdomar med denna öppna sekulära inriktning; Förbundet Humanisterna och Protus. Man vänder sig primärt till 15-åringar och då som ett icke-religiöst alternativ till konfirmation i Svenska kyrkan. Humanisternas sommarläger kostar drygt 5000 kronor per person. Det är kostnaden för mat och logi, ledarna jobbar ideellt.

Det finns till dags dato märkligt nog inga statliga eller kommunala bidrag för att möjliggöra deltagande i dessa sommarläger. Detta bland annat på grund av att svenska livsåskådningsorganisationer är berättigade till statliga bidrag enbart om de ”firar gudstjänst”, det vill säga är religiösa och bygger på någon form av tro på det övernaturliga. Tyvärr blir dessa sekulära livssynsläger därmed främst en möjlighet för ungdomar från mera välbärgade familjer.

I Norge är situationen annorlunda. Där får även sekulära livssynsorganisationer samfundsbidrag, och den humanistiska konfirmationen är därför gratis för deltagarna. Detta har lett till att 10 000 ungdomar konfirmeras humanistiskt i Norge varje år, jämfört med ett hundratal i Sverige.

Vi menar att det är viktigt att alla ungdomar får delta i öppna, demokratiskt präglade diskussioner om livets stora frågor. Majoriteten av svenska politiker tycks dock anse att endast religiösa livsåskådningsorganisationer kan bidra till att stödja utvecklingen och fördjupningen av värdegrunden för det demokratiska samhället. Detta trots att majoriteten av dagens svenska ungdomar inte identifierar sig med någon religion.

Vi tycker att Kalmar och omgivande kommuner aktivt bör gå i bräschen för att bryta denna hållning genom att ge ett rejält ekonomiskt bidrag till de ungdomar som vill delta i sekulära livssynsläger.

Carl Gustaf Olofsson, styrelseledamot i Humanisterna Kalmar
(tillika ansvarig för denna videoblogg)

Nina Martinsen, handledare på humanistiska konfirmationsläger och styrelseledamot i Humanisterna Kalmar

Erik Cederberg, handledare på humanistiska konfirmationsläger och medlem i Humanisterna Kalmar

9 februari. Vi har en kort replik i papperstidningen (nr 6/2012) med rubriken ”Vilken dagstidning läser biskop Jackelén”". Den är skriven så att det räcker att ha meningsutbytet i papperstidningen som bakgrund.

Kyrkans tidning är väldigt dålig på att sköta länkningen mellan inläggen! Om man läser de första två, vårt och Jackeléns svar, finns det inget som antyder att debatten fortsatt. När det gäller rubriken på första inlägget så var vårt förslag: ”Biskop Jackelen – okunnig eller illvillig”. När hon fick debattartikeln i sin hand för att skriva svar direkt så var det sannolikt med vår rubrik. Med tanke på debattutvecklingen så hade den rubriken varit mer passande. Om man hade väntat till nästa nummer med att publicera svar från biskop Jackelén så hade det kanske utvecklat sig på ett annat sätt. Fast det är inte speciellt troligt.

Här kommer länkarna:
(1) Tidning ”Vi vill fördjupa samtalet” – Olofsson/Sturmark (nr 51-52/2011 papperstidningen)
(2) Tidning ”Förutsättningar finns för god nivå på diskussionen” – biskop Jackelén (nr 51-52/2011 papperstidningen)
(3) Webb ”Vad betyder ordet privat” – Olofsson/Sturmark (Kyrkans Tidnings webb den 17 januari 2012)
(4) Webb ”Förutsättningar finns för god diskussionsnivå” – biskop Jackelén (Kyrkans Tidnings webb den 19 januari 2012) (Där har jag skrivit två kommentarer i kommentarsfältet, en lång och en mini! Där finns också en kommentar som på ett koncist sätt sammanfattar den kärnfråga som biskop Jackelén undviker – eller överhuvudtaget inte har förstått.)
(5) Tidning ”Vilken dagstidning läser biskop Jackelén?” Olofsson/Sturmark (nr 6/2012 papperstidningen)

Det har varit två bloggposter på Humanistbloggen om denna debatt.
(1) ”Mer samtal med Svenska Kyrkan” (den 23 december 2012)
(2) ”Vad betyder ordet privat?” (den 17 januari 2012)

Ett debattinlägg som fristående anknyter till debatten med biskop Jackelén:
”Vad är viktigt i meningsfulla livsåskådningssamtal?” – Roland Uhrberg, styrelsemedlem i Uppsalahumanisterna (Kyrkans Tidnings webb den 24 januari 2012)

Offentligt visavi privat. Några funderingar.

Jag är lite lätt tagen av debatten så här långt med biskop Jackelén. Det har även kommit en del kritik från medlemmar i Humanisterna för oklarhet i hur vi använder begreppen offentligt och privat och att det skapar utrymme för missförstånd – eller ger möjlighet att aktivt missförstå om man nu som Jackelén tycker sig att ha något att vinna på det. Sett i efterhand skulle de två avslutande styckena i vår replik ”Vad betyder ordet privat” inte varit med. Dom var avsedda som ett klargörande. Det blev i stället det som biskop Jackelén kunde använda som räddningsplanka för att undvika sakfrågan. Antingen skulle det varit betydligt tydligare skrivet, men bäst hade varit om det inte hade varit med alls.

Enkelhet, enkelhet är lärdomen! Det var blåögt ambitiöst att försöka skilja på å ena sidan ”offentlig sektor” / ”offentliga medel” och å andra sidan ”offentlighet” / ”offentligt samtal” / ”det offentliga rummet”. Och sak samma vad gäller ordet privat – å ena sidan ”privat sektor”, ”privata medel” och å andra sidan ”privat” i betydelsen hemligt och utanför offentligheten. Anledningen att försöka synliggöra dessa olika betydelser var att påvisa biskop Jackeléns mycket märkliga slarv (eller medvetet manipulativa skrivsätt) när hon utan hänvisningar och utifrån en tydlig definition av ”privat” som hemligt och utanför offentligheten med teologisk auktoritet fastslog: ”Ändå talas det i vårt samhälle gärna om att religion är och bör vara privat, och endast privat. Detta hävdas ibland med en dogmatism som förbryllar, eftersom den ofta finns hos dem som brukar vara mest kritiska mot religiös dogmatism.” (”Gud är större”, s. 26). Hon har i båda sina svar lyckats undvika frågan om vad hon menar? Hon skriver dock att när hon ”skrev de citerade raderna tänkte jag nog faktiskt inte så mycket på humanisterna utan mer på sådant som jag regelbundet får läsa på ledarplats i min dagstidning”. Jag ser fram emot att få veta vilken dagstidning det gäller – och gärna även några daterade ledare. Den uppgiften kan ju rimligen inte vara privat i betydelsen hemlig.

För tillfället önskar jag att det kommer tillstånd en bra skrivning på förbundsnivå kring detta. En statsvetare och en filosof som skulle kunna greja detta kan väl uppbringas inom Humanisterna. Det kan vara en uppgift inför kongressen. Om det är svårt att hålla isär t.ex. ett samhälles ”offentliga sektor” från ett samhälles ”offentlighet” bland såväl teologer som Humanister så blir det förstås väldiga problem i alla diskussioner. Och sak samma om man inte kan hålla isär ”privat sektor” och ett krav eller önskan att hålla vissa saker ”privata” i betydelsen hålla för sig själv, hålla hemligt.

En av de få gånger jag konkret har stött på denna form av privat (hemlig) tro var när en teolog som var specialiserad på moderna gudsbilder i en intervju om detta tillfrågades om hennes egen gudsbild. Det ville hon inte svara på för det var privat!! Tyvärr kommer jag inte säkert ihåg sammanhanget.

Jag är helt ense med Ulf Gustafsson på Humanistbloggen om att ordet ”privat tro” bör skrotas eller på ett medvetet sätt reserveras som en sorts negativt epitet när man i offentliga samtal inte vill svara på olika konkreta frågor om innehållet i sin tro. Som övergripande begrepp är ”personlig tro” mycket bättre och där är Jackelén helt rätt ute. Jag helt ense med kritikerna på Humanistbloggen – och biskop Jackelén – om att den personliga tron såväl som våra personliga politiska och livsåskådningsmässiga uppfattningar och åsikter ska finnas i offentligheten och diskuteras och kritiseras. På samma villkor! Det är det demokratiska samhällets livsluft!!

Skrivet den 24.1.2012.

PS. 20.1.2012. Min inledning finns nu tillgänglig i ett eget klipp. Se längst ner! Även min inledning från samtalet/debatten ”Finns Gud?” den 27 augusti 2011 finns nu som ett eget videoklipp. DS.

I lördags samtalade/debatterade jag Jesu uppståndelse i Adventkyrkan med Vesa Annala, som är kyrkans pastor. Studieförbundet Bilda var medarrangör och höll med moderator, Gärd Kinnander. De var två mycket olika sätt att närma sig problematiken som möttes. Det var på tvären mot hur man förväntar sig sättet att argumentera.

Vesa Annala menar att Jesu uppståndelse är frågan om en kroppslig, fysisk, historisk händelse. Jag menar att Jesus oåterkalleligt dog men att det finns en del som talar för att lärjungarna efter Jesu död fick omvälvande insikter om sig själva och människans villkor som i djupt positiv mening fick dom att ana ett nytt sätt att förstå människans utsatta livsvillkor och inneboende möjligheter – och därmed också anade ett nytt sätt att förstå talet om Guds rike som rymde fröet till en modern, inomvärldslig, ateistisk livstolkning.

Jag kan konstatera att för 50 år sedan skulle denna typ av arrangemang varit helt otänkbart i en frikyrka. Om jag för 500 år sedan offentligt hade formulerat den syn på passionsdramat som jag gjorde i Adventkyrkan skulle det funnits stora risker att hamna på bålet eller bli av med huvudet av en bödelsyxa. Om inte skulle jag med största sannolikhet spolierat min sociala ställning totalt. Med mina rötter och inblickar i en svunnen frikyrkovärld så väcker det både respekt och en motvillig beundran att man bjuder in mig. Genom såväl mitt framträdande i debatten ”Finns Gud?” den 27 augusti och genom vad jag skrivit var Vesa Annala och Adventkyrkan ganska klara över min grundsyn när jag blev inbjuden.

Några hållpunkter. Vesa Annalas inledning börjar ca 4:20 och min vid 27:20. Efter en rejäl tidsresa till Jesu tid och en sorts inlevelseberättelse börjar jag vid 45:45 den mera tuffa kristendomskritiska delen av inledningen. Samtalet/debatten börjar vid 56:00 och publiken släpps in vid 1:08:45.

I slutet av mitt inledningsanförande refererar jag till begreppet ”ömhetens och medkänslans blick”. Det utvecklas i kapitel 3: ”Utsatthet och transcendens” i boken ”Existentiell livssyn kristen tro?”. Den inledande genomgången av ett antal existensvillkor är lite omständlig. Men för övrig ger det en bra och genomarbetad filosofisk-psykologisk bakgrund till berättelsen i första delen av inledningen där jag försöker göra troligt att det är fullt möjligt att tänka sig att …………… Det är bättre att lyssna!!

En ganska utförlig presentation av debattörerna finns på den pdf-affisch Adventkyrkan ställde samman.

PS. Den 27 augusti möttes samma debattörer utifrån rubriken ”Finns Gud?” som också videofilmades. Se vidare! DS.



Carl Gustaf Olofssons inledning.
(utlagd den 20 januari 2012)





Hela debatten!
(Utlagd den 13 december 2011)

Efter en del problem med datum blev det klart att jag och Vesa Annala, Adventkyrkans pastor, ska mötas i en ny debatt lördagen den 10 december, kl 15. Adventkyrkan i Kalmar är värd och håller i arrangemanget. Det blir utrymme för publikfrågor och Adventkyrkan bjuder på fika efteråt. Rubriken är inte definitivt fastställd, men den kommer att handla om olika synsätt och tolkningar av passionsdramat och innebörden i tron på den uppståndne Kristus, kristendomens nyckeltema. Jag har ett engagerat förhållande till passionsdramat utifrån ett existentiellt, sekulärt, ateistiskt perspektiv. Jag är medlem i Humanisterna, och grundperspektivet är väl förenligt med den Humanistiska grundsynen på livet och tillvaron. Men samtidigt är det viktigt att poängtera att Humanisterna inte håller sig med någon tolkning av passionsdramat. När det gäller detta är jag bara den privatperson – eller frilansteolog – som skrivit om passionsdramat, t.ex i kapitel 5: ”Kristusseende och kallelse” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag har också skrivit artikeln ”Kristus är uppstånden!” (Svensk Kyrkotidning nr 16/1998) och sammanställt textantologin ”Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus”.
Denna videoprata är lite funderingar kring denna kommande debatt. Jag tror att det kan bli en intressant och spännande debatt/samtal. Det är två väldigt olika och väldigt tydliga positioner som möts. Jag ser fram emot den med både spänning och nyfikenhet.

PS. Debatten videofilmades och är länkad i blogg ”Nr 11. ”Jesu uppståndelse”. Videofilmad debatt.” DS.

I det nummer av Kyrkans Tidning som kom ut den 15 september (nr 37/2011) så gör ärkebiskop Anders Wejryd ett inlägg i den debatt om kyrkans identitet som pågått med stor intensitet i några veckor. Jag ger mig inte in i den debatten här. Däremot så läser jag Wejryds debattinlägg med ögonen hos en som ”inte tror på gud” och tillika medlem i Humanisterna. Jag blev överrumplad och brydd. Slarvig och ytlig retorik eller menar Wejryd verkligen vad han skriver?

PS! I slutet finns några PS som tillkommit den 6 september. Om ljudkvalitet och om en kommentar till debatten av Kalmarprästen Anders Göranzon. DS

PS 2. Den 10 december möttes samma debattörer i ett samtal/debatt utifrån rubriken ”Jesu uppståndelse. En historisk händelse eller ett passionsdrama?” DS

PS 3. Carl Gustaf Olofssons inledning finns nu som ett eget videoklipp. Det blev klart den 23 januari 2012. DS.

Lördagen den 27 augusti representerade jag Kalmarhumanisterna i en debatt med Vesa Annala, pastor i Adventkyrkan i Kalmar. Rubriken var ”Finns Gud?” med underrubriken ”En debatt om Guds existens”. Adventkyrkan stod för såväl arrangemang som marknadsföring. Det var intressant, spännande, nyttigt. Vesa Annala och jag står väldigt långt ifrån varandra i synen på livet och de ”eviga frågorna’. Om jag bara känt till honom genom hans bok ”Ateism. Förnuftet på villovägar” (2009) hade jag sannolikt tackat nej. Men jag hade sett honom i aktion i en annan debatt och då pratat lite med honom efteråt. Vi tycker väldigt olika, men han är en varm, energisk och generös person. Så när jag lämnade Adventkyrkan strax före kl sex i lördags, det började klockan 15, så gjorde jag det både varm om hjärtat och med hedern i behåll. Jag var nöjd med hur jag hade skött mig i den nya och ovana rollen som representant för Humanisterna. På ett plan hade det varit mer på sin plats att jag framträtt i denna roll i Betania i Åhus (numera Åhus Frikyrka som ingår i Evangeliska frikyrkan) där jag föddes på ovanvåningen och som utgjorde min livsmiljö under barndomen, såväl högst konkret fysiskt som livsåskådningsmässigt.

Redigeringen av videofilmningen har gjorts i två versioner. Jag och Håkan Brosenius jobbade parallellt. Mitt YouTube-konto var begränsat av 15-minuter per videoklipp när jag började. Alla 8 delarna kom ut innan det visade sig att Håkan Brosenius YouTube-konto inte längre begränsades av 15-minutersregeln. Det finns fördelar med det sammanhängande formatet. Därför lägger jag Håkan Brosenius video först. Den är 53 minuter och omfattar de båda inledningarna. Det efterföljande samtalet/diskussionen är fortfarande ett styckverk á 15 minuter. Det börjar i avsnitt 5.

Hela debatten i 8 delar!

Del 1 och 2 (av 8): Carl Gustaf Olofssons inledning (ca 23 min)

Del 3 och 4 (av 8): Vesa Annalas inledning – som avslutas någon minut in i del 5

Del 5 (av 8): Debatten börjar.
Men först sista minuten på Vesa Annalas inledning. Sedan ger debattörerna synpunkter och reaktioner på varandras inledningar. Dikt som svar på den abstrakta frågan om ”guds existens’, om skillnaden mellan evig död för de orättfärdiga (Adventisternas lära) och evig död för alla (ateisternas syn), om att med varmt hjärta leva med vetskapen om vår eviga död som enskilda personer, om Jesus som dött och uppstått för alla, Jesu anspråk, om John Hick och ”eskatologisk sanning’, om att gudstron inte löser våra viktigaste livsfrågor.

Del 6 (av 8): Debatten fortsätter….
Detta avsnitt tar upp innebörden i kristen tro, huruvida Jehovas vittnen kristna, uppenbarelse som kunskapskälla, metodologisk ateism, kan gud hjälpa,

Del 7 (av 8): Debatten fortsätter
Här berörs guds allvetande, Jesu försoningsdöd för alla, att det är skönt att inte tro på en gud som kan ingripa och att inte frestas att tro att man är gudomligt utvald, kristen tro visavi vetenskap, faran i att blanda ihop vetenskaplig metod med livsåskådning.

Del 8: Debatten fortsätter- sista delen
Om tillit och ”god tro” visavi kristet konspirationstänkande, om Jesu uppståndelse, Jesu syn på slavar, om slumpen och den tråkiga ”eviga döden’, om text och andra mänskliga artefakter.

Bakgrunden till mitt deltagande.

Inbjudan att delta i debatten kom till styrelsen, där jag sedan i våras är invald som ersättare, i slutet av maj. Det var först när alla de mera rutinerade styrelsemedlemmarna tackat nej – inte hemma, upptagen, inte en direkt angelägen Humanistfråga etc – som jag anmälde till styrelsen att jag kunde tänka mig att ställa upp. Debattrubriken såväl som frikyrkosammanhanget kändes som en nyttig och spännande utmaning. Det rörde vid mina egna frikyrkorötter där det fortfarande finns saker som inte är helt uppklarade. På grund av sommarstiltjen och andra plikter dröjde det till mitten på juli innan det blev klart med mitt deltagande.

När jag blev medveten om att Vesa Annala hade skrivit boken som nämns ovan så kände jag mig nödsakad att beställa ett ex från AdLibris som en del i mina förberedelser för debatten. Jag passade på att även köpa ett eget ex av ”Skapelsekonspirationen” (2008) av Per Kornhall. Jag läste ett hemlånat biblioteksex i höstas. Den är viktig, intressant och välskriven. Den rekommenderas varmt till alla som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med en traditionell bokstavlig kristen skapelsetro i form av kreationism eller Intelligent Design. En miss på Leopard Förlag gjorde att jag inte hade de tilltänkta 10 kommissionärsexen med mig till försäljning i Adventkyrkan. När jag ändå beställde så köpte jag även Kornhalls bok ”Livets Ord” (2010) som är skriven utifrån hans sjutton år som medlem. Det inspirerade lite oväntad till en videoprata (Nr 6. Livets Ord) för knappt två veckor sedan.

Vesa Annalas bok gjorde mig både brydd och lätt nervös. Just i detta sammanhang ska jag inte orda mer om det. Men den blev en utmaning på ett komplicerat och mångbottnat sätt.

Med mina växande kunskaper i enkel videofilmning och redigering var det ganska självklart att debatten skulle videofilmas. Om inte för annat så för möjligheten att ägna mig åt självkritik. Henrik Brosenius, Kalmarhumanist och en av de ansvariga för Humanistpodden, lovade att videofilma så fort det blivit klart med arrangemanget. En god vän till mig skötte min kamera. Ljudet är ofta ett problem med den här sortens inspelningar. Med uppmuntran och några tips från Henrik Thomé, som gjort de flesta videoinspelningarna som finns på Humanisternas hemsida, och ett tips från Johan Signert, Humanistpoddens intervjuarröst, och en mycket kompetent rådgivning på Nonnes Musik i Nybro så köpte jag en enkel digital ljudinspelare, Zoom H1, som dom rekommenderade varmt. Den har använts för att ta upp ett separat ljud. Ljudet visade sig hålla riktigt bra kvalitet.

Debatten blev så pass bra och intressant att jag och flera av närvarande Humanisterna tyckte att videofilmerna skulle göras tillgängliga. Och då var det motiverat att försöka använda det externa ljudet. Med lite ovant hantverksmässigt pusslande har detta externa ljud kommit på plats i videofilmerna. Det gör att ljudet i videofilmerna håller god amatörnivå (bortsett från att jag ställt in en för låg grundnivå vid redigeringen – se vidare PS nedan)

Delarna har lagts ut efterhand som de blev klara de första dagarna i september. Den åttonde och sista delen kom på plats lördagmorgon den 3:e. Att det blivit så många delar beror på YouTubes 15-minutersregel. När jag la ut del 6 meddelade YouTube att jag nu kunde lägga ut videor som var längre än 15 minuter. Jag hade hört av Henrik Thomé att detta erbjudande kan komma beroende på graden av aktivitet på Youtubekontot. Det var en stor och trevlig överraskning att mitt konto hade nått den nivån! Och den kom väl till pass för avslutningen som är runt 23 minuter. Om det blir aktuellt att lägga ut fler videofilmade debatter så kan det nu göras i form av en fil. Min oro att det kanske fanns en veckospärr på 2 GB kom helt på skam. Det blev totalt 3,27 GB under loppet av tre dagar utan problem.

PS 1 – 6.9: Det har visat sig att grundvolymen på ljudet är för låg. Om man har en bärbar dator med inte alltför bra högtalare så är det problem att höra även på högsta volym. Bristfälliga högtalare är ett ganska vanligt problem med sista generationen tunna, lätta, bärbara datorer. Med hörlurar blir det okej. Om man ser via TV:n med HDMI-koppling så är det bara att höja volymnen. Men man får höja rejält över den volym man använder för ett normalt TV-program.

PS 2 – 6.9. Man kan läsa om debatten på Kalmarhumanisternas blogg. Debatten är även kommenterad på Kalmarprästen Anders Göranzons blogg under rubriken ”Finns Gud?”. Dikten som återges i hans blogg har titeln ”Gudabenådat skratt” och finns på Internet. Hans citat om en existensreligiös livshållning kommer från första kapitlets andra stycke i boken ”Existentiell livssyn kristen tro”.  I kommentarsfältet svarar jag på bloggens fråga om ”metodologisk ateism” visavi ”ontologisk ateism”. Anders Göranzon kommenterar sedan mitt svar i en ny blogg med rubriken ”Guds existens”