Jag heter Carl Gustaf Olofsson och är avtalspensionär sedan sommaren 2008. Det är Posten AB, som det numera heter, som bjuder på denna möjlighet från fyllda 60. Mitt yrkesliv i posten har gått via terminaljobb på Stockholm Ban, interntransporten, och Stockholm Klara och sedan senhösten 1987 som brevbärare på Posten Östermalm.
I min ungdom tänkte jag bli psykolog och gjorde grundutbildningen som den såg ut i slutet på 60-talet. Det var helt enkelt en fil.kand. i den speciella psykologkombination som fanns då. Olika skäl gjorde att jag hoppade av.
Anledningen att denna videoblogg ser dagens ljus just nu – november 2010 – är till stor del beroende på en ny vändning i mitt förhållande till det ganska speciella livsåskådningsprojekt som varit ett centralt inslag i mitt liv sedan slutet på 1970-talet. Sedan de mellersta tonåren i början på 1960-talet har jag varit en hedeniusk ”nejsägare” – och är så idag. Jag tror inte på någon Gud eller några andra övernaturliga makter, jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte att Jesus uppstod från döden. Trots detta gjorde jag ett helhjärtat, gott och väl 15-årigt långt försök med början 1990, att foga in den ganska välartikulerade existentiella livssyn, som vuxit sig stark mellan 1970 och 1990, i en kristen referensram. Det var helt enkelt en existentiell, inomvärldslig, sekulär tolkning av det som enligt min mening varit själva livsnerven för den sida i kristen tro som genererat delaktighet, ansvar för samhället, omsorg om svaga och utsatta (en kort sammanfattning finns i artikeln ”Har kristen tro en framtid?” från 1996). Och som också kunde förklara den sida i kristendomen som gynnat förtryck, rädsla, makt, inskränkt självgodhet och ibland ren dumhet (se ”Kristendomens mörka skuggor”). Under de tolv år denna tolkning funnits tillgänglig – via Internet och ett antal artiklar – så har ointresset varit kompakt från kyrkligt och teologiskt håll (det är inte riktigt sant – det finns ett par lysande solitära undantag). Jag tycker fortfarande att denna sekulära existentiella tolkning av livsnerven i kristen tro är intressant och spännande – och i någon mening viktig.
Men något viktigt har hänt! Under några år har jag alltmer börjat ifrågasätta den ”kristna” etiketten. En antydan om begynnelsen av denna omprövningsprocess kan man få genom att läsa ”Läskommentarer till ”Handbok för ateister” av Michael Onfray” från november 2006. Nu hösten 2010 har denna process kommit till vägs ände. Teologen och etikforskaren Elisabeth Gerles bok ”Farlig förenkling. Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna” gav den sista, avgörande puffen. En del av den process som sattes igång av professor Gerle återges i texten ”Till försvar för Humanisterna gentemot teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle”.
Jag har till slut insett och accepterat vad både närstående och de allra flesta aktiva kristna jag mött hävdat – att man inte kan kalla sig kristen om man inte tror på Gud, ett liv efter döden och att Jesus uppstod från döden. Och framför allt inte om man vill vara helt öppen och tydlig med detta – och än mindre om man som präst eller lekman vill vara aktiv inom kyrkan. Och följaktligen är den existentiella tolkning av kristen tro, som tar form framför allt i andra delen av ”Existentiell livssyn – kristen tro?”, just en tolkning, inte en ”kristen tolkning”.
Jag har under senhösten kunnat konstatera att det är oerhört skönt att släppa etiketten ”kristen”. Nu 2010 för andra gången. Första gången var några år in på 1960-talet. Jag har insett att en viktig del i detta handlar om att till slut helt släppa mitt behov att komma tillbaka till den kristna ”innanförvärme” som jag konkret och bokstavligt tog ett första stort steg ut ifrån redan som 12-åring. Då överraskade jag mig själv när jag efter rejäl vånda gick ut genom dörren till missionshuset, ut i den 20-gradiga kylan på ett vinterläger i Dalarna, för att jag inte ville ta del i ett förbönsmöte. Jag gick trots ungdomspastorns fråga och trots att jag väldigt väl visste att det förväntades av mig som ung, döpt kristen.
Det känns förvånande nog som att jag genom detta steg – detta andra lämnande av etiketten ”kristen” – för första gången är helt fri att utan konstiga hänsyn och skygglappar diskutera såväl våra mest angelägna livsfrågor som kristendomen och kristen tro på gott och ont. I en mening återvänder jag till den punkt, våren 1990, där jag utifrån helt sekulära utgångspunkter arbetade fram diskussionsmaterialet ”Budord för en modern tid” som jag sedan jobbade med i några gymnasieklasser. Men samtidigt har tjugo års erfarenheter – och läsande – breddat och fördjupat såväl kunnande som min person. Genom min uppväxt i en aktivt kristen miljö så är kristendomen en del av det kulturella, intellektuella och mentala arv som pulserar i min livsådror och som jag måste förhålla mig till. Resultatet av den möda jag under mer än 30 år lagt ner på att försöka förstå och ge ord åt centrala livsformande och livsavgörande erfarenheter utifrån ett allmänmänskligt, existentiellt-psykologiskt perspektiv står i princip kvar ograverat. Men jag känner mig nu fri att använda det på ett öppnare, rakare sätt. I detta nu så föreställer jag mig denna videoblogg som en del i att pröva och utforska denna nya, öppnare hållning. Som en tydlig markering av detta nya kapitel i mitt liv har jag samtidigt som jag satt igång denna videoblogg gått med i Humanisterna.
De globala överlevandsfrågorna kring klimat, miljö och hållbar utveckling har efterhand blivit alltmer påträngande i mitt förhållande till livet. Samtidigt har de varit kopplade till starka känslor av litenhet och hopplöshet. Under hösten har det hänt några saker i min personliga livssfär som är ett steg åt rätt håll. Under menyrubriken ”Steg 3″ ovan kan man läsa lite om detta.
Man kan läsa mer om min bakgrund och historia under rubriken ”Personalia” på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Det finns också en lite speciell historia kring torvtaket på bloggbilden som man kan läsa om man vill.
(Sidan uppdaterad 8 december 2010)
Hej Carl Gustaf,
Jag har m stor behållning o stort intresse läst delar av http://www.extentiell-tro.net
Jag tror definitivt på en Gud o antagligen lite beroende på en besvärlig livsresa. Däremot så tror inte jag på att Jesus var ngt annat än människa o Den Helige Ande e överflödig eftersom jag tror på Gud som ju då kan verka ”här o där”.
Det har som bekant bråkats häftigt kring treenigheten åtminstone sen 300-talet så ”min” tro är inte nydanande precis.
MIN FRÅGA: Kan Du kort förklara hur Du utesluter ”utomvärdslig” kraft såsom t ex Gud i Kristendomen? Naturen e så perfekt vilket fick mig att börja tro liksom att avståndet till solen e just dessa km som möjliggör livet för oss. O lite annat….
Med vänliga häslningar,
Patrik
PS Har läst en hel del på Bibelfokus.se men Lennart Jareteg snarare skrämmer en sökande än att öka intresset att bli kristen. Det enda livet vi har låter så negativt o att först efter döden får vi det riktigt bra om vi lyckas härda ut ordentligt o hålla köttets egenskaper i schack.
Hej Patrik,
Det gläder mig att du med ”stor behållning och stort intresse” läst en del på webbplatsen Språk, tro och religion. Om ett så vänligt och positivt betyg håller när du läst mer återstår att se.
Du ställer onekligen en stor och svår fråga: ”Kan Du kort förklara hur Du utesluter en ”utomvärdslig” kraft såsom t ex Gud i Kristendomen?”.
Att svara kort är förstås väldigt svårt. Det finns många infallsvinklar till din fråga. Jag ska ta en.
Som ung människa trodde jag på Gud. Jag döptes när jag var tio. Jag ville verkligen vara ett Guds barn och höra till församlingen. Ganska snabbt började det hände att jag gjorde mig till – sa saker som inte riktigt var jag, gjorde saker som jag egentligen inte ville – för att det förväntades av mig som ung kristen. Detta byggde successivt upp ett obehagligt, diffust mörker inom mig som jag försökte mota undan genom att försöka vara en än bättre ung kristen. Och mörkret växte! När jag efter en jobbig process som började redan när jag var 12 och som tog ett par år lyckades kliva ut så var de ut så var det via ställningstagandet ”jag tror inte på Gud, på något helvete, på något liv efter döden” – och var därmed alltså inte heller kristen. Vad som då hände var att det kom in ljus i min värld, det tidigare växande självföraktet vändes till en upplevelse av självrespekt och att plötsligt vara rak i ryggen. Det var inte lätt! Att träda ut ur församlingsgemenskapen och definiera mig som ”icke-troende” innebar att förlora en hel väld. Det var ensamt, bitvis väldigt ensamt. Men det var ”jag’, och det fanns den livsviktiga upplevelsen av någon sorts grundläggande värdighet och självrespekt och mitt i allt det svåra en grundkänsla av mening. Så här i backspegeln kan man säga att de livskvaliteter – mening, värdighet, självrespekt mm – som den gängse kristendomen menar är knutna till den ”bekännande tro på Gud och Kristus” kom mig till del när jag aktivt och medvetet blev ”icke-troende’.
Denna berättelse är förstås inget ordentligt svar på din fråga. Men dock en skärva av de erfarenheter som gjort att jag står där jag står idag.
Jag berör denna fråga på lite olika sätt i några texter på webbplatsen Språk, tro och religion. Så här kommer några lästips.
1) Dikt: ”Gudabenådat skratt”
2) Artikel: ”Vad innebär kristen gudstro?.
Den publicerades i Svensk Kyrkotidning nr 33-34/2004. I ingressen står bland annat: ”…..(Olofsson) menar att frågan om gudstro kontra ateism i vår tid alltmer blivit ett skenproblem eller en pseudofråga utan djupare betydelse för människan….”
3) Webbpublicerad mailväxling: ”Varning för irrläror. Svar från Olofsson”.
Där finns ytterligare några personliga bitar till varför jag tycker att frågan om huruvida vi tror på Gud eller inte är oviktig. Jag antyder där att stora livsformande och ibland livsomvälvande erfarenheterna kan ta form helt utanför och oberoende om vi tror på Gud eller inte.
4) Bokkapitel: "Kapitel 6. Existentiell tro".
Här försöker jag visa på en existentiell trosproblematik som jag menar är av helt avgörande betydelse för våra liv. I jämförelse med detta är frågan om att tro på Gud en oväsentlighet i yttersta marginalen – en sorts intellektuell kafferepsfråga utan någon egentlig betydelse för våra liv. Det är tuffa ord, men så tycker jag.
Läs gärna och återkom med invändningar eller medhåll!
Varma hälsningar
Gustaf
Bäste Carl Gustaf,
Det smärtar mig att läsa din blogg. Det smärtar mig att höra att du tappat tron på Gud. Jag hoppas innerligt du kan få möta Jesus igen. Han kan alltid återupprätta det som någon gång i livet kan gå i kras. Att vara frälst går inte ut på att försöka vara frälst av egen kraft – det sker bara av nåd genom Jesu försoningsverk på korset. Genom att tro på Jesus är vi rättfärdigförklarade – bara genom tro.
Fridshälsningar// Frank
Bäste Frank,
Det värmer att du bekymrar dig om min frälsning och mitt eviga väl. Jag förstår att du inte läst så mycket, varken på bloggen eller på min webbplats Språk, tro och religion. För min del hoppas jag att du har ett öppet och ansvarigt förhållande till ”samvetets, hjärtats och sanningens röster’. Det innebär också att möta och erkänna sin skuld och feghet när man sviker dessa inre ”röster’. Om man sviker på grund av den sekulära världens förväntningar och tryck eller på grund av förment lojalitet med Bibelns förkunnelse eller på grund av förväntningar och tryck från en församlingsgemenskap har ingen betydelse. Bådadera är lika illa, konsekvenserna är de samma. Kan vi erkänna våra svek och vår skuld och möta den sorg det innebär så är vi trots allt kvar ”på spåret’. Det kan dessutom bidra till att vi blir mer ödmjuka och mindre dömande visavi andra människors brister och tillkortakommanden. Det allvarliga är när vi förnekar och rationaliserar bort att vi faktiskt svikit vårt samvete och hjärta och inte vill/förmår möta den sorg och känsla av litenhet och feghet som detta alltid innebär.
Tyvärr finns det en hel del karismatisk kristen förkunnelse som mycket aktivt försöker få människor att svika det egna ”samvetets, hjärtats och sanningens röster” och sedan hjälper till att förneka den skuldupplevelse detta alltid innebär, t.ex. genom att hävda att det är uttryck för demoner och onda andemakter – och då är man illa ute! Det är att bidra till att underminera och förstöra människors liv, dvs motsatsen till att stödja människor att vandra ”livets väg’. Ett öppet och ansvarigt förhållande till ”samvetets, hjärtats och sanningens röster” är enligt min mycket bestämda mening själva förutsättningen för att befinna sig på ”livets väg’. Detta i sin tur är en förutsättning för att grundkvaliteter som mening, hopp, medkänsla, livsglädje, förundran ska kunna växa och fördjupas – och i bästa fall öppna för benådade ögonblick där livsglädjen slår över i upplevelsen av ett ”himmelskt nu’. Och enligt min mycket bestämda mening gäller detta helt oavsett om man tror på Gud och ett liv efter döden eller ej. Så för min del hoppas jag att du befinner dig på ”livets väg’, precis som jag, och att Jesus är ett stöd för dig i detta.
Det är med viss sorg i hjärtat som jag idag för min del konstaterar att en sekulär organisation som Humanisterna är ett bättre stöd för att vandra ”livets väg” än såväl Bibel, Jesus som det allra mesta av kyrkliga och frikyrkliga – och andra religiösa – samfund och organisationer.
För lite fördjupning kring denna problematik rekommenderar jag texten ”Ansvar och flykt”. Den ingår som kapitel 3 i nätboken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”
Allt gott! Carl Gustaf Olofsson