Nr 38. Ordet mystik. Att synliggöra eller skapa dimridåer

Denna blogg har vuxit fram utifrån de tankar och funderingar som väckts av Maj-Lis Grahns kommentar till blogg ”Nr 22. Kyrkorum, ljusbärare och livets allvar” som råkade hamna i ett halvårs limbo. Ibland är skrivandet som en upptäcktsresa. Det finns ett starkt engagemang och man börjar med ett spår utan att veta riktigt vart det ska leda.  Och plötsligt tar saker form som man inte riktigt hade ord på  förut. Så har det varit med detta svar. Här gällde att jag för första gången började försöka ge ord åt de komplikationer och svårigheter visavi ordet mystik som jag levt med i nästan hela mitt vuxna liv. När det gått lite mer än ett dygn och jag flera gånger ändrat och kompletterat kommentaren så känns det som att dessa funderingar, i all sin sökande ofärdighet, bör bli en egen blogg. Texten är skriven som reflektioner utifrån Maj-Lis Grahns kommentar.

Jag har i dagarna stött på begreppet ateismfilosofi, präglat av Ingvar Johansson, professor emeritus i teoretisk filosofi. Det presenteras som en kontrapunkt till religionsfilosofin. Jag har direkt reagerat med att detta är intressant och viktigt. Och jag hoppas att detta ämne ska bli akademisk verklighet inom en inte alltför avlägsen framtid. Denna text kan läsas som en liten ateismfilosofisk övning kring ordet mystik.  

Bästa Maj-Lis, det är lite lätt pinsamt att upptäcka att jag helt tappat bort dina sympatiska och intressanta funderingar runt den problematik jag tar upp i blogg ”Nr. 22” (augusti 2012). Det är lite som med brev, om man inte har svarat inom tre, fyra veckor är det risk att det blir borttappat. Helst ska man svara inom en vecka. Nu har det gått nästan ett halvår innan jag av lite olika skäl råkade få för mig att läsa igenom denna gamla blogg  – och fick syn på ditt svar.

Jag blev glad och varm när jag läste den rykande färsk. Och så även nu när jag återupptäcker och läser om. Du rör dig i samma mentala-andliga landskap som jag – och som jag har gjort sedan jag lämnade min barndoms frikyrkovärld. Och du beskriver det väl. Du har som jag slitit ett långt liv med detta kring tillhörighet och utanförskap visavi våra djupaste livsangelägenheter. Du har som jag läst mycket och försökt hitta nya ingångar och betydelseskikt i gamla ord präglade inom ramen för kristen tradition – och andra religiösa traditioner.

Just nu känns det spännande att fundera runt slutet av din kommentar. Du skriver:

Enligt Rudolf Otto är det upplevelsen av det heliga som är religionens kärna. Själva känslan av mystik och bävan är neutral i sig, en medfödd förmåga hos normala människor att erfara helighet och hon har ett behov av att få tillfredsställa den.

Känslan för mystik kan finna sina föremål i det välbekanta, i det vanliga livet, i det faktum att vi existerar. Kanske har kyrkorummet blivit en symbol för detta vanliga liv, vår existens, sett som under och mirakel?

Som du vet är jag en person som gärna hänger upp sig på ”orden”, hur dom används, hur dom sakta tenderar att förändras över tid och kan få nya valörer och bibetydelser. ”Mystik” och ”upplevelsen av det heliga” är sådana ord. Och för mig även ”känslan av mystik och bävan”, även om du framhåller att dessa ”är neutrala i sig, en medfödd förmåga”.

Bävan är ett starkt laddat ord som just använts i biblisk och kristen tradition för att beskriva något av kärnan i ”mötet med Gud”. Mystik är också ett ord som är starkt förbundet med en viss sorts kristendom, t.ex. den KG Hammar ger uttryck för (jag såg intervjun med honom i går, tisdagen den 5 februari, ingår i serien ”Min sanning” på SVT. Ska finnas på svtplay t.o.m januari 2014).

Jag inbillar mig att jag förstår dessa ord ganska väl. Men i den stund jag gick ut tydligt med att jag är ateist och jag samtidigt avbröt mitt 15-åriga försök att få gehör för en existentiell, ateistisk tolkning av kristen tro så fick de problem jag upplevt visavi dessa ord ytterligare skärpa. De erfarenheter dessa ord försöker ringa in tror jag är viktiga. Men eftersom jag inte tror att de har sin grund i något bortomvärldsligt, något övernaturligt, blir det viktigt för mig att försöka hitta andra sätt att tala om detta. Och det är för att jag tycker det gäller viktiga saker och vill kunna kommunicera om det. Du skriver som avslutning:

Kanske har kyrkorummet blivit en symbol för detta vanliga liv, vår existens, sett som under och mirakel?

Du kommer nära mitt eget sätt att ”ladda” och uppleva kyrkorummet. Och det förstärks av medvetenheten om att kyrkorummet bär generationers brottning med livets smärta och glädje, sjukdom och tuffa livsvillkor, svek och katastrofer etc. Jag kan ibland tycka att det är märkligt hur mycket av denna grundläggande existentiella laddning som finns kvar även när jag som ateist har skalat bort all traditionell religiös överbyggnad. Kyrkobyggnaden – eller moskén, det hindusiska eller buddhistiska templet, synagogan, missionshuset – blir ett påtagligt koncentrerat uttryck för människans – och mänsklighetens – brottning med det utsatta och svårbegripliga att vara människa.

Jag trevar runt inom mig för att hitta ord för att beskriva ett förhållande mellan några olika stämningar eller kanske snarare grundhållningar. Och där det kan uppstå något speciellt när dom råkar löpa samman.

— (1) medvetenhet om det stora. Det har sin grund i vår moderna kunskap och medvetenhet om kosmos. Stjärnor, planeter, galaxer, svarta hål och detta med stjärnexplosioner som skapat de grundämnen som är nödvändiga för liv. Det kan väcka mäktiga känslor av förundran och litenhet (och bävan).
— (2) medvetenhet om det lilla. Det har sin grund i vår moderna kunskap om celler, celldelning, DNA, hormoner, transmittorsubstanser. Och om detta med atomer och elektroner, kvarkar etc som är grundstenarna för såväl jord och stjärnor som för allt liv, våra mänskliga kroppar och vår förmåga att tänka. Det kan väcka intensiva känslor av mirakel och förundran kring livet och att våra kroppar faktiskt fungerar i all sin oerhörda komplexitet.
— (3) medvetenhet om tiden. Det gäller dessa svindlande årmiljarder som behövts – med exploderande stjärnor, livets födelse och evolution – för att vi ska står här och fundera idag. Och att ett människoliv bara är ett mikroskopiskt ögonblick i detta tidsflöde – och samtidigt så långt att döden känns oändligt avlägsen största delen av våra liv.
–— (4) medvetenhet om det vardagliga. Det är nuets lek och flams. Det är vardagens njutning, smärta och konflikter. Sticka, snickra och tvätta. Det är god mat och skratt med vänner och närstående. Och allt detta med att fixa mat för dagen och en trygg plats att sova på.
— (5) medvetenheten om det sköra. Eller medvetenheten om den smärtsamma sidan av våra gemensamma existensvillkor. Vetskapen om att vi oundvikligen kommer att dö. Att jag eller mina viktigaste människor när som kan drabbas av svår sjukdom, olyckshändelser, naturkatastrofer. Att viktiga relationer kan förändras dramatiskt genom svek, eget eller andras.
— (6) medvetenheten om det gemensamma. Det gäller vetskapen om att bibehållandet och utvecklingen av varje gemenskap behöver enskilda människor som bryr sig och tar ansvar. Det gäller från familjen till lokalsamhället och den ideella föreningen, det gäller det land man lever i såväl som det globala samhället. Det är också en medvetenhet om hur viktiga och sköra alla ”relationstrådar” är, hur lätt en mödosamt uppbyggd tillit kan raseras.
— (7) medvetenhet om vår dubbelhet som människor. Att vi rymmer möjligheten till såväl gott som ont och att det gör skillnad i våra liv om vi medvetet väljer att försöka odla de godartade sidorna. Det är en medvetenhet om att vi å ena sidan rymmer möjligheten till medkänsla, förnuft, omsorg, samarbete och ansvar för det gemensamma. Och att vi å andra sidan också rymmer möjligheten till destruktivitet, manipulation, att roffa åt sig när tillfälle ges, egocentrisk blindhet etc.

Jag vill betona att detta är löst i kanterna och inte riktigt färdigtänkt. Men med detta sagt kan jag spåna vidare som ”ateistisk frilansteolog” (jag blir mer och mer förtjust i den beteckningen som jag började leka med för mindre än två år sedan).

När allt det här råkar löpa samman – det storslagna, mirakulösa, triviala, sköra, tidsbundna, gemensamma, det dubbla och i detta vår storhet och obetydlighet som enskilda människor – så kan det uppstå uppstå alltifrån mäktiga, viktiga och svårbeskrivbara känslor/upplevelser till svårfångade aningar som fördjupar livskänslan. Här är det också viktigt att notera att den moderna vetenskapen har bidragit till att fördjupa medvetenheten på flera av dessa punkter på ett helt enastående sätt. Det kanske ofta räcker med två eller tre av dessa komponenterna för att det ska kunna svindla till rejält. En viktig aspekt i dessa känslor är att de tenderar att stärka en känsla av att höra samman med alla andra människor. Att vi delar samma öde, samma livsvillkor. Levande och döda – och de som ännu inte finns. Och med livet! Och tillvaron! Skillnader i språk, kultur och etnicitet faller bort. Och där dessa känslor, drabbande och omtumlande eller som undanglidande aningar,  i sin tur blir ett stöd för att ta sig an de utmaningar och svårigheter livet och samtiden ställer i ens väg.

Jag har på annat håll beskrivit en sådan djupupplevelse – födelsen av ömhetens och medkänslans blick – och försökt förstå ramen och förutsättningarna för att detta ska kunna hända. När jag ser punkterna ovan så är den analysen tydligt knuten till punkt 5. medvetenheten om det sköra. Den text där detta diskuteras har rubriken ”Utsatthet och transcendens”. Det fäster ögonen på ytterligare ett knippe besvärliga ord. ”transcendens”, ”transcendenserfarenheter” och ”det transcendenta”. ”Transcendenserfarenheter” är något av ett nyckelord i den texten. Det används där utifrån en existentiell, sekulär, ateistisk referensram för att beskriva upplevelser som på ett djupgående sätt bryter det självupptagna och förstärker banden till andra människor, till livet, tillvaron, jorden. Och där jag gör klart att det inte förutsätter existensen av något ”transcendent”.   

Beroende på vilka erfarenheter och vilken livstolkning vi har med oss kan den här typen av upplevelser vara allt från lätta svindlingar till mer eller mindre drabbande och omskakande. De kan medföra att ett livsspår ändras radikalt. Om upplevelsens kärna, ”att knyta samman” som jag antytt ovan, knyts till syner, drömmar, hypnagoger, hallucinationer så uppstår mer problem med att sortera mellan viktigt, mindre viktigt och oviktigt. Traditionellt har denna komponent oftast tagits som ett handfast bevis för en från människan fristående transcendent verklighet. Idag är det självklart att det även finns ett sekulärt/ateistiskt tolkningsparadigm för alla former av extraordionära upplevelser. Det finns flera olika tolkningsmodeller utifrån detta paradigm.  (Jag har berört detta med två tolkningsparadigm för vad som sammanfattande kan kallas extraordinära upplevelser i  blogg Nr 34. Se vidare!)

Här är det läge att ställa frågan hur detta komplex av upplevelser och känslor jag antytt – inklusive ömhetens och medkänslans blick – förhåller sig till ord som ”mystik”, ”den mystika upplevelsen”, ”upplevelser av det heliga”, ”bävan”, ”andliga upplevelser”, ”transcendens”. Det gäller också visavi buddhistiska begrepp som ”upplysning” och att ”bli upplyst”. Dessa frågor bollar jag med varm hand vidare till teologerna och religionsfilosoferna.

När det gäller den mera breda personliga användningen av dessa ord är min bild att de för det allra mesta får större eller mindre laddning från olika traditionella religiösa föreställningsvärldar. Du tillhör dom som, precis som jag, har lyckats koppla loss dessa ord från deras traditionella religiösa rötter. Jag tror även att det är så för en hel del författare, poeter och konstnärer. Men det är en svår och krävande process att återerövra dessa ord när man inte tror på gud eller några andra övernaturliga krafter.

Genom ordens rötter i en traditionell religiös språkvärld och på grund av att många teologer och aktiva kristna använder dom som ett sista värn för att försvara ”tron på Gud” så förmår dessa ord inte längre peka på de väsentligheter de enligt min mening borde peka på. Till detta kommer att de dessutom gärna används som tillhygge av teologiskt skolade debattörer för att visa på ytligheten i nutida ateistisk religionskritik. Sammantaget gör detta att dom idag tyvärr mest fungerar som mystifierande dimmridåer som försvårar – eller omöjliggör – en djupt väsentlig offentlig diskussion om våra viktigaste, djupaste och mest spännande livsangelägenheter.

Vad som är fullständigt klart – ett faktum utifrån mina erfarenheter! – är att det komplex av av känslor och upplevelser som jag försökt ringa in inte förutsätter några föreställningar om en gud eller någon högre makt. Och dom leder inte till några sådana föreställningar! Att dom däremot ibland kan få sådana konsekvenser hos enskilda personer är en annan sak. För femhundra år sedan var det nästan givet att de förstärkte – eller gav upphov till –  föreställningar om en handlande gud eller en fristående transcendent verklighet. Så är det inte längre!

Utifrån detta kan jag fantisera över ett framtida ateistiskt ”kyrkorum” (svårt med orden, ”andaktsrum” blir för tamt – och jag har inget annat just nu). Detta rum skulle med olika medel och på olika sätt laddas med de ”medvetenhetsaspekter” jag skisserat ovan. Konst, poesi, berättelser, musik, arkitektur; gestaltningar i form av rit och teater. Jag tror att detta skulle kunna bli en stor och lockande utmaningar för de främsta av våra konstnärer, författare, poeter, musiker m.fl.

Problemet är, som jag ser det, att när man idag plockar in gud (om så bara ordet med tre bokstäver, G-U-D, som KG Hammar säger) i detta tenderar det att skymma sikten och försvåra förutsättningarna för dessa viktiga upplevelser/erfarenheter att ta form. Jag är medveten om att det är en allvarlig anklagelse mot såväl Svenska kyrkan som alla former av traditionell religiositet. Det gäller även när liberala och mera frisinnade krafter försöker ringa in dessa känslor med det mera öppna ordet ”mystik”, eller ”det heliga”, eftersom dessa ord är så pass starkt knutna till de traditionell religiositet i det folkliga medvetandet.

För min personliga del kan jag till nöds hjälpligt ladda kyrkorummet med detta gudlösa och ateistiska bortom. Men det räcker inte att bara tänka på mitt personliga i detta. Det är alldeles för viktigt för det.

Jag håller på att bli allt mer övertygad om att det behöver brytas helt ny mark kring detta utanför såväl kyrkorum som varje form av traditionell religiositet. I detta nu ser jag för mig en markerad fri yta i varje bibliotek, utan några avgränsningar till bibliotekets bokhyllor, som en början till ett sådant framtida sekulärt andaktsrum. Biblioteket är ett underbart uttryck för människans sökande, finnande, grubblande, kreativitet, fantasi, mångsidighet. Allt!!

Här finns en anknytning till tankarna i den brittiske filosofen Alain de Bottons bok ”Religion för ateister” (Brombergs, 2012). Den är stimulerande och utmanande. Kanske har en del av de  problematiska invändningar jag också kände när jag läste den i höstas att göra med att han inte utvecklar en tydlig filosofisk-ateistisk grund för sin vision. Det uppstår en otydlighet och osäkerhet genom att han i så stor utsträckning anknyter till inslag och former i traditionella religiösa institutioner. Det är intressant och viktigt att peka på hur en hel del inslag i dessa institutioner kan ha bärighet utanför och oberoende av den teistisk-metafysiska tolkningram som bärs upp av institutionen i fråga. Men det behövs en utvecklad och tydlig egen filosofisk-ateistisk grund, som inte finns i boken, för att skapa tyngd och trovärdighet åt den vision av nya ateistiska institutioner som de Botton ser för sig. Och som jag ser för mig.

Maj-Lis, din kommentar var borttappad och bortglömd! Men i detta nu har det varit nyttigt och stimulerande att ägna några timmar (mer än några!) åt detta svar. Det har blivit som ett litet arbetspass i förberedelserna för föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?” i Stockholm den 27 mars.

PS. Jag har under dagen också upptäckt din blogg ”Majsas blogg” och din välskrivna och intressanta text ”Om tro, vetande och myter”. Den bidrog till att jag skärpte mig lite extra. Det är intressant och spännande att läsa om dina erfarenheter, reaktioner på läsfrukter och vidare funderingar på de viktiga och spännande tankedomäner som anges i rubriken. DS

Uppdaterad den 8 februari