I går kväll tipsade en god vän mig om en intervju med den amerikanske teologen Marcus Borg på Idagsidan i Svenska Dagbladet. Jag känner till Marcus Borg sedan ganska länge, bland annat genom hans Jesuswebbplats ”A Portrait of Jesus – From Galilean Jew to The Face of God” som jag länkat till sedan slutet på 1990-talet på ”Språk, tro och religion”.
Rubriken på intervjun som publicerades den 9 januari är ”Kristendomen har inte monopol på Gud”. På Idagsidans startsida är rubriken ”Man kan vara andlig utan religion”. Denna rubrik är ett citat från intervjun. Den är av lite speciellt intresse med tanke på en föreläsning med rubriken ”Sekulär andlighet” jag ska hålla i vår (27 mars på ABF Sveavägen i Stockholm).
Det är intressant och välskriven intervju med Marcus Borg gjord av Agneta Lagercrantz. På frågan vad kristendomen kan ge som inte andra religioner kan svarar han: ”Ingenting”!
Han uttrycker en grundsyn på kristendomen och dess relation till andra religioner och icke-religiös andlighet som i stort överensstämmer med den syn som kommer till uttryck i min bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999). Det finns dock en stor och viktig skillnad. I boken markerar jag några gånger att jag inte tror på Gud och ett liv efter döden. Även om jag inte gör stor sak av det varken i bok eller i de artiklar jag publicerade i slutet på 1990-talet och början av 2000-talet så är denna markering viktig.
För Marcus Borg, såväl som alla liberala (radikala, existentiella, hermeneutiska) teologer jag känner till, är det tvärtom. Han säger i intervjun med eftertryck att ”Gud är verklig” och betecknar ”relationen till Gud” som central för kristen tro. Det var just på denna punkt som Marcus Borg gjorde mig besviken nästan direkt när jag började läsa hans bok ”The Heart of Christianity” (2004) när den var ganska nyutkommen. Utifrån ovan nämnda webbplats och några artiklar om och av Marcus Borg hade jag en förhoppning om att jag äntligen skulle få ett kvalificerat teologiskt stöd för min hållning visavi begreppet ”Gud”. Det visade sig snabbt att jag hade fel. Inte heller hos honom fanns något stöd för min egen ”gudlöshetsteologi”. (När jag skriver ler jag lite lätt översseende med mig själv och mina ganska aparta förhoppningar då. Den just nu konstruerade beteckningen ”gudlöshetsteologi” känns ganska träffande och varmt självironisk.)
Och det är just denna skillnad visavi även den mest radikala, existentiella teologin som gjorde att jag i början av hösten 2010 till slut strök etiketten ”kristen” för såväl min trostolkning som för min personliga livssyn. Det är just detta min första videoprata från november 2010 handlar om. Utifrån min syn på språkanvändningen i vår samtidskultur finns det inget annat sätt för mig vara trogen det som har tagit form i mitt liv än att säga ”jag tror inte på Gud, jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte att Jesus uppstod från döden”. Jag har ingen relation till Gud däremot har jag en stark relation till livet, tillvaron och mänsklighetens öde. Jag är ateist som det definieras i gängse språkbruk. Och det var skönt när jag till slut vågade säga det högt och tydligt.
Hur som helst, Marcus Borg står för en sympatisk, generös, gränsöverskridande tolkning av kristen tro. Jag tror att Agneta Lagercrantz väl sammanfattar hans grundsyn, både det sympatiska och för mig problematiska, i meningarna: ”Jag har nu två djupa övertygelser. Att Gud är verklig och att Guds rike är en värld med ekonomisk rättvisa och fred. Det är där vi själva kan transformeras: älska Gud, och gör din del för att förändra världen.”
Man kan nog säga att det är en en tolkning som en stor del av de liberala prästerna och teologerna i Svenska kyrkan står nära. Och som är sympatisk. Men det är också denna liberala öppna syn som gör det så svårt för dessa liberala krafter att hantera frågan om vad dom menar med ”Gud”, ”tro på Gud”, ”en kristen tro”, ”att ha en relation till Gud”. Och det är sannolikt just svårigheten att hantera dessa frågor som gör att så många liberala teologer och präster har kommit att närmast avsky Humanisterna. För dom håller inte artigt tyst utan frågar och frågar igen och är ibland mellan varven dessutom lite ironiska och elaka.
Det är sannolikt samma skäl till att man aldrig ser några offentliga diskussioner mellan dessa liberala präster och teologer och företrädare för konservativa, evangelikala, karismatiska riktningar. Man försöker upprätthålla en respektfull och generös bild av att man är olika grenar på samma träd. Vad man egentligen tycker om varandra kan plötsligt bli synligt i förstuckna bisatser i texter av etablerade företrädare som gör att man kan känna viss lättnad över att det i dagens sekulära samhälle inte finns några teokratiska maktstrukturer med kristna makthavare som kan uppleva det som sin plikt att med svärdets hjälp försvara och upprätthålla den ”sanna tolkningen”.
Jag kan inte gå förbi frågan om vad Marcus Borg menar med att ”Gud är verklig”. Vad menar han visavi räckan av mera traditionella och folkliga föreställningar? Vad menar han visavi dagens evangelikala föreställningar eller visavi Svenska kyrkans traditionella eller konservativa företrädare? Vad menar han visavi karismatiska rörelser som Oasrörelsen, pingströrelsen och Livets Ord?
Det som tydligen har varit avgörande för Marcus Borgs uppfattning om att ”Gud är verklig” är ett antal starka ”mystiska” upplevelser när han var i trettioårsåldern. Detta berör ett annat kärt personligt tema om viktiga livsformade upplevelser/erfarenheter visavi hur vi tolkar och förstår deras grund. Jag är så att säga inte ”odrabbad”! Det har aktualiserats på andra sätt de senaste dagarna genom att jag lyssnat på några gamla radioprogram via Internet. Bland annat Eric Schüldts program ”Pånyttfödelsen” om och med poeten, litteraturvetaren och akademiledamoten Jesper Svenbro. Det handlar om Svenbros omvändelse eller pånyttfödelse på grund av de starka och speciella upplevelserna i samband med en stroke för några år sedan. Och sedan hans tacksamhet och förundran över livets mirakel efterhand som han återfår mer och mer av de förmågor som slagits ut. Det kanske blir anledning att återkomma till detta.
Jag har själv en stark vision av en framtida värld med fred, rättvisa och i ekologisk balans. Jag tror tyvärr att oddsen är ganska dåliga. Men väldigt oväntade vändningar har hänt förr. Jag har tvärsemot Marcus Borg inget som helst behov av att kalla det ”Guds rike”. En förutsättning för att förbättra oddsen är att vi hittar mycket bättre redskap för att stödja utvecklingen och fördjupningen av medkänsla, omsorg, förnuft, förmåga till samarbete än de vi förfogar över idag. Denna vision och denna syn på människan behöver inte några föreställningar om gud eller traditionell religiositet. Tvärtom, såväl vision som problem blir klarare och tydligare utifrån en klart uttalat sekulärt, inomvärldsligt perspektiv. (Se också ”Kunskapsfråga och vision”).
Gustafs videoblogg 
Intressant! Och sant humanistiskt. Det gillar jag. Kul att du bloggar om min intervju! Agneta Lagercrantz
Tack för dina ord! Dom värmer och uppmuntrar!
Vad grenarna på det träd Du nämner tycker om varandra. Det liknar motsättningen mellan mystikens och bokstavens troende. Johannes av korset dog ju av den behandling han utsattes för. Sedan blev han kanoniserad.
Gud är inte det eller det. Gud är inte si eller så. Gud är inget som det går att göra politik av och skapa maktstrukturer av. Ur bokstavstrons synvinkel innebär det att Gud inte finns. Gud finns i Dig, varför varje människa är mycket större än vad de som härskar vill medge.
Frågan om Guds existens blir då en fråga om vi finns. Idén om den himmelske feodalherren är däremot bara vidskepelse.
Hej Christer Brodén,
Du uttrycker dig inte direkt kristallklart. Du har rätt om att motsättningarna liknar de mellan bokstavstro och en del av detta lite undflyende som går under beteckningen ”mystik”. Observera ”en del”! I en hel del av detta som räknas in under beteckningen ”mystik” finns konkreta gudsuppenbarelser – med syner, röster, uppdrag – och som fått sin auktoritet genom att med kraft hävda detta. Denna form av mystik ligger nära bokstavstron. Ta skillnaden mellan Mäster Eckhardt och Heliga Birgitta.
Du får ursäkta att jag inte svarat på dina tidigare kommentarer. Men nu blir det i alla fall svar på en.
När du bestämt skriver om vad Gud är och inte är så tycker jag mig ana att vi trots allt ligger ganska nära varandra i grundsyn. Dock är jag reserverad när du bestämt säger ”hur det är” i stället för att säga något i stil med att ”såhär är det för mig”. Den stora skillnaden är hur vi använder språket. Denna problematik kom upp i en kommentarsdiskussion med Olav Sandegård i anslutning till blogg Nr 15. Påskdramat. Kyrkans Tidnings bidrag till tystnadens kultur. Frågan gäller vad vi lägger in i begreppet Gud, vad som är den förhärskande betydelsen i samtidskulturen, var våra lojaliteter finns och skillnaden mellan ”Gud” och ”Tillvaron”
Du avslutar med ”Frågan om Guds existens blir då en fråga om vi finns. Idén om den himmelske feodalherren är däremot bara vidskepelse.” Vad gäller idén om den himmelske feodalherren är jag helt ense med dig. Din bestämda koppling mellan ”Guds existens” och att ”vi finns” blir för mig så långt vid sidan om gängse språkanvändning att det inte känns meningsfullt. Om jag skulle använda ordet ”tillvaron” på ett liknande sätt skulle jag kunna säga ”Frågan om tillvarons existens blir då en fråga om vår existens”. Även om det i viss mening är sant så tycker jag det är mystifierande och pseudointellektuellt sätt att uttrycka sig som inte bidrar till att föra den här typen av samtal framåt.
Hälsningar
Carl Gustaf Olofsson
Ja man undrar ju vad Marcus Borg menar med ”Gud” och att han finns. Jag skulle kunna säga att spöken finns, åtminstone i väldigt många människor medvetande, och samma sak kan jag självklart säga om den kristne guden: han finns i fantastiskt många människors medvetande och ur den aspekten tror jag inte bara på den kristne guden, jag vet att han finns i många människors medvetande. Sen håller jag det för mest troligt att han antingen är till 100% en mänsklig uppfinning, eller ett klumpigt försök att förstå något högre som är mycket mycket mer svårfattligt. Jag undersöker f.n. den sistnämnda möjligheten och kallar mig inte för ateist, även om jag även tvekar att kalla mig för troende (och absolut inte kristen). Olof Buckards gamla etikett ”troende agnostiker” kanske kan vara värd att damma av.
Ja det verkar råda någon typ av väpnat elduppehåll mellan liberalteologer i SvK och trad-konservativ-evangelikala. Nej man ser dem sällan i vare sig vänliga samspråk eller intensiv debatt, och särskilt inte liberaler i samspråk med trad-konservativa inom SvK, möjligen med de utanför. Jag frågar mig vem det är som inte vill samtala eller debattera med vem? Som jag ser det är det liberalerna som har allt att vinna på att inte vara alltför tydliga. Säga vad man vill om de konservativt kristna, men tydlighet lider de ingen brist på vare sig de är bokstavstroende eller mer åt det klassiska hållet.