PS den 25 april nedan.
I dagens ledare i Kyrkans Tidning (nr 14/15 4 april) skriver ledarskribenten Britta Häll om påskdramat, kristendomens nyckelpunkt. Rubriken är ”Utan uppståndelsen hänger kyrkan i luften”. Hon slår fast en traditionell fysisk, kroppslig tolkning som själva grunden för kyrkan. Hon skriver bl.a. ”Att Jesus på riktigt blev levande efter döden, och att det innebär att vi andra också en gång kommer att uppstå. Men poängen är den att allt annat vi tror på, alla slutsatser vi dragit om vem Gud är står och faller med uppståndelsen. Det är uppståndelsen som gör Jesus till något annat än en profet och förebild som torterades till döds.”
Det hade varit okej om hon hade skrivit att i hennes personliga förhållande till kristen tro är detta avgörande. Men nu slår hon på ledarplats fast vad som gäller för kyrkan och dess präster som en riktig påve. Med sin självsäkra ledare bidrar hon till att de präster som har en annan syn får det ytterligare ett snäpp svårare att ärligt och öppet tala om denna nyckelfråga inom den kristna tron. Det som redan är svårt blir än svårare. Om hon skrivit att ”såhär är det för mig” kunde det fungerat som en inbjudan till andra personer att våga komma till tals där detta drama lever och har nyckelkaraktär från en helt annan grund. Nu är det i stället ett sätt att skriva som bidrar till att ytterligare förstärka den tystnadens kultur inom kyrkan som sannolikt kommer att bli dess död. I fd. biskopen Lennart Koskinens kommentar till ledaren på samma sida under rubriken ”Talet om kroppen skapar onödiga hinder” kan man känna just det hukande och den försiktighet som präglar många aktiva inom kyrkan.
Kanske måste man träda helt utanför alla kyrkliga lojaliteter och ramar för att bli fri att på ett ärligt och levande sätt dela med sig av hur man är berörd av påskdramat.
Jag tror inte för en sekund att Jesus uppstod kroppsligen från döden, jag tror inte på gud, jag tror inte att det finns ett personligt liv bortom döden, varken med kropp eller på något annat sätt. Denna syn lämnade jag i tonåren när jag bröt upp från min frikyrkoväld. Och ändå….! Eller kanske just tack vare!!
När påskdramat oväntat och överraskande började leva och tala utifrån detta gudlösa, sekulära perspektiv i början av hösten 1990 var det omskakande och drabbande. Och jag var i några vändor rejält svart i ögonen visavi den typ av traditionella, självsäkra tolkningar som Britta Häll ger uttryck för. Och som i min värld då var de enda som existerade. Utifrån det nya levande, pulserande perspektiv som öppnat sig kändes det som att den sortens tolkningar innebar att man på nytt och nytt spikade upp Jesus på korset och dolde passionsdramats kraft och djup. Och att man därmed också svek och osynliggjorde människan Jesus och gjorde honom till en avgud. Och det kändes livsviktigt att försöka skriva om det samtidigt som det kändes snudd på omöjligt. Det tog 7 – 8 år innan orden hjälpligt började bära.
I slutet på sin ledare skriver Britta Häll ”att det faktiskt hände något helt nytt, obegripligt men avgörande. Kyrkan behöver inte inte känna sig besvärad av obegripligheten, bejaka den i stället.” Från mitt perspektiv skulle jag kunna skriva samma sak, med en reservation. Jag skulle skriva ”till synes obegripligt” eller ”något ytterligt svårbegripligt”.
Jag har under åren producerat en del text kring passionsdramat. Den första i offentligheten var en artikel våren 1998 i Svensk Kyrkotidning när Christina Grenholm var huvudredaktör. Rubriken var ”Kristus är uppstånden!”. Sedan finns kapitel 5 ”Kristusseende och kallelse” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Bådadera finns på internet. I dessa texter finns en viss försiktighet för att inte mer än absolut nödvändigt utmana de traditionella krafterna. Jag hade då fortfarande en föreställning om att det skulle vara möjligt att skapa ett inomkyrkligt utrymme för den typ av existentiell, inomvärldslig – och i grunden ateistisk trostolkning – som jag gjorde mig till talesman för.
Sedan ett par år tror jag inte det längre att det är möjligt att skapa ett tydligt och erkänt inomkyrkligt utrymme för den sortens livstolkning och jag står för. Och det känns jätteskönt. Rösten har blivit fri, jag behöver inte längre oroa mig för att stöta, provocera och ”inte få vara med”. Och jag är fullständigt fri att förhålla mig till Bibelns texter och berättelser som jag vill, utan att behöva tillrättalägga, blunda med ena ögat mm. Jag kan nu läsa och tolka som en fullblodsateist som har ett engagerat förhållande till denna tradition som jag fått med mig med modersmjölken, med dess ljuspunkter och mörka avgrunder.
I denna nya position blev jag i egenskap av ”ateistisk frilansteolog” inbjuden att diskutera Jesu uppståndelse med en traditionalistisk pastor i Kalmar i början på december det gångna året. Och att detta kom i min väg berodde på att jag är ledamot i styrelsen för Kalmarhumanisterna. I min ca 25 minuter långa inledning (som finns på YouTube) är min röst betydligt öppnare och friare än i någon av de nu ganska till åren komna texterna.
Så min utmaning till Britta Häll – eller någon annan på Kyrkans Tidning – är att skriva en teologiskt reflekterande kommentar till denna inledning (se nedan) som finns i det offentliga rummet och därmed är tillgänglig för alla som är nyfikna. Och då för att på det sättet bidra till att kanske bryta tabuet och tystnaden kring den här typen av samtal och diskussioner.
Läs mer →
